tryck af delade meningar), söker stödja sig på utländ-
ska frågor, t. ex. den om franska universitetets ogud-
aktighet, och deri invecklar tvifvelsmål och fiendt-
ligheter mot den nuvarande dynastien i Frankrike,
så är detta ett bevis, att partisinnet öfverallt begag-
nar sig äfven af den religiösa andans mask.
Efter denna debatt uppstodo åtskilliga förklaringar
emellan Hr de Tocqueville och Hr Villemain, hvar-
vid äfven upplysningar af flere talare gåfvos, angå-
ende universitetets förhållanden och skolundervisnin-
gens tillstånd. De flesta syntes erkänna universite-
tets stora förtjenst om vetenskapen och lärdomen;
men beklagade, att det försummade moraliteten,
och ansågo nödigt, i detta afseende, att en annan
väg beträdes. Nu skickade många sina barn utom-
lands, för att få lära, hvad de eljest väl kunde lära
hemma, och möjligen till och med bättre, blott för
det att ej skolornas osedlighet skulle smitta barnen.
En stor del af kammaren syntes ej vara af denna
tro; och Hr Dubois (de Loire) ville till och med öp-
pet förneka beskyllningen mot skolundervisningens
brist i denna del. Han påstod, att i de skolor som
stå under universitetet, och hvilkas lärjungar uppgå
till öfver 20,009 af de 80,000, som inailes begagna
skolundervisning i Frankrike, sedligheten var lika
stor, som i de, hvilka stodo under presterskapets
uppsigt, och lärdomen ojemförligt bättre.
Den 48 Januari, sedan de första momenten af pa-
ragrafen blifvit antagna, uppstod en liflig debatt om
momentet . angående jordbruket, handeln och indu-
strien. Hr Mounier de la Sizeranne utvecklade sitt
förslag till förändring i redaktionen, så att kammaren
skulle uttrycka, att dessa grenar behöfde styrelsens om-
sorg och uppmuntran. Han sade sig ej kunna er-
känna att det stod så väl till som throntalet antydde;
och sedan herr Bignon åter sökt bestrida dennes ned-
slående beskrining, uppstod herr Bethmont för att
understödja Mounicr, i synnerhet hvad jordbruket an-
gick. Denne talare gjorde ock en mindre fördelaktig be-
skrifning på sjöfartens tillstånd och visade dess afta-
gande. Han fästade uppmärksamheten uppå, att sty-
reisen gjort för litet för kommunikationen med de
trans-altlantiska länderna, samt att den ej en gång
gjort, hvad som lätt kunnat af den sjelf bestämmas,
något betydligt för landets sjöfartsförhållanden till Al-
gier. Talaren gillade väl det skydd, som man sökt
gifva nybörjande industrigrenar; men ansåg, att den
tillvext, som i en eller annan del af landets närings-
Mit förmärkts, mera härleder sig af den allmänna fre-
dens välgerningar än af styrelsens omtanka och verk-
samhet.
Talaren fästade derefter kammarens synnerliga upp-
märksamhet på ett förhållande, som synes påkalla en
djup och allvarlig begrundning. Då man betraktar
industriens arbeten, beundrar man dess underverk,
dess framsteg, som icke synas vika för några hinder.
Men eftersåratal af tillvext, efter de lysande statisti-
ska uppgifterna komma sämre dagar, då industrien li-
der och klagar. Då man iaträder i våra verkstäder
under framgångens tidpunkt, förvånas man öfver det
lif, den rörelse, den produktivitet, som råder. Men
snart inträda bekymrens dagar och man återfinner sam-
ma meachiner afstodnade och vid dörrarne massor af
arbetare, som förgäfves begära arbete och bröd.
Meralisten oroas vid denna syn och frågar sig hu-
ru denna: verksamhet kunnat så paralyseras och upp-
höra; folket frågar sig det äfven, oroligt för sin berg-
ning. Talåren kunde ej lösa detta svåra problem,
:mea det syntes honom vara nödigt att söka dess upp-
lösniog. Exemplet från ett närgränsande land, på
hvars stora välstånd man trott, ända till dess att e-
ländets rop hunnit till Frankrike, visar hela den sorg-
liga vigten- af att undersöka förhållandet, ty det visar
sig nu, att detsamma trängt fram äfven dit. Talaren
trodde det framför allt vara regeringens pligt, att
söka utreda det; men den hade icke visat något be-
mäödande i detta hänseende. Talaren syntes det, att
man ätminstone bordt tänka något på de utvägar som
i några andra länder vidtagits, för att lindra biytnin-
garnes följder: jordbrukskolonier; patronatföreningar;
0. s. v. Frankrike hade ett invalidhus för krigare;
ban ville väl ej precist ett sådant för industriens ve-
teraner; men han trodde, att man åtminstone borde
hafva några fristäder eller något allmänt understöd åt
gamia arbetare? Han vwville ej tadla regeringen för
det den ej tänkt på dylika angelägenheter; men han
hade önskat att få berömma den för det den gjort nå-
got derför. (Bra.) i
Talaren: ingick derefter i throntalets specialiteter.
Han sade att ministeren lofvat ett nytt lagförslag
för fabrikernas tillverkningsstämplar och ritningar.
Ett annat för betygböcker: han kallade betygboken
historien om arbetarens lif, hans arkiver. Han visste
väl att detta rörde ömma frågor; men det vore tid
att tänka påarbetsklassens väl; detta var lagstiftningens
pligt, emedan denna klass icke deltog i landets poli-
tiska rörelse och lagen härom borde ej vara svär att
göra. -Det vore på en gång klokt, menskligt och po-
litiskt. Han frågade hvarföre ministören icke befor-
drade inrättningen af så kallade Prudhommes. Des-
sa institutioner hade visat sig välgörande i Lyon och
RBoven, der af. 400 tyister emellan mästare och arbe-
tare, efta icke tre gå till domstolar utan nästan alla
förlikas, då .de tvistande framstå mot bvarandra per-
sonligen, och tillerkännas full jemlikhet inför lagen.
Men detär denna jemlikhet, som man af politiska
skäl rädes för i Paris — likväl yrkade talaren på den.
kt Ko (Forts. fö!jer.)
sTÖOOCKHODLM den 20 Febr.
Ta 22 fänmiddacen ankamna tHtländeka nactar