Turkarnes vaide. Naltionallorsamlingen hade ick fästat serdeles uppmärksamhet vid denna ohemul begäran. FRANSKA DEPUTERADE-KAMMARENS ÖF VERLÄGGNINGAR ANGÅENDE ADRES SEN TILL KONUNGEN. (Forts. fr. gårdagsbl.) Hr Cunin Gridaine, handelsminister, ville endas inskränka sig till att besvara hvad som rörde bar fack. Han påstod, att uppgiften om franska handeln aftagande var ogrundad. Väl hade 1842, liksom 1837 en tillfällig minskning ägt rum i utrikeshandelns vär debelopp; men 1843, hade, liksom efter 1837, en ök ning ägt rum; sådana vexlingar voro naturliga. Han deln var nu betydligare än alltifrån 1837; till oc med hundratals millioner francs om året. Industriei och åkerbruket påstod han vara i betydlig tillväxt. En invändning att detta är möjligt, men att jord brukarne voro ruinerade och icke kunde längre be tala skatterna, besvarade ministern blott dermed, at hvad utrikeshandeln angick, var regeringen bunder genom redan 41826 tillvägabragta traktater; och har försäkrade, att i talet fanns ingenting öfverdrifvet, in genting, som icke var rätt och sannt (skratt) och at öfverdriften var på motståndarens sida, samt det språl ministeren fört rättfärdigadt af facta. (Knot.) Hr Lestiboudotis ville deremot visa, att hande!sni nisterns uppgifter voro oriktiga. Han sökte bevise genom exportlängderna alltifrån 4836, att utrikeshan. deln betydligt aftagit; ingick i detaljer om linnefabrikationen öch väfnaden i allmänhet, som visade motsattsen af hvad ministern yttrat, och slutade med påståendet, att landets näringsflit städse varit af nuvarande ministåren uppoffrad för sträfvandet att utvidga sina politiska relationer och alliancer. Hr de Tocqueville erkände vigten af de frågor som behandlats; men trodde att kammaren egnat så rings uppmärksamhet deråt, derföre att man hällit sig vic det speciella och ej fullständigt utvecklat de allmän: ha frågorna — sjelfva politiken. Han ville försöks det. Han ville ej befatta sig med det ofruktbara ar betet att bevisa, det majoriteten understödjer mini ståren, utan. han ville fråga: hvarföre den gör det Han trodde ej att det var derföre att denna mini ståre förskeffar ära åt landet; men han ser freder som Frankrike synes njuta. Majoriteten tror, att de nuvarande kabinettet kan vidmakthålla lugnet och ordningen inom landet; de kosta åtminstone dyrt oct äro ej så fullkomliga som de borde vara. Det är väl, att pjuta dessa välgerningar, men man bör äfven betrakta till hvad pris de köpas. Om lugnet hade sin grund i en allmän liknöjdhet, huru skulle man då kunna yfvas deröfver? Vore freden en energisk produkt af folkets lif, af ett folk som deltog i pröfningen och öfverläggningen om sina angelägenheter, då skulle ban glädjas åt den, ty då såg han deri ett lif, ett konstitutionellt lif. Men så är det icke; så går det ej till i landet. Man säger, att de politiske passionerna släckas; ja, men olyekligtvis de politiska passionerna af alla slag: likaså att de elaka passionc: öfvergifvas ; måhända, men man öfverger äfven de go da. De hatfulla, de gamla passionerna försvinna; mel de ädelmodiga, de som fordom utgjort Frankrikes är och lycka, månne de ännu finnas qvar? Dennasam ma tynande känsla, som alltid tärer ett parti, månn den ej låter sig öfverallt skådas? MHärjar den ej blant det konservativa partiet? Och plågar det ej oss alla: Detta onda är liknöjdbeten — är sömnen. J säger nationen är lugn. Jag säger: hon sofver! (Ja! Ja! Och tio mig, en stor nation sofver ej till någons nyt 4a, och dess uppvaknande är vådligt för hela verlden ty då hon reser sig, måste nya revolutioner uppstå (Rörelse.) Men är den då verkligen sann denna hvil hvaröfver man skryter? Kriget är slutadt, säger man men jag säger, att det blott ombytt skådeplats; ifrå! opinionerna har det gått öfver i intressena. Hafye j icke hört ovanliga ord, som icke på 50 år uttalats: Synes icke den stora nationella enhet, som konstitue rande församlingen skapade, stycka sig med hvarj dag? Månne detta slags tillstånd är fred? Nej — det är krig; och ett krig farligare än partikriget, tv det är svårare att bringa till slut. Om man icke ak tar på saken, om de allmänna iderna låta de en skilta intfessena nedtrycka sig och ej återförsätta den på sin tillbörliga plats, skall snart denna vådliga be lägenhet blifva så öfverdrifven, att vi här icke me skola representera ider och menniskor, utan intres sen, kanaler och jernvägar. Ja! kriget har blott för ändrat natur: ifrån politiskt, bar det blifvit filosofisk och religiöst. Lärofribeten har otvifvelaktigt varit första anled ningen eller rättare förevändningen till denna strid men striden har snart sträckt sig utom dess gränso! Hören blott partierna. Somliga påstå, att man blott anfaller lärofriheten, utan sjelfva tankfriheten Andra inskränka sig ej till att blott tala om univer sitetet, utan anfalla sjelfva religionen och de allmän na principer hvarpå den hvilar. Är väl detta anna än krig — det gamia kriget emellan tiden och tron som återbegynner? Det onda kommer deraf, att det inom alla partie finnes en rörlig massa, som, vandrande ifrån det en till det andra, gör deras gränser obestämda; dera förvirras den allmänna andan; och det blir en anled ning till oreda. MHvilket medel finnes väl att tving dessa obeslutna till att ingå under det ena eller an dra baneret? Jo, endast derigenom, att man bortta ger dessa neutrala gebiet, der menniskorna kunna tal ——EENESER nn