BR RA Re nn nn Läsaren behagade erinra sig att både A. B. och D. A. uppgifvit att det var välmening som, hindrade dem att införa denna artikel. Hr Hjerta skickade kl. 44 på förmiddagen ett express bud med en billet för att förmå mig afstå derifrån. Jag besvor Hr H. med samma bud, att låta artikeln få inflyta. Han har sedan uppgifvit att svaret kom för sent. Nu tage vi oss friheten, att göra läsaren upp märksam på hvad som utrjorde egentliga anledningen, att tryckningen af detta bref vägrades af Ide båda tidningsredaktionerna. Hr grefven var vid Iden tiden kanhända föga ute i staden och således ej i tillfälle att höra det sorl, som Biet verkligen var på vägen att samla öfver honom i anledning laf uttrycket om fästningarne, eller åtminstone Iden allmänna otålighet, som yttrades äfven af perIsoner, som. ingalunda i öfrigt voro fiendtligt sinnade, att få närmare reda på huru det hängde Ttillsammans med hela den af Biet, med Frejas och IMinervas tillbjelp; på en gång i en så mystisk och så förhatlig dager framställda korrespondensen. IMidt under det sakerna stodo så, framträder grefven sjelf, och förklarar icke allenast, att ban icke ämnar framlägga sitt originalkoncept, som han likväl bade i sina bänder, utan uppgifver äfven, att skälet till detta beslut bestod deri, att han mfått några skrupler, hvilka icke genast försvinna — — Och hvilka voro då dessa skrupler? I stället att nämna, hvad som hade ganska väl låtit sig göra, helt simpelt, att han hellre ville dröja, för att först höra, om ej originalet kunde fås tillbaka attesteradt ifrån London, eller en bevittnad afskrift (såsom nu skett och hvarmed hela hufvudsaken är upplyst), framställer grefven helt naift; såsom orsak till betänkligheterna, att i originalbrefvet förekom något om Konungen och hans utländska politik, hvilket den engelske öfversättaren hade funnit sig föranlåten att utesluta; och likasom för att sjell göra saken än mera pikant och mystisk, tillägger ban: ehuru hvarken meningen eller uttrycket innehålla något vanvördeligt, eller något, phvarföre jag skäligen kunde iråka juridiskt ansvar, är det dock klart, att jag möjligen skulle kunna blottställa mig att direkte såra Konungens pkänsla, genum att dess eget rike uttala ett ogillande omdöme, som nu inför de Engelska och nFranska nationernas politiska män blifvit fram,ställdt, icke för att klandra, utan för att upplysa dem om ett politiskt faktumpv etc. Hvilken var nu den naturliga slutsats, som häraf kunde dragas, åtminstone af dem, som icke skulle underlåta att stafva och lägga ihop allt hvad de kunde till Grefvens nackdel och kommentera det till det värsta, efter det bruk deredan visat sig göra af det, som fanns för -handen? Jo! att Grefven i sitt bref hade skrifvit något om Konungen, som måste vara af ganska svår beskaffenhet, eftersom han ej ville blottställa sig att dermed såra Konungens känsla, samt att detta ytterligare blefve sannolikt deraf, att jemväl den engelske öfversättaren funnit sig föranlåten att utesluta det. Skulle icke då den. anmärkningen blifva den första från fiendernas sida, att hvad Grefven icke ville ler tilltrodde sig att framlägga inför sitt eget lands publik, det borde han icke heller bafva framlagt inför utlänningen? Hvilka ytterligare stora hus af misstankar och förtydningar kunde ej sedan byggas på denna grund, utan att Grefven sjelf eller hans. vänner voro i stånd att taga hans försvar, enär hanl beröfvat sig tillfället dertill genom förbemligande af ställen, som likväl i sig sjelfva, om ban hadel tryckt dem sådana de funnos i konceptet, ingalunda voro af någon farlig egenskap, och enär han på samma gång sjelf räckt motståndarne förziftade vapen i händerna genom sin obestämda antydning. Kan det då, fråga vi, klandras, om Aftonbladsförläggaren föreställde sig, att detta bref var en förhastad handling af Hr Grefven, och tillkommit under det första obehagliga intrycket af de infama beskyllningarne angående strofen om pfästningarnan, samt om vi vägrade att trycka en sådan artikel, för att undanrödja anledningen till ett nytt anfall och ännu värre förtydningar från Biets. och Frejås sida med den slutliga effekt, att den öfriga pressen hade varit nödsakad att öfverlemna --Grefvens person och handlingar helt och hållet i fiendernas våld, för att sönderslitas. Om vi derföre togo oss friheten, att, kanske nog mycket rättfram, i stället gifva grefven det rådet att! trycka hela konceptet, samt att kort och klart göra reda för hela förhållandet med korrespondensen, och dermed bringa fienderna på skam; utgjorde icke detta ett verkligt bevis på vänskap och välmening för herr grefven, om den ock var objuden? Hvilketdera nu var förnuftigare och mera i grefvens eget intresse, antingen att trycka hans bref eller att vägra det för ögonblicket, för att söka öfvertala honom att följa det andra rådet, derom må läsaren döma emellan oss och honom. Men en sak, som icke kan underkastas någon olika tydning, emedan den utgör blott ett enkelt faktum — det är, att allt hvad sålunda tillgjordes från vår sida, skedde enskildt. Intet ord derom förekom i tidningarna. Grefven behöfde så ledes icke inför publiken vara det minsta generad ens af skenet att tidningarna velat, såsom ban nu påstår, öfver honom taga sig någo protektorat; han kunde tvertowm aldrig önska sig en bättre ställning, än att i de båda mest lästa bladen hafva försvarare som stridde för bonom intill dess han fann sig föranlåten att sjelf framträda. med upplysningarna Det oaktadt bar Hr Grefven, just at detta vårt enda förfarande, funnit sin ecenkärlek så sårad,