tor, sin bokhållare kallade han Ni. Derigenom ble
denna gallicism impopulär och det så djupt, att vi anst
för omöjligt att hjelpa det. I sjelfva ljudet ligger
säger man, något näsvist, hvarföre det merändel
födes som ett natursannt uttryck, då någon blifvit vrec
på sin like. — De är ej näsvistv. Liksom Sie i Ty
skan förråder det de Germaniska stammarnes modesti
då Ni kan anses uttrycka den Franska påflugenheten
De är ibland de mest anspråkslösa uttryck, som för
utsätter allt aflägsnande af personligheter.,
Vi kunne ej annat än på det lifligaste instäm
ma i detta förslag, och tro att det Skandinavisk;
sällskapet i Upsala redan skulle hafva åstadkom
mit :ett betydande och godt resultat, om det, ge
nom upptagande af denna ide, kunde införa orde
De i språket. Utan att räkna den tidsbesparin;
och enkelhet sådant skulle åstadkomma i tal oct
skrift, den befrielse det skulle medföra från mån
gen förlägenhet, isynnerhet vid de tillfällen, di
man nu nödgas fråga: jag ber om ursäkt, hvac
får jag lof alt säga för karakter?) hvilken sjelfva
fråga någon gång kan blifva mindre grannlaga —
utan att räkna allt detta, måste det vid ett för-
domsfritt betraktande redan erkännas innebära
något verkligen mycket löjligt att tvänne perso-
ner ej skola kunna talas vid, utan att hvarje ö-
;onblick upprepa hvarandras titlar: och tillägges
let då, att Sverge kanske är det enda land, der
letta orimliga bruk bibehålles, så synes tiden nu
vara mogen för dess afskaffande.