OM EN PENSIONSINRÄTTNING FÖR LÄKARE. Det har länge läkare emellan varit fråga om stiftandet af en pensionsinrättning, och det är märkligt nog, att-en sådan icke långt för detta har kommit till stånd, då läkarens bergning framför alla andra tjenstemäns endast till en obetydlig del af löneinkomster beredes, samt dessutom läkaren ensam bland den -mera bildade Klassen af medbörgare i allmänhet, och alldeles i likhet med dagsverkaren, är för denna bergning beroende egentligen blott af den personliga för-mågans användande, för hvilken intet substitut kan sättas, hvarföre ock vid denna förmågas förlust genom sjukdom, olycksbändelser och dylikt försörjningen med 4otal undergång hotas. Äfven äro vid läkarens frånfälle hans efterlemnade enka oeh barn ovanligt blottställda ej mindre i anseende till läkareyrkets ringa indrägtighet och läkareförtroendets osäkerhet, hvilka vanligen icke medgifva mera än den knappa bergningens anskaffande för dagen, än äfven i anseende dertill, att flere individer af läkarnes klass än af andra klasser dö i sina bästa år, så väl i följd af de strapager de äro underkastade, som ock, och hufvudsakligen deraf, att de i svårare acuta sjukdomar, då de äro ensamme läkare på ett ställe, sjelfva blifva i saknad af den läkarevård, hvilken de bereda andra. Den, som sednast berömligt har ifrat för en pensionsinrättning för läkare, herr doktor A. G. Carlsson Stockholm, har, sedan han så väl i Majhbäftet för år 1839 af Hygiea, som äfven vid läkarnes och naturforskarnes möte i Stockholm förlidet år och denna sommar bland de vid lägret på Ladugårdsgärdet sam-manträffande läkare bragt detta ämne å bane, låtit trycka och till alla läkare kringsända ett förslag till reglemente för en sådan inorättning, ett förslag, som :-både för ämnets vigt och på det att det icke med sina misstag må vilseleda, förtjenar att tagas i det när-maste skärskådande. Hvad först principen för denna föreslagna pensionsinrättning avgår, så visar det sig för äfven det ytligaste betraktande genast, att författaren med hvad han så kellat alldeles icke förstår hvad man bittills allmänneligen varit van att med detta namn benämna. Förslaget innehåller nemligen, att hvarje deltagare bör i 135 år erlägga en afgift af 400, 50 eller 25 rdr bko, hvilken ock på en gång kan afbördas, hvarpå han, fem år efter insättningens fullbordan och tidigast vid 30 års ålder, ovillkorligt och endast på grund af sin gjorda insats är berättigad att i förhålJande till denna insatts erhålla antingen en hel, en half eller en fjerdedels pension, ej mindre han sjelf än äfven efter hans död hans enka och hans barn, gossarna till 21 år och flickorna till 25 år och sedan efter 40 år så länge de lefva. Då här således hvarken är fråga om något behof af en pension, såsom berättigande till dess åtnjutande eller åtminstone såsom beredånde ett företräde dertill, icke beller hvar;ken tjenstetiden eller den medicinska praktiken behöfva hafva uppbört för att pensionen må tillgodonjutas, så Synes det väl vara ganska oegentligt att benämna en sådan anstalt en pensionsinrättning. Det är fastmera en sparkassa, en ränteförsäkringsanstalt eller en förmyndårkammare, inrättad i afsigt att den, då läkaren sjelf antages icke förstå att med klokhet använda och göra fruktbärande bes,aringarna under sir tjenstetid, härutinnan skulle gripa honom under armarna. -Men af en sådan försäkringsanstalt är det icke som oss göres behof, såsom en sådan icke heller kan med största fördel inrättas för läkare ensamt utan för ju flere destobättre, och äfven är i fråga att i en dylik allmännare utsträckning i verket ställas. Måhända har man dock härvid blifvit förledd af den förboppningen att vid en sådan försäkringsanstallt för läkare enskildt kunna påräkna ett bidrag af donationer och testamenten samt möjligen äfven af staten, hvarigenom skulle bildas en förökad tillgång för penstonernas förstorande. Men dervid är den hufvudsakliga omständigheten att märka, att sådana donationer eller statsanslag väl svårligen kunna väntas för en -ekonomisk. anstalt, hvars föremål endast vore att göra läkares ränteberäkningar indrägtigare och der dessa bidrag hufvudsakligen skulle komma de icke behöfvande till godo. Ty då läkare med en mera lönande Pråktik, : och hvilka således äfven kunna åt sin ålderdom och sina efterlemnade bespara en större förmögenhet, samt derföre minst äro i behof af understöd, företrädesvis äro de, som genom den största insattsen unna göra sig berättigade till den största pensionen, men läkare med mindre inkomster åter, hvilka icke förmå att genom nägra besparingar se sin framtid och gina efterlefvande till godo, endast med möda mäkta sammanbringa den minsta insatten och derigenom göra sig berättigade till den minsta pensionen: så måste äfven de fremmande bidragen, enär pensionerna bestämmas efter de egna insattserna, och dessa bidrag äfven i samma förhållande skulle dertill lemna sitt tillskott, fyrdubbelt komma de förmögnare till godo emot de mera behöfvande, i stället för att förbållandet fastmera borde vara tvärtom. Hr C:s princip vore fullkomligt rigtig, om man endast finge antaga, att. alla läkares inkomster voro lika stora och allas familjer och lefnadskostnad äfvenså lika stora, samt alJas tefnadsår lika många; ty då måste den enes större behof än den andres nödvändigt förutsätta ett den förres misshusbållande, hvilket icke borde understödjas, utan hvarjes besparing nödvändigt komma honom sjelf och ingen annan till godo. Men här är icke bebof af eller fråga om att hjelpa någon att åt sig spara och hushålla, hvilket är en alldeles enskild angelägenhet, hvari något bebof af förmynderskap icke är Törhanden, utan hvad som göres: behof och hvarom derföre fråga måste vara, är att understödja genom otjenstbarhet i behof komna läkare och dessas nödlidande familjer. Egentligen borde det väl vara alldeles tillräckligt att sålunda hafva i principen uppvisat förevarande förslags otjenlighet och obehöflighet, för att deröfver hafva sagt allt Hvad som derom kan behöfva sägas; likväl vilja vi för fullständighetens skull betrakta det äfven i sig sjelft eller till sin inre organisation för att så framställa dess inkonseqvens och overkställbarhet. I förslaget är det alldeles icke bestämdt, huru stora de utlofvadepensionerna skola blifva; man vill, heter det, afvakta tiden för deras utdelande för att dorom något yttra, aldenstund man anser sig icke förut kunna med säkerbet det göra. Likväl förefaller det icke ringa förvånande, att man kan tilltro någon äga en så klen omdömesförmåga, att han skulle kunna låta förmå sig att insätta sina penningar i en försäkringsanr-stalt utan att bestämdt veta, hvilka förmåner han deraf kunde hafva att påräkna, och utan att måbända P 20 kr FO IA uta fu fönstlan nt In nahkällor.