Article Image
— FÖRELÄSNING I MESMERISMEN. Den 3 sistlidne Januari siulle br Vernon hälla en mesmer:k föreläsning i iiterary and scientific institution i Greenwich. Auditoriet, som rymde 4,000 personer, var kl. 8 alldeles fuliproppadt; damer, meagistratspersoner, godsegare, hazdtverkare och vetenskapsmän uppfyllde saten. På eu serskild förhöjning i rummet för ordföranden, patiesterna, med hvilka man ville experimentera och dlävare, som skulle närvara. såg man doktorerpa Osk och Purvis, kirurgerna Oak, Mitchell, Schervins, Atsins, Appleton, Smith; Addison och Hope, samt Å sjeine studiosi från Londons hospitaler. Bennet intog presidentsstolen. Hr Veride derpå tre mesmerska patienter: gossen ett slipadt utseende, en tjugoårig yngling den förras ullkomliga motsatts, samt ett fruntimmer af såmma Ålder, blek och rädd till utseendet. Vernen började sitt föredrag med ett loftal öfver mesmerismen och ingick dere ter i en afhandliog, som vid åtskilliga tillfällen väckte löje och hyssjningar från å de tils:ä svarande läkarena. Nu gjorda docenten plats för det unga fruntimret och uppinarade hr Hope, so förnekat mesmerismens idflytansie på gossen Cook, att framuäda och försvara sitt påstående. Hope framropades derpå af församlingen. E2 tvist uppstod då, som slutades dermed, att hr Mitcheli uppfordrade hr Vernon, att till bevis för sin sak mesmerisera honom (Mitchell) sjelf. Vernon apellerade till presidenten och hemställde, om han vore pligtig att göra mer än han utlofvat. Hr Scherwin föll Vernon i talet och kallade honom den lär de professore. Vernon svarare: kalla mig icke professor,; en stämma ropade: inga skäll ord, och en -annunän, håll mun på er, man kan ju icke sofva under ett sådant spektakeln. Presidenten yttrade sig blott med klubban, och efter långt larm blef ändteligen tyst. Vernon magnetiserade flickan och förklarade efter en minut att hon sof. Man höll en flaska stark ammoniak under hennes nösa, stack fingrarne i munnen, öppnade ögonlocken, utan att det tycktes serdeles bekumma henne. Åskådarne skandaliserade sig öfver denna behandling och doktor Oak, som i 35 år varit läkare, förklarade att flickan var hysterisk och armärkte att hon talade. Ja, med mig, svarade Vernon. rör fann, återtog doktorn häftigt, när man hör operatörn tala till patienten och hon svarar förnuftigt, hur kan ni då påstå, att hon icke är vaken? Mycket larm och rop: gif oss våra pengar tillbaka, (åhörårne hade betalt för inträdet). Efter ytterligare ordvex!ing mellan doktorn och Vernon, ropades: det är uppenbart bedrägerin, och larmet blef sådant, att presidenten rågade, om mötet skulle upplösas. Hi Vernon beklagade sig, att man fordrade mer af honom, än han lofvat och en person anmärkte, att infägteå för aftonen gick till institutionen. Något lugn följde derpå och Vernon började magnetisera den un. ga, tjuguåriga mannen. Denne syntes en stund falla i dvala, men sprang snart upp och ropade: låt bl mig ... jag är varm... ni pligar mig åter med e mesmerism). Sedan han blifvit stilla, erbjöd sig Ver non att katalapsera den ena armen och visa, att ej skilnad i pulsationen hos båda armarne dervid skull uppkomma. Hr Appleton ansåg detta bevis otillräck ligt, men armen katalapserades och pulsen på de slog blott 4 slag iminuten. Armen var rätt utsträckt oc styf, men så shart opreatörns hand gled deröfver, föll de ögonblickligen ned. En handtverkare Harrison passad nu på tillälle och gaf gossen med siz käpp ett häftig slag över handen. Detta väckte allmän indignatio och ett förskräckligt larm uppstod, som slutades me slagsmål! och Harrisons arresterande. Man anmärkt: att den unge mannen icke gaf sig det minsta vid sla get och att detta ej lemnade minsta spår på huder Ändtligen fick Vernon ordet, förklarade sig i modest ordalag öfver sin vetenskap, anmärkte, att mycke inom fysiologien ännu var unederkastadt tvifvel och a! mesmerismen, lika litet som något annat, borde föl dömas innan man undersökt. Han erbjöd sig ocI att hålla ett serskildt sammanträde med herrar läkar och låta hr Hope sjelf mesmerisera en person: H Hope ville icke yttra sig och församlingen gick si väg, icke klokare, men mycket upprymdare än de kommit,

6 februari 1844, sida 4

Thumbnail