DÖDEN FADDER ). SAGONOVELL AF DR IL. SCHIFF: FJERDE BOKEN. Udo höll sin häst tillbaka, ty klosterkyrkan fönster voro upplysta och nunnorna sjöngo till sit skyddshelgon. Men ju mer han lyssnade, ju trängr blef det honom om bjertat. Äfven hans häs stampade oroligt mot märken. Stilla, fox, stil lal, sade han och klappade honom på balser Du kan hafva rätt, detta är icke för diz oc mig. Är väl trött, stackars djur? Nå, derför bär det nu också hem. Och den kloka häste anträdde äf sig sjelf, liksom han förstod sin her res ord, hemvägen längs efter klostermuren, hvaf est utsigten åt dalen öppnade sig. Vattnet återspeglade den stjernklara himmelen bergsströmmen glittrade som paljetter och träde; vid sluttningen voro kantade med Jjus. Endas klostergårdens pepplar sträckte svarta och dystr ina kronor mot: natthimmelen. J arma träd! sade Udo, j kännen, att en hög mur kringslute er. Blott sällan plägar en fjäril fladdra krin edra grenar, eller en skalbagge förirra sig i edr löfhvalf, och till och med den qvitirande spar ven rädes för de grafpsalmer, som der städs toaa.n : i Så talade han högt, då en klar suck hörde besvara hans tal: Udo studsade tillbaka oci ännu en gång, men vida tydligare, lät suckei höra sig och trängde djupt in i ynglingens hjerta Hvem hör mig?, frågade han. Hvem suc ) Se Aftonbl. N:is 47, 18, 19, 20, 91,92, 24, 26, 27 29, 50, 51, 32, 535, 34, 35, 37, 38 och 39.