0 VR AQ EST ST TREK ERA Sr ma smitta i verksamhet, som till ännu vidsträcktare grad eger rum inom dylika kretsar i flere andra länder utom Frankrike, d. .v. s. i den mår frestelsen dertill förefinnes. -Hos den egentliga allmänheten, åter, efter hvilken nationens karakter såsom sådan måste bedömas, finner man ölverhufvud ett starkt fasthängande vid : sina inre, verkliga tänkesätt: en man af det fransyska folket, betraktadt efter dess öfvervägande karakterslycne, sätter sin ära uti, att ej följa någon annans mening, än sin egen öfvertygelse (han är -Jen liten Des Cartes än i dag, på sin punkt). En betraktare bör då begripa, att en allmän opinion, när den är en produkt af de enskildes tänkesält, såsom sammanstämmande, utgör en totalitet, hvaruti de gemensamt igenkänna sig och derföre gifva sitt bifall tili; men utgör för ingen del deras tyrann. Opinionen blir visserligen på detta sält ändock en stor, gränslös makt, såsom Hr A. med skäl kallat den i Frankrike; men icke en yire makt, nedtryckande individerne, utan tvertom beroende af dem, hvilket just bevisar sig deraf, att den skiftar, alltsom dessas tänkesätt i massa underprår nåson större förändring. Att fransmannen öfverhufvud numera icke är så religiös, som fordom, och kanske hvarken då -Jeller nu så mycket som vissa andra nationer, är Jett påstående, som måste skärskådas ur den synpunkten, huruvida man med religion endast eller hufvudsakligen förstår de katholska vidskepelserna. Den stora frågan är då, om icke fransoIsens kallsinnighet i detta fall har sin grund just i den kärlek till verklig sanning, som hindrar honom att gifva sitt bitall åt en mängd saker, hvaraf katholska ceremonierna öfverflöda. När han icke längre kan ochicke vill bedraga sig Isjelf med sådant, förmår honom tillika upprikI tigheten, att icke Jåtsa, som om han gillade eller trodde bvad han hvarken gillar eller tror. Vill Iman vara opartisk, skall man följaktligen tillstå, att det är kärlek till verklig sanning i förening I med uppriktigheten och föraktet för att hyckla, som försatt fransmannen i den ställning i detta Tfall, som Hr: A. och många andra anmärkt. Förmodlizgen bar det väckt IHr A:s, liksom andre nordiska resandes uppmärksamhet, att söndagen i I Paris föga firas: att handelsbodar då äro öppna, likasom alla andra dar i veckan, samt att arbete på denna dag förrättas. Detta bruk, eller missbruk, är dock gängse i flere katholska länder utom Frankrike; och då fransmannen i stället går i messan på hvardagarne, så tyckes han deruti hafva någon ersättning. för hvad han förlorar på söndagen. Ifrån allt detta, som utgör det förnämsta gravamen emut Frankrikes folk, öfvergår Hr A. till ett och annat mindre, som dock i sig sjelf utgör ett tillräckligen stort ondt; men hvarvid det förtjenar betraktas, i hvad mån klandret egentligen drabbar fransmannen såsom sådan, och icke fastmer karakteriserar menniskan i hvad land som helst. Hr A,. gör utfall emot den periodiska pressen. Hvad han säger, smakar noz mycket af-det slags högdragenhet, somliga författare älska att ådagalägga, hvilke synas finna ett särdeles behag uti att betrakta den periodiska litteraturen de haut en bas; och likasom, speciatim, resebeskrifningar vore någonting alltför öfversvinneligt att dermed tåla något slags )emlörelse, oaktadt sådanas ensidigbet och partiskhet ofta är lika så konstaterad. He A. utbreder sig öfver en i Paris befintlig Journalism. som rmindre hyllar sanningen i och l: för sig sjelf, än den på hvarje håll arbetar för sitt partis afsizter. HrA. ställer såsom exempel Journal des Döbats och le S:ecie emot hvarann. Vi tro nog, att Hr A. kan hafva, rätt hvad den förra vidkommer; men fråza, om icke motstycken kunna anföras från England och Tyskland samt flere andra länder, till fullt ut lika höjd, som i Frankrike, bevisande en fal, vacklande eller partisk karakter hos åtskilliga Pressens afdelningar? Det visar sig följaktligen som ett lyte, icke särskildt häftadt vid den franska pressen, utan vid alla länders, der någon offentlig diskussion öfver politiska ämnen eger rum. Öfverallt söka de kämpande politiska partierna skaffa sig organer till sitt försvar; sådant är fallet i Frankrike likasom i andra delar af Europa. Öfverallt är det Kon. ser.vatismen, som måste genom: materiella förde lar (embeten, emolumerter, mutor af olika slag och karakterer) köpa sig medhåll och utföra sin talan, under. det att Sanningeas och Frihetens sida står på egen botten och. bär sig sjelf. De t llvitelser man kan göra. fransmännen i och för den omständigheten, att ega bestickliga subjekter inom sin embetsmannakorps och sjelfva de deputerades kammare, lära likaledes kunna göras emot alldeles enahanda fenomener på andra ställen; och bevisa blott, i synnerhet hvad det sednare vidkommer, i huru hög grad angeläget det är, att ett folk representeras af utskickade, som både tillböra dess egna klasser af alla slag och höjder, och derjemte så helt och hållet bero a folket sjelf. och dess förtroende, att när de, såsom deputerade, icke visat sig motsvara dess förtroende, de då icke vidare kunna, genom maktens inflytelser, återväljas. Det felaktiga, skadliga och i sann mening opopulära (ofolkiska), som vidlåder franska deputerade kammarens organisation, erkännes derföre redan ganska allmänt inom sjelfva Frankrike och af nationen i massa. Så mycket mindre kan man lägga nationen sjelf dessa lyten UD LL NN er SN I