—-—-—-8O-A—7 ——— ut j ej vid förnimmandet af detta må i otid föda — Ja, en håla gilfves — 0, mina läppar bäfva mitt öga skummas och min bjerna stelnar till isb — — Med tordönsstämma begynte han ånyo Den lefvande brinnande kättarens eldpina tyckes le olycksaliga, förlorade dernere en mild sval kande flägt att försötma deras pina. Det gifves j ännu något pinbänksqval så gräsligt, att de de; vinade arma själarna icke skulle längta derefter såsom den försmäktande vandraren i Arabien: sandöknar med glödande tunga slekar läpparna vic tanken på en vattendroppa. Och denna håla äi uvelen i satans rike. Ty der bar Gud förunna honom en fristad. Den fromme abboten börja ie högljudt gråta: — O, Gud! bevara dina trog. na, fromma själar dock derför; 0, ja, derför! — Fan gjorde en lång paus, och man hörde öfver allt gråtande och suckande; ty det plötsliga, from ma utbrottet af bans tårar hade smiltat försam lingen. Efter denna långa paus fortfor han: ;Hvem oc! kämpen må vara, jag vill icke veta hans nafren Han bikte och honom skall varda förlåtet. — — Lyster det helvetet efter ännu ett offer, så var: det denna handske, han lyfte honom upp i lu ten och ropade: Vel vel vel Till den afgrund som jag nämnt, till javelen i satans rike, förban. nar jag Blanka von Todtenstein. Helvetets flam. mor öfver henne, likasom öfver denna handskel Han kastade handsken från predikstolen ner på vaxbilden och se: ur de hvita kläderna uppflan made en blåaktig låga, som hade linnet varit dränk i sprit. — Vaxet smälte nu, den afskyvärda ma sken begynte röra på sig och ännu värre tillvri da sina drag, likaledes smälte de oformliga hän