NR
kade qvistärne, sedan blef allt stilla Popplarna
Ireste. sig höga och mörka. Muren; sträekte ut
sig stel och lång, och allt var åter som förr.
Endast Udö hade förlorat all lust och allt mod.
— Huru kunde hon våga att erbjuda mig lön?
Och huru vill hon endast genom kyrkfönstret
komma ut till mig? det voro-alla hans tankar.
Redan i två dagar hade abboten Bernbard be-
funnit sig: med den höglärde dr Genutus i labo-
ratorium. Retorterna glödde öfver kolen, och al-
kemisterna lågo på knä, med armbogarna stödda
mot länderna och tycktes vara inbegripna i djupt
eftertänkande eller ifrig bön.
Doktorp, i Jång med magiska chiffer utsirad
talar, betraktade sorgfälligt sin välmående tjocka
kamrat; som sedan två gånger fyra och tjugo
timmar måst afhålla sig från sömn och föda, ty
så fordrade det högvigtiga verk, som de hade för
händer: d å
Men den hersklystna naturen kräfde ut sin
rätt, och abbe Bernhard till och med snarkade.
Föraktligt betraktade honom doktorn. Han, en
öfvad alkemist, kunde knäböjande, med hufvud och
armar stödda mot låren, sofva och snarkade al-
drig.-Nu: visste han sig obelyssnad, sträckte sig
efter. en glasflaska med brun, kraftigt ångande
saft, tömde den makligt och utplånade sorgfälligt
alla spår af denna hemliga bandling från mun
och skägg; derefter ropade han högt till abboten:
,Vid alla helgon, jag tror ni sofverl dermed nöp
han :honom djerft i armar och länder, men abbo-
ten svarade blott med ett sakta mumlande. Dok.
torn stötte honom med fotspetsen i sidan. Hög.