vinet, som blef gästerna framsatt — gingo de till altaret, hvarest en helig handling skulle blifva ao 0 Ty brudens sista timma hade ända så alslcy värdt som oh. Skadefröjd villegben Då presten närmade sig med kom hon konvulsioner, otur Sr der väl ber de brödet ur munnen, lät det falla och rampide med fötterna derpå. Då hon drack ur FN gade kalken, ropade hon: Till välgång för än — Gud vare med oss!b Hon hade blott tagit or droppa i munnen, deraf började hon hosta förfårtigt och kunde icke svälja den ner. Prinsen, bestört häröfver, ville understödja henne, men hon de flämtande och hostande: Nej, nej, prins Hon an dig inte, det är ute med mig Och mer rote och skälfde och förvandlade sig allt käriag utligen vardt hon en gammal rynkig 8 med grå hår. Behagar jag dig så 10 pade hon skamlöst till pri tm. Det 4 vn ell. mitt hjerta lilla! och ma är Jag sjolb, var multet förtrolladt likkött rg mig, innan jag sjelf är ett lik, Mn kyss dan min vän satans eldklo i nacken.e Och ) Pemed slog hon sina vissnade händer otakrior hära sens hals, som ville hon kyssa honom, ni detta .ögonblick vreds hennes hufvud ombrin a att ansigtet satt i ryggen och prinsen hade nackh med det torra grå håret tätt framför ögonen nes yaderstyggligt lik hängde om hans hals, henså att hade i dödskampen fast tillknutit sig, NA varandien med svårighet kunde bryta dem ifrån h Här jystnade berättaren. — Men den gamla, arska krigaren bemäktigade sig genast kannanp och Fopnde: Du bof, icke en droppa skall du ha att fukta dina lögnaktiga läppar. Jag tjente hos gref Löwenmark och var med vid prins Henriks bröllop på Todtenstein. Jag vet derföre väl huru der gick till. Ack, Gud. har gjort den tysta Vill ni skyfla en förnäm prest, sådan som ab