sterblad, med hvilka jag var öfversål!lad, och som utbredde en kostelig väillukt. Men bägaren ville icke åter biifva tom, ty magiern tog den ena handen efter den andra full med rosor och blommor derutur och strödde omkring taffeln. Sutligen vände han bägaren upp och ned, då flögo kanariefoglar derutur och satte sig qvittrande och sjungande på kapitelerna. Prins Henrik hade upptagit det onådigt, att jag så mycket inlät mig med gycklaren. Och i sina sorgkläder, med det ädla anletet dödsb!ekt, med mörka blickar stirrande framför sig, satt han der som en hämneande midt ibland den glada munterheten. . Ack, det var min jordiska lyckas sista afton, och jag vill fortfara i den utförliga skildringen a! densamma ända till des; förskräckliga slut. Magiern skred numera till sin stora operation, den att göra gu d. Han lät gilva sig ett kopparlock, bröt af handtaget och lade det fästadt vid en träd, uti en bägare, hvilken han genast fyllde bräddad med vatten. Ilan tog handtazet åter derur, söndersågade det i små stycken och kastade dessa i en degel, hvilken han satte på kolen. Sedan metallen smit, gjöt ban en oljartad vätska ur en liten glasflaska deruti, och nu smattrade och gnistrade msssan, sjid upp i bubblor och utrakade hvita och blåa gnistror, samt ville icke stilla sig, förrän magiern med en tång tog degeln från elden och gjöt den flytande metallen i; ett med kallt vatten uppfylldt och i beredskap stående kärl. d Det är fullbordadt!s suckade han, strök upp sina ärmar och plockade fram de särskilda kornen, för att lägga dem i bägaren, till dess vattnet