tor, sin bokhållare kallade han Ni. Derigenom ble denna gallicism impopulär och det så djupt, att vi anst för omöjligt att hjelpa det. I sjelfva ljudet ligger säger man, något näsvist, hvarföre det merändel födes som ett natursannt uttryck, då någon blifvit vrec på sin like. — De är ej näsvistv. Liksom Sie i Ty skan förråder det de Germaniska stammarnes modesti då Ni kan anses uttrycka den Franska påflugenheten De är ibland de mest anspråkslösa uttryck, som för utsätter allt aflägsnande af personligheter., Vi kunne ej annat än på det lifligaste instäm ma i detta förslag, och tro att det Skandinavisk; sällskapet i Upsala redan skulle hafva åstadkom mit :ett betydande och godt resultat, om det, ge nom upptagande af denna ide, kunde införa orde De i språket. Utan att räkna den tidsbesparin; och enkelhet sådant skulle åstadkomma i tal oct skrift, den befrielse det skulle medföra från mån gen förlägenhet, isynnerhet vid de tillfällen, di man nu nödgas fråga: jag ber om ursäkt, hvac får jag lof alt säga för karakter?) hvilken sjelfva fråga någon gång kan blifva mindre grannlaga — utan att räkna allt detta, måste det vid ett fördomsfritt betraktande redan erkännas innebära något verkligen mycket löjligt att tvänne personer ej skola kunna talas vid, utan att hvarje ö;onblick upprepa hvarandras titlar: och tillägges let då, att Sverge kanske är det enda land, der letta orimliga bruk bibehålles, så synes tiden nu vara mogen för dess afskaffande.