—-—-—-8O-A—7 ———
ut j ej vid förnimmandet af detta må i otid föda
— Ja, en håla gilfves — 0, mina läppar bäfva
mitt öga skummas och min bjerna stelnar till isb
— — Med tordönsstämma begynte han ånyo
Den lefvande brinnande kättarens eldpina tyckes
le olycksaliga, förlorade dernere en mild sval
kande flägt att försötma deras pina. Det gifves
j ännu något pinbänksqval så gräsligt, att de de;
vinade arma själarna icke skulle längta derefter
såsom den försmäktande vandraren i Arabien:
sandöknar med glödande tunga slekar läpparna vic
tanken på en vattendroppa. Och denna håla äi
uvelen i satans rike. Ty der bar Gud förunna
honom en fristad. Den fromme abboten börja
ie högljudt gråta: — O, Gud! bevara dina trog.
na, fromma själar dock derför; 0, ja, derför! —
Fan gjorde en lång paus, och man hörde öfver
allt gråtande och suckande; ty det plötsliga, from
ma utbrottet af bans tårar hade smiltat försam
lingen.
Efter denna långa paus fortfor han: ;Hvem oc!
kämpen må vara, jag vill icke veta hans nafren
Han bikte och honom skall varda förlåtet. — —
Lyster det helvetet efter ännu ett offer, så var:
det denna handske, han lyfte honom upp i lu
ten och ropade: Vel vel vel Till den afgrund
som jag nämnt, till javelen i satans rike, förban.
nar jag Blanka von Todtenstein. Helvetets flam.
mor öfver henne, likasom öfver denna handskel
Han kastade handsken från predikstolen ner på
vaxbilden och se: ur de hvita kläderna uppflan
made en blåaktig låga, som hade linnet varit dränk
i sprit. — Vaxet smälte nu, den afskyvärda ma
sken begynte röra på sig och ännu värre tillvri
da sina drag, likaledes smälte de oformliga hän