minstone inom adeln och presteståndet, på det att hvarken någon tillämpning af 407 R. F. må komma i fråga, eller de fyrdelta Ständerna på annat sätt komma i tillfälle, att samfäldt tillkännagifva sin önskan om deras aflägsnande. Visserligen skall detta drifva den redan började splittringen till det yttersta, men hvad bry de sig derom? För dem och deras personliga intresse måste ordspråket: Den som vinner tiden, vinner allt, här gälla mer än allt annat och de skola derföre säkert hålla Freja räkning för hennes handtag. Betraktar man nu ytterligare den omständigheten, att Rikets Ständer hvarken kunna eller hafva rätt att gifva Regenten något råd i sjelfva valet af personal, så förfaller Frejas yttrande härom till en tom fras, på samma gång som egentliga syftningen dermed blifver uppenbar. Hvar och en inser, att thronföljaren, i händelse han genom en olycklig utgång af Konungens sjukdom skulle tillträda regeringen såsom landets Konung, vore lika obehindrad att organisera sin ministere genast efter uppstigandet på thronen, som under riksdagen. Skillnaden är blott, att det förra är vida lättare är det sednare, och skulle sätta honom i en långt fördelaxtigare ställning till representationen, alldenstund det är nästan otänkbart, att de nuvarande ledarne i konseljen skulle kunna upptaga och genomdrifva sådane af Ständerne begärde reformförslag, hvilka de förut antingen vid riksdagen motarbetat, eller som blifvit afslagna på deras föredragning. Frejas yrkande i denna punkt måste således an:ses såsom det andra försöket uti det gamla systemets intresse. Freja har väl här sökt en förevändning uti upprepandet af den gamla sagan, ätt de stora tidningarne skulle vilja hafva grefve Frölich, friherre Nordin, grefvarne Posse och Anckarsvärd etc. etc. in i rådet, men hon vet, likaväl som vi sjelfve, att detta icke kommer i fråga; det är helt andra personer hvilka hon är rädd för, och ehuru hon på ett ställe talar om ,rådgifvare, som hafva nationens förtroenden, så ville vi mnästan hålla 3 mot 4, att hon icke allenast noga aktar sig för att sjelf nämna någon sådan person, utan äfven skulle efter förmåga kasta sig på tvären emot hvar och en, som nämndes af någon annan, ub. så vidt det vore en man, som hyllade samma åsigter med majoriteten i de båda ofrälse stånden vid sista riksdag. I fall någon skulle tvifla på dette påstående, så har Frejared. haft den artigheten, att sjelf gå tillhanda med de amplaste bevis för sanningen deraf i sin trosbekännelse. Uti M 153, andra sidan, spalten 2, förekommer ett sådant bevis deruti, att Freja formligen uppträdt emot hufvudgrundsatsen för det konstitutionella regeringssättet, så vidt det skall tänkas förenadt med ansvarighet; nemligen att den regerande Konungen bör styra genom mi-l nistrar, eller, såsom det heter i den fransyska termen, samt tillämpas i England, Belgien och Frankrike: Le roi regne, mais ne gouverne pas; en sats, hvilken Freja förklarar lika befängd, som allenaregerandets grundlagsvidriga tolkning af 4 R. FE.n och påstår skulle förvandla -:konungamakten blott till en mannequin, en namnstämpel i en opligarkisk fraktionsministeres händer, liksom under frihetstiden, och hvarigenom Konungens konstitutionella myndighet helt och hållet skulle förosvinnay. Det är, som man ser, ett fullkomligt echo af hvad de gamla statsråderna Wetterstedt och Mörner, samt i en sednare tid brr Lefren och Hartmansdorff m. fl. yttrat på riddarhuset, samt en och annan biskop i presteståndet, och utgör ett positift försvar för allenastyrandet, med den lama reservationsmethoden till bihang, alldeles enligt andani det gamla systemets regering. Men likasom detta ännu icke vore nog, uppträder Freja straxt derpå ännu bestämdare både för detta allenastyrande och sidoinflytelsen, då hon Jemrar sig deröfver, att Aftonbladet och åtskilliga representanter vid sista riksdagen yrkat, att konungen ej skulle få tala vid eller höra upplysningar af andra, än sina konseljledamöter, —, hvarigenom konungen skulle fullkomligt isoleras från sina undersåtare och folket. Det är ej svårt att se, hvartbän denna osanning syftar. Ingen har någonsin yrkat, att konungen ej må få tala vid eller böra upplysningar af hvem ban behagar, utan endast, att konungen ej bör afgifva Jöften till deputationer eller enskilde förespråkare, rörande sådana äreuder som skola föredragas C i konseljen. Men just häruti ligger stötestenen för sidoinflytandet, hvars fördel det måste vara, att om möjligt kunna hos regenten personligen insinuera sig och möjligen vinna hans ynnest, innan han hört konseljledamöterne, isynnerhet om det är ati beara, att dessas råd kunna komma i strid med de till konungen personligen framburne önskningarna eller rekommendationerpa. Slutligen har Freja äfven, likasom för att sätta kronan på sin trosbekännelse, uppträdt emot det, af borgareoch bondeståndens majoriteter vid sista riksdag gjorda yrkandet, att alla Bevillninesmedel borde ingå till Riksgäldskontoret; ett yrkande, uti hvilket jemväl rikets ständers sednast församlade revisorer deltagit, men hvilket Freja här, alldeles lika med hofpartiet och biskoparne vid riksdagen, förvrider så, som hade man derigenom velat göra rikets ständer till förvaltande och regerande, eburu hvarken det ena eller andra kan komma ifråga, utan yrkandet endast afser en efterlefnad af regeringsformens föreskrift. Af de utdrag, vi sålunda meddelat ur trosbekännelsen, torde allmänheten någorlunda kunna Los da ns mlastaAnaA Ana s dan mA 297