och han undvek derföre att nämna personer; han ville blott uttrycka de prineiper, man antagit, och visa, att dessa gillats af engelska re: eringen. Sålunda hade godt förstånd med den verkligen rådt,idenna sak. : Hrad angår frågan om handelspolitiken, försäkrade ministern, att regeringen ej ämnade det ringaste afstå al landets intressen, vid alla sina närmanden till Spaniens regering. Verkliga och motsvarande reciprocitetsförhållanden vore de enda vilkor, som man ville åtnöja sig med. Ministeren hade i detta fall ingen förbindelse, som binder händerna på sig; och han frågade då, om ej emellan 4840 och 1844 vore en vid skilnad. Hvad orientaliska frågan angår, hade Frankrike 1240 ganska allvarsamma tvister derom med England; men ministeren hade vid sitt tillträde genast sökt att bilägga dem. Man hade ömsesidigt erkänt de tre stora principer, som borde vara gemensamma: bibehållandet af ottomanniska väldets sjeifständighet, skyddet af de kristna befolkningarne, uteslutandet af allt protektorat utaf någon ensam europeisk makt öfver ottomanniska riket. Talaren påstod, att Eagland erbjudit sin mellankomst i och för våldet i Jerusalem, men att kabinettet undanbedt sig all sådan, emedan frågan blott rörde Frankrike. Han upplyste om det skäl, som vållat att han ej begärt större upprättelse, än som gifvits; det var, att turkiska lagarne straffa all öfvergåog från Islamismen till Christendomen med döden. För att lyckas, att få denna lag upphäfven för framtiden, måste man ej begära mera än hvad nationalflaggans heder ovilkorligen fordrade. Det fanatiska partiet i Levanten är nu besegradt, och Eogland har mäktigt bidragit härtill. De begge makternas förenade bemödanden i Orienten måste vara för dem begge nyttiga, om de vilja hafva ett godt resultat. En annan fråga angår Servien. Denna fråga borde egentligen förklaras emellan Ryssland och Porten. Om Porten begärt andra meskters förklaring, skulle sådant gifvit tillfälle, att låta Portens affirer ingå i den europeiska statsrätten. Vi begärde derföre, att den mest intresserade makten i denna fråga, Österrike, skulle tillkännagifva huru den ärnade handla. Österrikiska kabinettet svarade, att det ansåg saken böra slitas emellan Ryssland och Porten, och att frågan ej kunde anses såsom en europeisk. Londonska kabinettet biträdde denna åsigt. Derefter hafve vi trott oss böra afhålla oss ifrån all vidare beröring, och blott, kort och godt, påkalla de intresserade makternas uppmärksamhet till saken. Icke kan det vara rankrikes pligt, att ensam understödja alla frågor af denna art? Talaren hade icke ännu kunnat inse hvad ondt det pästådda rivalinflytandet af Frankrike och England gjort i grekiska angelägenheterna. Han försäkrade att öaskningar för konstitutionen icke endast kommit från London, utan äfven från Paris. Han hade visst ej framkallat revolutionen: en fremmande regering bör aldrig uppkalla nationer att handla allena, och att sjelfve taga initiativet. Han hade endast föreslagit ett system af administrativa reformer, hvilka, om de i tid antagits, skulle hafva frälst allt. Häri, sade han, hafva vi varit understödda af England. Men Greklands styrelse har dröjt; folket har tagit initiativet om sitt framtida öde. Vi hafva godkänt detta, så snart underrättelsen kom, och sändt instruktion till vår representart. Talaren uppläste denna, hvilken den 27 Sept. afsändes till herr Piscatory, och som var af följande lydelse: Eder dåepeche af den 43 dennes och den nyhet, som den medbringat, har väckt konungens och hans regerings uppmärksamhet och omsorg, och bestyrkt edert förutseende om de tilldragelser, som nyligen timat i Grekland. Gif konung Otto de enda råd, som i vår tanka äro lämpliga; numera och sedan han antagit hvad som skett, återstår det blott för honom att söka leda följderna. Han skall måbända finna sig frestad, ja, kanske få det rådet, att följa en motsatt bana, att återtaga hvad han lofvat, att förstöra hvad han godkänt; men ett sådant handlingssätt skulle vara lika litet försigtigt som hederligt. Det är stundom en skyldighet af regenterna, att vägra de eftergifter man fordrar af dem; men då de en gång medgifvit dem, böra de stå fast vid sina ord. (Bra) Troheten till sitt ord är ett stort exempel, som alltid bör nedsändas från thronen, och som förr eller sednare är nyttigt för konungamaktens intresse. (Ganska bra.) Konung Oito har förkiarat, att han noga betänkt om han skulle antaga hvad som skett eller afsäga sig thronen; men att han ej beslutat sig till det sednare af ömbet för Greklands intresse. Häri har konungen handlat visligt; vi tro, att han bör kunna äga medel att utöfva ett lagligt inflytande på den grundlag, som kommer att bestämma emellan honom och nationalförsamlingen; han bör då söka göra raonarkiens och den lagliga ordningens ider gällande. Otvifvelaktigt skola ännu flera svårigheter uppstå; men thronens säkerhet och regeringsmaktens styrka äro alltför tydligt Greklands första intresse, för att ej alla dess kloka män skulle med alla medel söka medverka till en lagbunden utöfning af konungamakten. Om åter konung Otto skulle vilja beträda en annan väg; om han hemligt vill arbeta emot de eftergifter som han offentligen gjort åt folket: då utsätter han sig för de bittraste svek och Grekland skall då löpa större fara än den, hvarutur det sökt rädda sig. Dessa äro de instruktioner som regeringen gitver er, och som ni eger att meddela konung Otto.n Nå väl! dessa råd som vi givit, denna inflytelse som vi velat utöfva i Grekland, hafva blifvit genast AA AL msod2a4n. 2 oo rr 2 mmAnd hiträda af aAanaFaalalra