minstone inom adeln och presteståndet, på det att
hvarken någon tillämpning af 407 R. F. må
komma i fråga, eller de fyrdelta Ständerna på an-
nat sätt komma i tillfälle, att samfäldt tillkänna-
gifva sin önskan om deras aflägsnande. Visserligen
skall detta drifva den redan började splittringen till
det yttersta, men hvad bry de sig derom? För dem
och deras personliga intresse måste ordspråket:
Den som vinner tiden, vinner allt, här gälla mer
än allt annat och de skola derföre säkert hålla
Freja räkning för hennes handtag. Betraktar man
nu ytterligare den omständigheten, att Rikets Stän-
der hvarken kunna eller hafva rätt att gifva Re-
genten något råd i sjelfva valet af personal, så
förfaller Frejas yttrande härom till en tom fras,
på samma gång som egentliga syftningen dermed
blifver uppenbar. Hvar och en inser, att thron-
följaren, i händelse han genom en olycklig utgång
af Konungens sjukdom skulle tillträda regeringen
såsom landets Konung, vore lika obehindrad att
organisera sin ministere genast efter uppstigandet
på thronen, som under riksdagen. Skillnaden är
blott, att det förra är vida lättare är det sed-
nare, och skulle sätta honom i en långt för-
delaxtigare ställning till representationen, allden-
stund det är nästan otänkbart, att de nuvarande
ledarne i konseljen skulle kunna upptaga och ge-
nomdrifva sådane af Ständerne begärde reformför-
slag, hvilka de förut antingen vid riksdagen mot-
arbetat, eller som blifvit afslagna på deras före-
dragning.
Frejas yrkande i denna punkt måste således an-
:ses såsom det andra försöket uti det gamla sy-
stemets intresse. Freja har väl här sökt en före-
vändning uti upprepandet af den gamla sagan, ätt
de stora tidningarne skulle vilja hafva grefve Frö-
lich, friherre Nordin, grefvarne Posse och Anckar-
svärd etc. etc. in i rådet, men hon vet, likaväl
som vi sjelfve, att detta icke kommer i fråga;
det är helt andra personer hvilka hon är rädd för,
och ehuru hon på ett ställe talar om ,rådgifvare,
som hafva nationens förtroenden, så ville vi mnä-
stan hålla 3 mot 4, att hon icke allenast noga
aktar sig för att sjelf nämna någon sådan person,
utan äfven skulle efter förmåga kasta sig på tvä-
ren emot hvar och en, som nämndes af någon
annan, ub. så vidt det vore en man, som hylla-
de samma åsigter med majoriteten i de båda o-
frälse stånden vid sista riksdag.
I fall någon skulle tvifla på dette påstående, så
har Frejared. haft den artigheten, att sjelf gå till-
handa med de amplaste bevis för sanningen deraf i
sin trosbekännelse. Uti M 153, andra sidan, spal-
ten 2, förekommer ett sådant bevis deruti, att
Freja formligen uppträdt emot hufvudgrundsatsen
för det konstitutionella regeringssättet, så vidt det
skall tänkas förenadt med ansvarighet; nemligen
att den regerande Konungen bör styra genom mi-l
nistrar, eller, såsom det heter i den fransyska ter-
men, samt tillämpas i England, Belgien och Frank-
rike: Le roi regne, mais ne gouverne pas; en sats,
hvilken Freja förklarar lika befängd, som alle-
naregerandets grundlagsvidriga tolkning af 4 R.
FE.n och påstår skulle förvandla -:konungamakten
blott till en mannequin, en namnstämpel i en o-
pligarkisk fraktionsministeres händer, liksom un-
der frihetstiden, och hvarigenom Konungens kon-
stitutionella myndighet helt och hållet skulle för-
osvinnay. Det är, som man ser, ett fullkomligt
echo af hvad de gamla statsråderna Wetterstedt
och Mörner, samt i en sednare tid brr Lefren och
Hartmansdorff m. fl. yttrat på riddarhuset, samt
en och annan biskop i presteståndet, och utgör
ett positift försvar för allenastyrandet, med den
lama reservationsmethoden till bihang, alldeles en-
ligt andani det gamla systemets regering.
Men likasom detta ännu icke vore nog, upp-
träder Freja straxt derpå ännu bestämdare bå-
de för - detta allenastyrande och sidoinflytelsen,
då hon Jemrar sig deröfver, att Aftonbladet och
åtskilliga representanter vid sista riksdagen yrkat,
att konungen ej skulle få tala vid eller höra upp-
lysningar af andra, än sina konseljledamöter, —,
hvarigenom konungen skulle fullkomligt isoleras
från sina undersåtare och folket. Det är ej
svårt att se, hvartbän denna osanning syftar. In-
gen har någonsin yrkat, att konungen ej må få
tala vid eller böra upplysningar af hvem ban be-
hagar, utan endast, att konungen ej bör afgifva
Jöften till deputationer eller enskilde förespråka-
re, rörande sådana äreuder som skola föredragas C
i konseljen. Men just häruti ligger stötestenen
för sidoinflytandet, hvars fördel det måste vara,
att om möjligt kunna hos regenten personligen
insinuera sig och möjligen vinna hans ynnest,
innan han hört konseljledamöterne, isynnerhet om
det är ati beara, att dessas råd kunna komma
i strid med de till konungen personligen fram-
burne önskningarna eller rekommendationerpa.
Slutligen har Freja äfven, likasom för att sätta
kronan på sin trosbekännelse, uppträdt emot det,
af borgare- och bondeståndens majoriteter vid si-
sta riksdag gjorda yrkandet, att alla Bevillnines-
medel borde ingå till Riksgäldskontoret; ett yr-
kande, uti hvilket jemväl rikets ständers sednast
församlade revisorer deltagit, men hvilket Freja
här, alldeles lika med hofpartiet och biskoparne
vid riksdagen, förvrider så, som hade man der-
igenom velat göra rikets ständer till förvaltande
och regerande, eburu hvarken det ena eller andra
kan komma ifråga, utan yrkandet endast afser
en efterlefnad af regeringsformens föreskrift.
Af de utdrag, vi sålunda meddelat ur trosbe-
kännelsen, torde allmänheten någorlunda kunna
Los da ns mlastaAnaA Ana s dan mA 297