tryck af delade meningar), söker stödja sig på utländska frågor, t. ex. den om franska universitetets ogudaktighet, och deri invecklar tvifvelsmål och fiendtligheter mot den nuvarande dynastien i Frankrike, så är detta ett bevis, att partisinnet öfverallt begagnar sig äfven af den religiösa andans mask. Efter denna debatt uppstodo åtskilliga förklaringar emellan Hr de Tocqueville och Hr Villemain, hvarvid äfven upplysningar af flere talare gåfvos, angående universitetets förhållanden och skolundervisningens tillstånd. De flesta syntes erkänna universitetets stora förtjenst om vetenskapen och lärdomen; men beklagade, att det försummade moraliteten, och ansågo nödigt, i detta afseende, att en annan väg beträdes. Nu skickade många sina barn utomlands, för att få lära, hvad de eljest väl kunde lära hemma, och möjligen till och med bättre, blott för det att ej skolornas osedlighet skulle smitta barnen. En stor del af kammaren syntes ej vara af denna tro; och Hr Dubois (de Loire) ville till och med öppet förneka beskyllningen mot skolundervisningens brist i denna del. Han påstod, att i de skolor som stå under universitetet, och hvilkas lärjungar uppgå till öfver 20,009 af de 80,000, som inailes begagna skolundervisning i Frankrike, sedligheten var lika stor, som i de, hvilka stodo under presterskapets uppsigt, och lärdomen ojemförligt bättre. Den 48 Januari, sedan de första momenten af paragrafen blifvit antagna, uppstod en liflig debatt om momentet . angående jordbruket, handeln och industrien. Hr Mounier de la Sizeranne utvecklade sitt förslag till förändring i redaktionen, så att kammaren skulle uttrycka, att dessa grenar behöfde styrelsens omsorg och uppmuntran. Han sade sig ej kunna erkänna att det stod så väl till som throntalet antydde; och sedan herr Bignon åter sökt bestrida dennes nedslående beskrining, uppstod herr Bethmont för att understödja Mounicr, i synnerhet hvad jordbruket angick. Denne talare gjorde ock en mindre fördelaktig beskrifning på sjöfartens tillstånd och visade dess aftagande. Han fästade uppmärksamheten uppå, att styreisen gjort för litet för kommunikationen med de trans-altlantiska länderna, samt att den ej en gång gjort, hvad som lätt kunnat af den sjelf bestämmas, något betydligt för landets sjöfartsförhållanden till Algier. Talaren gillade väl det skydd, som man sökt gifva nybörjande industrigrenar; men ansåg, att den tillvext, som i en eller annan del af landets näringsMit förmärkts, mera härleder sig af den allmänna fredens välgerningar än af styrelsens omtanka och verksamhet. Talaren fästade derefter kammarens synnerliga uppmärksamhet på ett förhållande, som synes påkalla en djup och allvarlig begrundning. Då man betraktar industriens arbeten, beundrar man dess underverk, dess framsteg, som icke synas vika för några hinder. Men eftersåratal af tillvext, efter de lysande statistiska uppgifterna komma sämre dagar, då industrien lider och klagar. Då man iaträder i våra verkstäder under framgångens tidpunkt, förvånas man öfver det lif, den rörelse, den produktivitet, som råder. Men snart inträda bekymrens dagar och man återfinner samma meachiner afstodnade och vid dörrarne massor af arbetare, som förgäfves begära arbete och bröd. Meralisten oroas vid denna syn och frågar sig huru denna: verksamhet kunnat så paralyseras och upphöra; folket frågar sig det äfven, oroligt för sin bergning. Talåren kunde ej lösa detta svåra problem, :mea det syntes honom vara nödigt att söka dess upplösniog. Exemplet från ett närgränsande land, på hvars stora välstånd man trott, ända till dess att eländets rop hunnit till Frankrike, visar hela den sorgliga vigtenaf att undersöka förhållandet, ty det visar sig nu, att detsamma trängt fram äfven dit. Talaren trodde det framför allt vara regeringens pligt, att söka utreda det; men den hade icke visat något bemäödande i detta hänseende. Talaren syntes det, att man ätminstone bordt tänka något på de utvägar som i några andra länder vidtagits, för att lindra biytningarnes följder: jordbrukskolonier; patronatföreningar; 0. s. v. Frankrike hade ett invalidhus för krigare; ban ville väl ej precist ett sådant för industriens veteraner; men han trodde, att man åtminstone borde hafva några fristäder eller något allmänt understöd åt gamia arbetare? Han vwville ej tadla regeringen för det den ej tänkt på dylika angelägenheter; men han hade önskat att få berömma den för det den gjort något derför. (Bra.) i Talaren: ingick derefter i throntalets specialiteter. Han sade att ministeren lofvat ett nytt lagförslag för fabrikernas tillverkningsstämplar och ritningar. Ett annat för betygböcker: han kallade betygboken historien om arbetarens lif, hans arkiver. Han visste väl att detta rörde ömma frågor; men det vore tid att tänka påarbetsklassens väl; detta var lagstiftningens pligt, emedan denna klass icke deltog i landets politiska rörelse och lagen härom borde ej vara svär att göra. -Det vore på en gång klokt, menskligt och politiskt. Han frågade hvarföre ministören icke befordrade inrättningen af så kallade Prudhommes. Dessa institutioner hade visat sig välgörande i Lyon och RBoven, der af. 400 tyister emellan mästare och arbetare, efta icke tre gå till domstolar utan nästan alla förlikas, då .de tvistande framstå mot bvarandra personligen, och tillerkännas full jemlikhet inför lagen. Men detär denna jemlikhet, som man af politiska skäl rädes för i Paris — likväl yrkade talaren på den. kt Ko (Forts. fö!jer.) sTÖOOCKHODLM den 20 Febr. Ta 22 fänmiddacen ankamna tHtländeka nactar