sterblad, med hvilka jag var öfversål!lad, och som
utbredde en kostelig väillukt. Men bägaren ville
icke åter biifva tom, ty magiern tog den ena
handen efter den andra full med rosor och blom-
mor derutur och strödde omkring taffeln. Sut-
ligen vände han bägaren upp och ned, då flögo
kanariefoglar derutur och satte sig qvittrande och
sjungande på kapitelerna.
Prins Henrik hade upptagit det onådigt, att
jag så mycket inlät mig med gycklaren. Och i
sina sorgkläder, med det ädla anletet dödsb!ekt,
med mörka blickar stirrande framför sig, satt han
der som en hämneande midt ibland den glada
munterheten. .
Ack, det var min jordiska lyckas sista afton,
och jag vill fortfara i den utförliga skildringen a!
densamma ända till des; förskräckliga slut.
Magiern skred numera till sin stora operation,
den att göra gu d. Han lät gilva sig ett koppar-
lock, bröt af handtaget och lade det fästadt vid
en träd, uti en bägare, hvilken han genast fyllde
bräddad med vatten. Ilan tog handtazet åter
derur, söndersågade det i små stycken och kasta-
de dessa i en degel, hvilken han satte på kolen.
Sedan metallen smit, gjöt ban en oljartad vätska
ur en liten glasflaska deruti, och nu smattrade
och gnistrade msssan, sjid upp i bubblor och ut-
rakade hvita och blåa gnistror, samt ville icke
stilla sig, förrän magiern med en tång tog de-
geln från elden och gjöt den flytande metallen i;
ett med kallt vatten uppfylldt och i beredskap
stående kärl. d
Det är fullbordadt!s suckade han, strök upp
sina ärmar och plockade fram de särskilda kor-
nen, för att lägga dem i bägaren, till dess vattnet