DÖDEN FADDER ).
SAGONOVELL AF DR IL. SCHIFF:
FJERDE BOKEN.
Udo höll sin häst tillbaka, ty klosterkyrkan
fönster voro upplysta och nunnorna sjöngo till sit
skyddshelgon. Men ju mer han lyssnade, ju trängr
blef det honom om bjertat. Äfven hans häs
stampade oroligt mot märken. Stilla, fox, stil
lal, sade han och klappade honom på balser
Du kan hafva rätt, detta är icke för diz oc
mig. Är väl trött, stackars djur? Nå, derför
bär det nu också hem. Och den kloka häste
anträdde äf sig sjelf, liksom han förstod sin her
res ord, hemvägen längs efter klostermuren, hvaf
est utsigten åt dalen öppnade sig.
Vattnet återspeglade den stjernklara himmelen
bergsströmmen glittrade som paljetter och träde;
vid sluttningen voro kantade med Jjus. Endas
klostergårdens pepplar sträckte svarta och dystr
ina kronor mot: natthimmelen. J arma träd!
sade Udo, j kännen, att en hög mur kringslute
er. Blott sällan plägar en fjäril fladdra krin
edra grenar, eller en skalbagge förirra sig i edr
löfhvalf, och till och med den qvitirande spar
ven rädes för de grafpsalmer, som der städs
toaa.n : i
Så talade han högt, då en klar suck hörde
besvara hans tal: Udo studsade tillbaka oci
ännu en gång, men vida tydligare, lät suckei
höra sig och trängde djupt in i ynglingens hjerta
Hvem hör mig?, frågade han. Hvem suc
) Se Aftonbl. N:is 47, 18, 19, 20, 91,92, 24, 26, 27
29, 50, 51, 32, 535, 34, 35, 37, 38 och 39.