fora och Soder. Strodad UANLeCRNINGgET UNACT TCsor emellan Avasaxa och Vesuven, åren 41835 — 4839, af Nils Arfvidsson. Sednäre delen. : (Slut fr. gårdagsbl.) Då hr A. lemnar Frankrikes jord, kastar han en blick tillbaka på invånarne och säger oss pell ord om dem i moraliskt och socialt hänseendev. Detta ord är till största delen fördömande. Det ofördelaktiga, hr ÅA: framställer om franska karakteren i allmänhet, här tusen gånger förut varit upprepadt, och ehuru det till en viss grad på ytan innehåller sanning, är det Lhkväl, liksom alla omdömen, då man icke ser eller vill se saker och personer ur deras egen synpunkt och på deras egen grund, utan i en för dem fremmande och således oegentlig dager, isjelfva bottnen orättvisa eller, till det minsta, intet sägande. — Vi skola med några exempel närmare belysa hvad vi tala om. Å Hr A. börjar med att lägga Fransmannen til: last, att han beror af Opinionens stora, gränslösa makt. Straxt efter låter han oss dock förstå, att meningen visst icke är en fördömelse ötver Op:nionen, och den makt, den utöfvar. Långt derifrån, erkänner hr A. den för ett godt och dessutom för en nödvändighet i hvarje fritt samhälle; men om den ej skall blifva ett ondt af den mest sambhällsförstörande verkan, måste hos individen en motvigt finnas, hvilken heter Religion, jemte den derur uppvuxna moraliska öfvertygelsen och kraften. Det är denna öfvertygelse och kraft, som saknas hos Fransosen, menar hr A., och denna frånvaro upplöser franska samhället. Påståendet, såsom det blifvit gjordt, innehåller både stora sanningar och stora osanningar. — Till en början: hvilken är väl den omtalade allmänna Opinion, under hvars gränslösa makt hvarje Fransman förmäles böja sig? Månne det är en utifrån, till Frankrike importerad, folkets sinne och öfvertygelse påtrugad? d. v. s. ett tänkesätt, fullt af mörker och hyckleri, omfattadt af de högst uppsatte i staten och kyrkan, för hvilket de öfrige böja sig, såsom under ett hemskt, inqvisitoriskt ok, och göra detta antingen af fruktan, eller af den rent egoistiska driffjedern, att derigenom bana sig en väg till lycka på sina verkliga, tänkesätts bekostnad? Alldeles icke. Den allmänna röst eller opinion, hvarom kan talas i Frankrike, såsom om en ,Puissancen, är för ingen del någonting sådant, är ej ett yltre, mot menniskornas sanna känslor och tankar stridande, hvilket med den politiska eller hierarkiska myndighetens skräck hvilar tungt öfver samvetena och tvingar dem att vika för sig. Hvarje opinion i Frankrike, som utöflvar någon makt, består uti ingenting annat än totalsumman af allas, eller åtminstone de till högst öfvervägande grad flestes, verkliga tänkesätt och sanna öfvertygelse. Den uttrycker måttet al franska nationens vunna upplysning och bildning. När det således visserligen med skäl kan sägas, att Fransmannen lyder och attar på denna Opinion, så innebär detta imedlertid ingenting annat, än att han följer sin egen mening, insedd och medveten. Man kan lätt härpå vinna bekräftelse. Om man ger sig i samtal med en Fransman äfven at lägre stånd, skall man vanligen höra honom kunna gifva skäl för sig rörande hvad han will, önskar, hoppas eller fruktar i de förevarande ämnen (särdeles sociala), hvarom man talar med honom. Man skall sällan hos honom, såsom hos personer, tagna inom samma klass-i andra länder (och just företrädesvis i det för sin samvetsgrann-: het. så berömda Tyskland), få höra, att han pplierar, som det heter, för någon gängse mening, den må komma hvarifrån som helst; derest han icke tillika inser och gillar skälen derför. Denna egenskap; som gör Fransmannen i hög grad till raisonneur,, må för öfrigt betraktas och bedömas huru man behagar; men nekas kan åtminstone icke, att den. tydligen innnefattar mera !verkligt samvete, och isynnnerhet just samvelsgrannhet, än då en person blindvis följer förestafvade : formler och efter dem, utan ens några egna tankar der: på, mycket. mindre någon öfvertygelse, deraf bildar sig ett slags opinion, som han fötjer likt ett fruktadt spöke... Hr Å. torde svårligen kunna bestrida, att detta är fallet med det lägre folket i minga länder utom Frankrike, isynnerhet katholska: och, behagar han tänka efter, så skall han tillika medgifva, att deruti befinner :sig ganska litet af samvetsgrannhet, men väl mycket af dess motsatts: samvetslöshet på botten, sammanhållen genom en blind vidskepelses sköra band, hvilka band, så ofta de icke brista sönder, som imedlertid sker ofta nog, blott taga skenet af Religion; och hvilket allt isynnerhet förekommer den ytlige betraktaren så trefligt, derföre, att han tycker menNiskörna på denna ståndpunkt icke alls vara egoister; enär de, så till sägandes, obeseddt gå in på hvad som helst, icke bestrida någonting, knäböja för hvilken Politisk eller religiös idol man bebagar ställa för deras ögon, och låta i andlig måtto kränka sig så mycket det faller de maktegande in, blott man låter dem njuta någon kroppslig välmåga, några rent materialistiska fördelar. (Se t. ex. Osterrike.) Kan väl ett omdöme vara skefvare, än då man tillägger sådana under vidskepelse tryckta folk beröm för andlig sinnesstämning eller religiositet, likasom om hos dem funnes något andligt; alls (för så vidt, nemligen, sådant ej kommit dem till godo från annat tåll)? Och kan väl, i samma förhållande, något omdöme vara mera ensidigt och grundlöst, än det. som frånUU mm ÅN (OM EE IF -— LL AA mm -— VI PA AA AA mö pm pu Af —-— —-— mm BD