Hr GERLACHS SOIREE.
Denna soirte var utan tvifvel en bland de bäst oc
smakfullast arrangerade konstföretag, som mnärvarand
säsong har bringat oss. Att den var fåtaligt besökt
torde väl böra tillskrifvas den serdeles afskräckand
väderleken, isynnerhet då kölden var nästan lika bi
ster uti som utanför konsertsalen, och det erfordrade
verkligen så utsökt själaspis, för att hålla det skälf
vande auditoriet vid någorlunda godt mod.
Kensertgifvaren uppträdde denna afton uti 3:n
klarinettoummer. : Hans ton är rund och angenäm
helst i mezzo-forte och piano, dock blir den vid forte
något hväsande, isynnerhet i de, högre regionerna
Hans crescendo och diminuendo är serdeles vackert
Föredraget är smakfullt. och eger mycket uttryck
hvilka egenskaper isynnerhet göra sig gällande ut
herr G:s adagio, ehuru ban i allegrot utvecklade er
ej obetydlig färdighet.. Hans första nummer var den
bekanta pastoralen ur Crusells klarinettkonsert i F
moll, med derpå följande rondo. Pastoralen, endast
ackompanjerad af qvartett, med violoncellen pizzicato,
är en genom sitt enkla behag högst intagande kom-
Bea rn lärer ock varit en bland Crusells favorit-
! 1; älven rondon bär prägeln af mästarens so-
- fe age För sin del aser ref. konsertgifvaren
at den Piekkn denna nummer, och förnämligas
en liflig känsla och är hvilken han föredrog med
! N - ed en rik mångfald i nyanse
ringen: Alven uti rondon utmärkte han sig fördel
aktigt, ehuru vi här hade önskat honom mera lugn
De itskilliga gånger förut härstädes med bifal
gifoa klarinettvariationerna af Berr, dem herr Ger
lach valt till sitt andra nummer, utgöra en rätt be
baglig, ehuru något manierad koncertpjes, och ut
fördes med förtjenst, isynnerhet i de kantabla par:
tierna.
Herr Gerlåchs sista nummer, hvilken äfven slutade
soirken, var en dubbel concertino för klarinett och
fagott af Iwan Möller: en pasticcio, som ej tycktes
hafva förorsakat sin upphofsman något synnerligt o-
mak. Imedlertid innehöll pjesen åtskilliga tacksam-
ma partier och exeqverades med god sammanbhåll-
Ding, Herr Gerlach biträddes vid denna hummer a!
herr. Grabou.
Vi kunna aldrig utan en djup rörelse höra Beetho-
vens septett; denna fulländade, af en himmelsk skön-
knhu vergjutna skapelse från den tid, då Beethoven
. i blomman af sin ålder och sina förhopp-
ningar, .4å hans öra ännu var öppet för tonernas
PÄR - Denna. herrliga ingifvelse väcker samma
ns!or, som man erfar en skön vårmorgon vid an-
blicken af ett blomstrande landskap; an t ock
tt Beethoven helst k kap; man vol oc,
a han, då nå Omponerade i den fria naturen,
och att han, cå någon frågade honom hvarifrån han
hemtade dessa underbara tankar, visade på det fram-
för dem liggande landskapet. Snart skulle denna
klara himmel för alllid förmörkas: det ständigt till-
tagande försvagandet och slutliga upphörandet ar hans
förut så fina hörsel, i förening med en grymt bedra-
gen kärlek — ett sår, som aldrig läktes-— nedböjde
djupt den mäktige anden. Fråa denna tid fördju-
Pade. han sig i dessa dystra fantasior, som, i det de
genom sin storhet väcka vår beundran, tillika låta oss
blicka ned i en afgrund af natt och mörker — al-
drig merå återvände de ljufva melodierna, som i
Septetten så vänligt trädde oss till mötes.