— FÖRELÄSNING I MESMERISMEN. Den 3 sistlidne
Januari siulle br Vernon hälla en mesmer:k föreläs-
ning i iiterary and scientific institution i Greenwich.
Auditoriet, som rymde 4,000 personer, var kl. 8 all-
deles fuliproppadt; damer, meagistratspersoner, gods-
egare, hazdtverkare och vetenskapsmän uppfyllde sa-
ten. På eu serskild förhöjning i rummet för ordföran-
den, patiesterna, med hvilka man ville experimentera
och d- lävare, som skulle närvara. såg man doktorer-
pa Osk och Purvis, kirurgerna Oak, Mitchell, Scher-
vins, Atsins, Appleton, Smith; Addison och Hope, samt
Å sjeine studiosi från Londons hospitaler.
Bennet intog presidentsstolen. Hr Ver-
ide derpå tre mesmerska patienter: gossen
ett slipadt utseende, en tjugoårig yngling
den förras ullkomliga motsatts, samt ett fruntimmer
af såmma Ålder, blek och rädd till utseendet.
Vernen började sitt föredrag med ett loftal öfver
mesmerismen och ingick dere ter i en afhandliog, som
vid åtskilliga tillfällen väckte löje och hyssjningar från
å
de tils:ä svarande läkarena.
Nu gjorda docenten plats för det unga fruntimret
och uppinarade hr Hope, so förnekat mesmerismens
idflytansie på gossen Cook, att framuäda och försvara
sitt påstående. Hope framropades derpå af försam-
lingen. E2 tvist uppstod då, som slutades dermed,
att hr Mitcheli uppfordrade hr Vernon, att till bevis
för sin sak mesmerisera honom (Mitchell) sjelf. Ver-
non apellerade till presidenten och hemställde, om han
vore pligtig att göra mer än han utlofvat. Hr Scher-
win föll Vernon i talet och kallade honom den lär
de professore. Vernon svarare: kalla mig icke pro-
fessor,; en stämma ropade: inga skäll ord, och en
-annunän, håll mun på er, man kan ju icke sofva un-
der ett sådant spektakeln. Presidenten yttrade sig
blott med klubban, och efter långt larm blef ändteli-
gen tyst. Vernon magnetiserade flickan och förklara-
de efter en minut att hon sof. Man höll en flaska
stark ammoniak under hennes nösa, stack fingrarne i
munnen, öppnade ögonlocken, utan att det tycktes
serdeles bekumma henne. Åskådarne skandaliserade
sig öfver denna behandling och doktor Oak, som i 35
år varit läkare, förklarade att flickan var hysterisk
och armärkte att hon talade. Ja, med mig, svarade
Vernon. rör fann, återtog doktorn häftigt, när man
hör operatörn tala till patienten och hon svarar för-
nuftigt, hur kan ni då påstå, att hon icke är vaken?
Mycket larm och rop: gif oss våra pengar tillbaka,
(åhörårne hade betalt för inträdet). Efter ytterligare
ordvex!ing mellan doktorn och Vernon, ropades: det
är uppenbart bedrägerin, och larmet blef sådant, att
presidenten rågade, om mötet skulle upplösas. Hi
Vernon beklagade sig, att man fordrade mer af ho-
nom, än han lofvat och en person anmärkte, att in-
fägteå för aftonen gick till institutionen. Något lugn
följde derpå och Vernon började magnetisera den un.
ga, tjuguåriga mannen. Denne syntes en stund falla
i dvala, men sprang snart upp och ropade: låt bl
mig ... jag är varm... ni pligar mig åter med e
mesmerism). Sedan han blifvit stilla, erbjöd sig Ver
non att katalapsera den ena armen och visa, att ej
skilnad i pulsationen hos båda armarne dervid skull
uppkomma. Hr Appleton ansåg detta bevis otillräck
ligt, men armen katalapserades och pulsen på de
slog blott 4 slag iminuten. Armen var rätt utsträckt oc
styf, men så shart opreatörns hand gled deröfver, föll de
ögonblickligen ned. En handtverkare Harrison passad
nu på tillälle och gaf gossen med siz käpp ett häftig
slag över handen. Detta väckte allmän indignatio
och ett förskräckligt larm uppstod, som slutades me
slagsmål! och Harrisons arresterande. Man anmärkt:
att den unge mannen icke gaf sig det minsta vid sla
get och att detta ej lemnade minsta spår på huder
Ändtligen fick Vernon ordet, förklarade sig i modest
ordalag öfver sin vetenskap, anmärkte, att mycke
inom fysiologien ännu var unederkastadt tvifvel och a!
mesmerismen, lika litet som något annat, borde föl
dömas innan man undersökt. Han erbjöd sig ocI
att hålla ett serskildt sammanträde med herrar läkar
och låta hr Hope sjelf mesmerisera en person: H
Hope ville icke yttra sig och församlingen gick si
väg, icke klokare, men mycket upprymdare än de
kommit,