efteråt ytira några korta betraktelser derötver: I anledning af en i tidningen Aftonbladet för d 3 dennes förekommande, från en kyrkoherde i Skar stift insänd artikel, inovebällande ett nog skarpt klan dar emot Redaktionen af Nordisk Kyrkotidning, me afseende å några i sistberörde tidning framställde re flexioner öfver ett a ofvannämnda Stifts presterskaj fattadt beslut angående uppförandet af en minnesvårc öfver framlidne biskop Lundblad, har författaren a dessa rader, som desto heldre ansett sig kunna lem na å sido sjelfva hufvudsaken eller frågan om biskor Lundblads renlärighet, som känd sak är så god som vittnad,. icke kunnat undgå fästa synnerlig upp märksamhet vid de af artikelförfattaren anförde om. ständigheter. hvilka, efter hans förmenande, bordt af. hålla förenämnde tidnings-redaktionen från att uttal: dess ifrågavarande omdöme i saken, nemligen att sådant vore olämpligt i våra upplysta tider och der. jemte måste blifva högst impopulärt. Det är för det Christliga sinnet i sanning mnedslå. ende att finna den på sitt rätta ställe med skäl prisade tidens upplysning (som kan finnas förenad med. men också utan lefvande Christendom) jemväl åberopad i frågor af Ascetisk art. Civilisation och Christendom äro långt ifrån identiska; den förra kan vara en produkt af den sednare, men icke tvärtom. Eller hvad tror väl artikelförfattaren, att Christendomen vunnit på den måhända öfverbeprisade upplysningen? Hvad svar härpå lemnar väl sedvare årens Brottmålsstatistik? Hvad vittna bärom de i hufvudstaden månadtligen, ja nästan i hvarje vecka inträffande sjelfmorden samt de så väl i som utom Stockholm så ofta förekommande morden å annans person, för att icke tala om otuktsoch dryckenskapslasten? Beträffande åter artikelförfattarens ordande om det impopuiära i Kyrkotidningens ofvanförmäldta företag, så frågas: tror Hr kyrkoherden det vara mera populärt att sätta Lutheranismens ljus under skäppan och Svedenborgianismens på ljusastaken? År det den upplysningen och fördomsfriheten Hr kyrkoherden så nitiskt förordar, är det kämparne för denna confessionella byteshandel Hr kyrkoherden tillägger namn, heder och värdighet af Guds män, så torde det tillåtas insändaren, som icke är prest, att hänvisa Hr kyrkoherden till Gal. 4: 9. .Deraf vill det synas, som vore det icke så alldeles likgiltigt hvad en prest, eller biskop lärer och bekänner. Det är imedlertid en lycka, att också vi enfaldige lekmän hafva lof att se Oss något om i Biblen, utan att behöfva frukta någon päfves bannstrålar. Det kunde annars lätt hända; att man i stallet för bröd gåfve oss en orm eller skorpion, eler måhända fioner Hr kyrkoherden det vara impopulärt ait i våra upplysta tider tala om, ännu mera att studera en så gammalmodig bok som Biblen? Den boken varnar annars, som Hr kyrkoherden väl vet, för popularitets-jagt. I detnyssnämnda Apostoliska brefvet läsas de tänkvärda orden: Om jag ville täckas menniskor, så vore jag icke Christi tjenare.n Lekman. Lika med iekmannen) kunna också vi lemna å sido sjelfva hufvudsaken eller frågan om biskop Lundblads renlärighet,, enär ,känd sak är så god som vittnad, d. v..s. då det är allmänt bekant och genom de sista årens konsistoriella tilldragelser blifvit inför hela allmänheten till fullo upplyst, att de sig sjelfve så kallande kämparne för Renlärigbeten, alldeles icke hafva den bekantskap med vår kyrkas grundstatuter, som fordras för att veta hvad Renlärighet, efter det evangeliskt-lutherska lärobegreppet, är. Då någre af dem med hela denna okunnighet likväl förenat papistisk högdrazenhet och förkättringsbegär nog, för att gifva sin illvilja luft emot en så christlig och ädel karakter, som framl. biskop Lundblads, var det väl icke mer än billigt, att allmänheten med glädje lyssnade till hans försvar, uttaladt af en röst från sjelfva det stifts presterskap, hvars älskade och aktade förman han varit. Detta försvar skulle nu gendrifvas, och för att vinna så mycket mera popularitet,, skulle sådant ske medelst en Lekman, hvilken framför allt tillkännagaf sitt förakt för popularitetsjagt. Alla dessa på en gång narraktiga och oädla utfall mot en agången, hvars namn och personlighet de sannerligen ingen skada kunna göra, vore också ej att vidare kosta ett ord på, om ej för att taga fasta på ett i skriften förekommande uttryck, märkvärdigt genom den djupare blick det låter läsaren kasta in i det mörka ide, hvarifrån skriften förmodligen är utgången. Förf. gör en bestämd skillnad mellan Christendom och Civi!isation: de äro nemligen långt ifrån identiska,. Att de. icke kunna vara helt och hållet desamma, så till vida, som till civilisationens eller bildningens krets en stor mängd ämnen höra, t. ex. i naturvetenskaper, språk, mathematik m. m., hvilka icke kunna sägas stå i omedelbart sammanhang med christendomen, det vet hvar och en, och något sådant bar väl ingen heller påstått. Att, deremot, Christendomen sjelf skulle kunna vara någonting annat än civilisation, till och med stå i ett slags strid deremot och befinna sig deratom, är en mörkrets och papismens lära, som hufvådsakligen bar Christi egna ord emot sig, då han sätter själens förädlade sinnelag, Tron och Kärleken, till hufvudvilkor för menniskans räddning. Ty hvad utgöra väl den andens och bjertats fullkomliga ombildning ifrån fiendtlighet emot Gud och menniskor, till tro och kärlek, om icke väsendets civilisation i sjelfva bottnen och wvarelsens kärna? Och få vi nu fråga förf. vidare, hvad han menar med det intyg, som de sednare årens Brottmålsstatistik skall lemna? Hvarom vittna alla dessa i hufvudstaden, likassm i landsorterna, så ofta förekommande morden å annan person, förl! att icke tala om otukten och dryckenskapslasten? : Månne de gifva intyg om bildning och upplysning hos de personer, som gjort sig skyldige till dej omtalade brotten? Månne domstolsundersökningarne med de anklagade tillkännagifva, att de vaEL TA a