NS NMS VV
kar här? upprepade han högre. — Då brusade
vinden genom löfhvalfven, så att- deraf uppstod
ett sällsamt knakande och prasslande. — Det lju-
dade kemlighetsfullt och dystert, men på: Jångt
när icke så oförgätligt ljuft och smältande. : Udo
tänkte på sagan om alrunaroten. Gifves det to-
ner,, frågade han, som göra oss vansinniga, och
skuldlösa örter som andas dem ut?, —
Han såg sig esomoftast tillbaka; och vände han
hufvudet att blicka rakt ut i den skymmande
omätliga månskenstrakten, så blef det honom ic-
ke till hälften så väl till mods: de gnistrande
stjernorna, de silfverfransade molnen; de glindran-
de vattnen och daggdropparna, som lögrat sig i
träd och mark, allt erinrade honom om sucken
och allt var mindre klart och silfverlikt. :
Då han morgonen derpå frisk och med stärkta
krafter vaknade, syntes honom hans gårdagsstäm-
ning i sanning vara en gåta. Dock när aftonen
inbröt, höll han åter vid klostermuren på det
ställe, der han förnummit suckep. Af nyfiken-
het bloit, — ty då intet lät höra sig, anträdde
han lugn och sansad återvägen. Men följande af-
ton höll han åter der, och den fjerde fortsatte
han samma lek, den. ferate hade det redan blif-
vit honom en vana. Här hemtade han sig ro
och lust till sömn.
I ensamheten råkar man på sällsamma griller.
Udo på sitt skogsslott hörde endast multna bjel-
kar oeh rostiga vindflöjlar sucka, , och- suckade
han äfven sjelf då och då, så tycktes det honom
dock aldrig så smältande och älskeligt, som vid
klostermuren. z
En afton, då han åter höll på sin vanliga plats
och likaså förgäfves lyssnade, fattade honom en