NS NMS VV kar här? upprepade han högre. — Då brusade vinden genom löfhvalfven, så attderaf uppstod ett sällsamt knakande och prasslande. — Det ljudade kemlighetsfullt och dystert, men på: Jångt när icke så oförgätligt ljuft och smältande. : Udo tänkte på sagan om alrunaroten. Gifves det toner,, frågade han, som göra oss vansinniga, och skuldlösa örter som andas dem ut?, — Han såg sig esomoftast tillbaka; och vände han hufvudet att blicka rakt ut i den skymmande omätliga månskenstrakten, så blef det honom icke till hälften så väl till mods: de gnistrande stjernorna, de silfverfransade molnen; de glindrande vattnen och daggdropparna, som lögrat sig i träd och mark, allt erinrade honom om sucken och allt var mindre klart och silfverlikt. : Då han morgonen derpå frisk och med stärkta krafter vaknade, syntes honom hans gårdagsstämning i sanning vara en gåta. Dock när aftonen inbröt, höll han åter vid klostermuren på det ställe, der han förnummit suckep. Af nyfikenhet bloit, — ty då intet lät höra sig, anträdde han lugn och sansad återvägen. Men följande afton höll han åter der, och den fjerde fortsatte han samma lek, den. ferate hade det redan blifvit honom en vana. Här hemtade han sig ro och lust till sömn. I ensamheten råkar man på sällsamma griller. Udo på sitt skogsslott hörde endast multna bjelkar oeh rostiga vindflöjlar sucka, , ochsuckade han äfven sjelf då och då, så tycktes det honom dock aldrig så smältande och älskeligt, som vid klostermuren. z En afton, då han åter höll på sin vanliga plats och likaså förgäfves lyssnade, fattade honom en