vinet, som blef gästerna framsatt — gingo de till
altaret, hvarest en helig handling skulle blifva
ao 0 Ty brudens sista timma hade
ända så alslcy värdt som oh. Skadefröjd villegben
Då presten närmade sig med
kom hon konvulsioner, otur Sr der väl ber
de brödet ur munnen, lät det falla och rampide
med fötterna derpå. Då hon drack ur FN
gade kalken, ropade hon: Till välgång för än
— Gud vare med oss!b Hon hade blott tagit or
droppa i munnen, deraf började hon hosta förfår-
tigt och kunde icke svälja den ner. Prinsen, be-
stört häröfver, ville understödja henne, men hon
de flämtande och hostande: Nej, nej, prins
Hon an dig inte, det är ute med mig Och
mer rote och skälfde och förvandlade sig allt
käriag utligen vardt hon en gammal rynkig
8 med grå hår. Behagar jag dig så 10
pade hon skamlöst till pri tm. Det 4 vn ell.
mitt hjerta lilla! och ma är Jag sjolb,
var multet förtrolladt likkött rg
mig, innan jag sjelf är ett lik, Mn kyss
dan min vän satans eldklo i nacken.e Och ) Pe-
med slog hon sina vissnade händer otakrior hära
sens hals, som ville hon kyssa honom, ni
detta .ögonblick vreds hennes hufvud ombrin a
att ansigtet satt i ryggen och prinsen hade nac-
kh med det torra grå håret tätt framför ögonen
nes yaderstyggligt lik hängde om hans hals, hen-
så att hade i dödskampen fast tillknutit sig,
NA varandien med svårighet kunde bryta dem ifrån
h Här jystnade berättaren. — Men den gamla,
arska krigaren bemäktigade sig genast kannanp
och Fopnde: Du bof, icke en droppa skall du
ha att fukta dina lögnaktiga läppar. Jag tjente
hos gref Löwenmark och var med vid prins Hen-
riks bröllop på Todtenstein. Jag vet derföre väl
huru der gick till. Ack, Gud. har gjort den tysta
Vill ni skyfla en förnäm prest, sådan som ab-