Turkarnes vaide. Naltionallorsamlingen hade ick
fästat serdeles uppmärksamhet vid denna ohemul
begäran.
FRANSKA DEPUTERADE-KAMMARENS ÖF
VERLÄGGNINGAR ANGÅENDE ADRES
SEN TILL KONUNGEN.
(Forts. fr. gårdagsbl.)
Hr Cunin Gridaine, handelsminister, ville endas
inskränka sig till att besvara hvad som rörde bar
fack. Han påstod, att uppgiften om franska handeln
aftagande var ogrundad. Väl hade 1842, liksom 1837
en tillfällig minskning ägt rum i utrikeshandelns vär
debelopp; men 1843, hade, liksom efter 1837, en ök
ning ägt rum; sådana vexlingar voro naturliga. Han
deln var nu betydligare än alltifrån 1837; till oc
med hundratals millioner francs om året. Industriei
och åkerbruket påstod han vara i betydlig tillväxt.
En invändning att detta är möjligt, men att jord
brukarne voro ruinerade och icke kunde längre be
tala skatterna, besvarade ministern blott dermed, at
hvad utrikeshandeln angick, var regeringen bunder
genom redan 41826 tillvägabragta traktater; och har
försäkrade, att i talet fanns ingenting öfverdrifvet, in
genting, som icke var rätt och sannt (skratt) och at
öfverdriften var på motståndarens sida, samt det språl
ministeren fört rättfärdigadt af facta. (Knot.)
Hr Lestiboudotis ville deremot visa, att hande!sni
nisterns uppgifter voro oriktiga. Han sökte bevise
genom exportlängderna alltifrån 4836, att utrikeshan.
deln betydligt aftagit; ingick i detaljer om linnefa-
brikationen öch väfnaden i allmänhet, som visade
motsattsen af hvad ministern yttrat, och slutade med
påståendet, att landets näringsflit städse varit af nu-
varande ministåren uppoffrad för sträfvandet att ut-
vidga sina politiska relationer och alliancer.
Hr de Tocqueville erkände vigten af de frågor som
behandlats; men trodde att kammaren egnat så rings
uppmärksamhet deråt, derföre att man hällit sig vic
det speciella och ej fullständigt utvecklat de allmän:
ha frågorna — sjelfva politiken. Han ville försöks
det. Han ville ej befatta sig med det ofruktbara ar
betet att bevisa, det majoriteten understödjer mini
ståren, utan. han ville fråga: hvarföre den gör det
Han trodde ej att det var derföre att denna mini
ståre förskeffar ära åt landet; men han ser freder
som Frankrike synes njuta. Majoriteten tror, att de
nuvarande kabinettet kan vidmakthålla lugnet och
ordningen inom landet; de kosta åtminstone dyrt oct
äro ej så fullkomliga som de borde vara. Det är väl,
att pjuta dessa välgerningar, men man bör äfven be-
trakta till hvad pris de köpas. Om lugnet hade sin
grund i en allmän liknöjdhet, huru skulle man då
kunna yfvas deröfver? Vore freden en energisk pro-
dukt af folkets lif, af ett folk som deltog i pröfnin-
gen och öfverläggningen om sina angelägenheter, då
skulle ban glädjas åt den, ty då såg han deri ett
lif, ett konstitutionellt lif. Men så är det icke; så
går det ej till i landet. Man säger, att de politiske
passionerna släckas; ja, men olyekligtvis de politiska
passionerna af alla slag: likaså att de elaka passionc:
öfvergifvas ; måhända, men man öfverger äfven de go
da. De hatfulla, de gamla passionerna försvinna; mel
de ädelmodiga, de som fordom utgjort Frankrikes är
och lycka, månne de ännu finnas qvar? Dennasam
ma tynande känsla, som alltid tärer ett parti, månn
den ej låter sig öfverallt skådas? MHärjar den ej blant
det konservativa partiet? Och plågar det ej oss alla:
Detta onda är liknöjdbeten — är sömnen. J säger
nationen är lugn. Jag säger: hon sofver! (Ja! Ja!
Och tio mig, en stor nation sofver ej till någons nyt
4a, och dess uppvaknande är vådligt för hela verlden
ty då hon reser sig, måste nya revolutioner uppstå
(Rörelse.) Men är den då verkligen sann denna hvil
hvaröfver man skryter? Kriget är slutadt, säger man
men jag säger, att det blott ombytt skådeplats; ifrå!
opinionerna har det gått öfver i intressena. Hafye
j icke hört ovanliga ord, som icke på 50 år uttalats:
Synes icke den stora nationella enhet, som konstitue
rande församlingen skapade, stycka sig med hvarj
dag? Månne detta slags tillstånd är fred? Nej —
det är krig; och ett krig farligare än partikriget, tv
det är svårare att bringa till slut. Om man icke ak
tar på saken, om de allmänna iderna låta de en
skilta intfessena nedtrycka sig och ej återförsätta den
på sin tillbörliga plats, skall snart denna vådliga be
lägenhet blifva så öfverdrifven, att vi här icke me
skola representera ider och menniskor, utan intres
sen, kanaler och jernvägar. Ja! kriget har blott för
ändrat natur: ifrån politiskt, bar det blifvit filosofisk
och religiöst.
Lärofribeten har otvifvelaktigt varit första anled
ningen eller rättare förevändningen till denna strid
men striden har snart sträckt sig utom dess gränso!
Hören blott partierna. Somliga påstå, att man
blott anfaller lärofriheten, utan sjelfva tankfriheten
Andra inskränka sig ej till att blott tala om univer
sitetet, utan anfalla sjelfva religionen och de allmän
na principer hvarpå den hvilar. Är väl detta anna
än krig — det gamia kriget emellan tiden och tron
som återbegynner?
Det onda kommer deraf, att det inom alla partie
finnes en rörlig massa, som, vandrande ifrån det en
till det andra, gör deras gränser obestämda; dera
förvirras den allmänna andan; och det blir en anled
ning till oreda. MHvilket medel finnes väl att tving
dessa obeslutna till att ingå under det ena eller an
dra baneret? Jo, endast derigenom, att man bortta
ger dessa neutrala gebiet, der menniskorna kunna tal
——EENESER nn