Hr GERLACHS SOIREE. Denna soirte var utan tvifvel en bland de bäst oc smakfullast arrangerade konstföretag, som mnärvarand säsong har bringat oss. Att den var fåtaligt besökt torde väl böra tillskrifvas den serdeles afskräckand väderleken, isynnerhet då kölden var nästan lika bi ster uti som utanför konsertsalen, och det erfordrade verkligen så utsökt själaspis, för att hålla det skälf vande auditoriet vid någorlunda godt mod. Kensertgifvaren uppträdde denna afton uti 3:n klarinettoummer. : Hans ton är rund och angenäm helst i mezzo-forte och piano, dock blir den vid forte något hväsande, isynnerhet i de, högre regionerna Hans crescendo och diminuendo är serdeles vackert Föredraget är smakfullt. och eger mycket uttryck hvilka egenskaper isynnerhet göra sig gällande ut herr G:s adagio, ehuru ban i allegrot utvecklade er ej obetydlig färdighet.. Hans första nummer var den bekanta pastoralen ur Crusells klarinettkonsert i F moll, med derpå följande rondo. Pastoralen, endast ackompanjerad af qvartett, med violoncellen pizzicato, är en genom sitt enkla behag högst intagande komBea rn lärer ock varit en bland Crusells favorit! 1; älven rondon bär prägeln af mästarens sofe age För sin del aser ref. konsertgifvaren at den Piekkn denna nummer, och förnämligas en liflig känsla och är hvilken han föredrog med ! N ed en rik mångfald i nyanse ringen: Alven uti rondon utmärkte han sig fördel aktigt, ehuru vi här hade önskat honom mera lugn De itskilliga gånger förut härstädes med bifal gifoa klarinettvariationerna af Berr, dem herr Ger lach valt till sitt andra nummer, utgöra en rätt be baglig, ehuru något manierad koncertpjes, och ut fördes med förtjenst, isynnerhet i de kantabla par: tierna. Herr Gerlåchs sista nummer, hvilken äfven slutade soirken, var en dubbel concertino för klarinett och fagott af Iwan Möller: en pasticcio, som ej tycktes hafva förorsakat sin upphofsman något synnerligt omak. Imedlertid innehöll pjesen åtskilliga tacksamma partier och exeqverades med god sammanbhållDing, Herr Gerlach biträddes vid denna hummer a! herr. Grabou. Vi kunna aldrig utan en djup rörelse höra Beethovens septett; denna fulländade, af en himmelsk skönknhu vergjutna skapelse från den tid, då Beethoven . i blomman af sin ålder och sina förhoppningar, .4å hans öra ännu var öppet för tonernas PÄR Denna. herrliga ingifvelse väcker samma ns!or, som man erfar en skön vårmorgon vid anblicken af ett blomstrande landskap; an t ock tt Beethoven helst k kap; man vol oc, a han, då nå Omponerade i den fria naturen, och att han, cå någon frågade honom hvarifrån han hemtade dessa underbara tankar, visade på det framför dem liggande landskapet. Snart skulle denna klara himmel för alllid förmörkas: det ständigt tilltagande försvagandet och slutliga upphörandet ar hans förut så fina hörsel, i förening med en grymt bedragen kärlek — ett sår, som aldrig läktes-— nedböjde djupt den mäktige anden. Fråa denna tid fördjuPade. han sig i dessa dystra fantasior, som, i det de genom sin storhet väcka vår beundran, tillika låta oss blicka ned i en afgrund af natt och mörker — aldrig merå återvände de ljufva melodierna, som i Septetten så vänligt trädde oss till mötes.