0 VR AQ EST ST TREK ERA
Sr
ma smitta i verksamhet, som till ännu vidsträck-
tare grad eger rum inom dylika kretsar i flere an-
dra länder utom Frankrike, d. .v. s. i den mår
frestelsen dertill förefinnes. -Hos den egentliga
allmänheten, åter, efter hvilken nationens karak-
ter såsom sådan måste bedömas, finner man öl-
verhufvud ett starkt fasthängande vid : sina in-
re, verkliga tänkesätt: en man af det fransyska
folket, betraktadt efter dess öfvervägande karak-
terslycne, sätter sin ära uti, att ej följa någon
annans mening, än sin egen öfvertygelse (han är
-Jen liten Des Cartes än i dag, på sin punkt). En
betraktare bör då begripa, att en allmän opi-
nion, när den är en produkt af de enskildes tän-
kesält, såsom sammanstämmande, utgör en tota-
litet, hvaruti de gemensamt igenkänna sig och
derföre gifva sitt bifall tili; men utgör för ingen
del deras tyrann. Opinionen blir visserligen på
detta sält ändock en stor, gränslös makt, såsom
Hr A. med skäl kallat den i Frankrike; men
icke en yire makt, nedtryckande individerne, u-
tan tvertom beroende af dem, hvilket just bevi-
sar sig deraf, att den skiftar, alltsom dessas tän-
kesätt i massa underprår nåson större förändring.
Att fransmannen öfverhufvud numera icke är
så religiös, som fordom, och kanske hvarken då
-Jeller nu så mycket som vissa andra nationer, är
Jett påstående, som måste skärskådas ur den syn-
punkten, huruvida man med religion endast el-
ler hufvudsakligen förstår de katholska vidskepel-
serna. Den stora frågan är då, om icke franso-
Isens kallsinnighet i detta fall har sin grund just
i den kärlek till verklig sanning, som hindrar
honom att gifva sitt bitall åt en mängd saker,
hvaraf katholska ceremonierna öfverflöda. När
han icke längre kan ochicke vill bedraga sig
Isjelf med sådant, förmår honom tillika upprik-
I tigheten, att icke Jåtsa, som om han gillade eller
trodde bvad han hvarken gillar eller tror. Vill
Iman vara opartisk, skall man följaktligen tillstå,
att det är kärlek till verklig sanning i förening
I med uppriktigheten och föraktet för att hyckla,
som försatt fransmannen i den ställning i detta
Tfall, som Hr: A. och många andra anmärkt. För-
modlizgen bar det väckt IHr A:s, liksom andre
nordiska resandes uppmärksamhet, att söndagen i
I Paris föga firas: att handelsbodar då äro öppna,
likasom alla andra dar i veckan, samt att arbete
på denna dag förrättas. Detta bruk, eller miss-
bruk, är dock gängse i flere katholska länder u-
tom Frankrike; och då fransmannen i stället går
i messan på hvardagarne, så tyckes han deruti
hafva någon ersättning. för hvad han förlorar på
söndagen.
Ifrån allt detta, som utgör det förnämsta grava-
men emut Frankrikes folk, öfvergår Hr A. till ett
och annat mindre, som dock i sig sjelf utgör ett
tillräckligen stort ondt; men hvarvid det förtjenar
betraktas, i hvad mån klandret egentligen drabbar
fransmannen såsom sådan, och icke fastmer ka-
rakteriserar menniskan i hvad land som helst.
Hr A,. gör utfall emot den periodiska pressen.
Hvad han säger, smakar noz mycket af-det slags
högdragenhet, somliga författare älska att ådaga-
lägga, hvilke synas finna ett särdeles behag uti
att betrakta den periodiska litteraturen de haut
en bas; och likasom, speciatim, resebeskrifningar
vore någonting alltför öfversvinneligt att dermed
tåla något slags )emlörelse, oaktadt sådanas ensi-
digbet och partiskhet ofta är lika så konstaterad.
He A. utbreder sig öfver en i Paris befintlig
Journalism. som rmindre hyllar sanningen i och l:
för sig sjelf, än den på hvarje håll arbetar för
sitt partis afsizter. HrA. ställer såsom exempel
Journal des Döbats och le S:ecie emot hvarann.
Vi tro nog, att Hr A. kan hafva, rätt hvad den
förra vidkommer; men fråza, om icke motstyc-
ken kunna anföras från England och Tyskland
samt flere andra länder, till fullt ut lika höjd,
som i Frankrike, bevisande en fal, vacklande el-
ler partisk karakter hos åtskilliga Pressens afdel-
ningar? Det visar sig följaktligen som ett lyte, icke
särskildt häftadt vid den franska pressen, utan vid
alla länders, der någon offentlig diskussion öfver
politiska ämnen eger rum. Öfverallt söka de käm-
pande politiska partierna skaffa sig organer till
sitt försvar; sådant är fallet i Frankrike likasom
i andra delar af Europa. Öfverallt är det Kon.
ser.vatismen, som måste genom: materiella förde
lar (embeten, emolumerter, mutor af olika slag
och karakterer) köpa sig medhåll och utföra sin
talan, under. det att Sanningeas och Frihetens sida
står på egen botten och. bär sig sjelf.
De t llvitelser man kan göra. fransmännen i och
för den omständigheten, att ega bestickliga subjek-
ter inom sin embetsmannakorps och sjelfva de
deputerades kammare, lära likaledes kunna göras
emot alldeles enahanda fenomener på andra stäl-
len; och bevisa blott, i synnerhet hvad det sed-
nare vidkommer, i huru hög grad angeläget det
är, att ett folk representeras af utskickade, som
både tillböra dess egna klasser af alla slag och
höjder, och derjemte så helt och hållet bero a
folket sjelf. och dess förtroende, att när de, såsom
deputerade, icke visat sig motsvara dess förtroen-
de, de då icke vidare kunna, genom maktens in-
flytelser, återväljas. Det felaktiga, skadliga och i
sann mening opopulära (ofolkiska), som vidlåder
franska deputerade kammarens organisation, er-
kännes derföre redan ganska allmänt inom sjelfva
Frankrike och af nationen i massa. Så mycket
mindre kan man lägga nationen sjelf dessa lyten
UD - - - LL
- NN er SN
I -