LVUIOCOLUT SEE Hvad säger nu Insändaren? Är det då så obilligt begärdt, att kyrkoförvaltningar och presterskap åläggas att skrapa dammet af dessa gamla räkenskapsböcker och uppslå de pagina, der det visar sig, att kyrkohemmanet (MM — Namn — Socken m.m.) verkligen tillhört kyrkan eller presten; el!er om möjligen dessa aldrig haft rättighet till mer än det, som, mårk detta noga, ingen någonsin förnekat dem; nemligen den del i landtgiltet (rentan), som behörigen blifvit åt dem anslagen; och om hvilket anslag man skuile kunna hålla tusen mot ett, att det tillkommit just vid reduktionen eller i sammanhang dermed, för att förbättra deras årliga inkomster, men alldeles icke för att gifva dem anledning att å!komma sjelfva hemmanet eller dettas öfriga förmåner, eller att plundra åboerna genom oskäliga städjor, förhöjda afgifter, arrenden, och mera dylikt. i Men Insändaren kan härtill svara oss, att det icke är fråga om att slå vad, utan att bevisa. Nå väll! i detta afseende äro Recessens egna ord mycket betydelsefulla. S 33 stadgar nemligen, att kyrkans landtgille, korn och annat landtgille, (vare sig af gårdar, jordar, ängar, ms. wm.) för sig sjelf specificeradt, skall efter kapitelköp (markegång) betalas., Visar ej detta, att Konungen ansåg sig ega att bestämma om landtgillet? Men nu är det, på sätt vi redan visat, blott landtgillet, och detta blott till en ofta obetydlig del af de s. k. Halländska kyrkohemmanen, som enligt alla äldre och nyare jordböcker är ,kyrka eller presterskap i försam lingarne anslaget! Huru vill man då deraf leda sig till en eganderätt till sjelfva bemmanet? Och om man nu finner i Jordeböckerna bestämdt . antecknade somliga kyrkohemman, till hvilka både landtgille (renta) och dominium (herrligheten) tillhör kyrka eller, prest, och andra, til! hvilka andelar af rentan. väl gå till kyrkan eller presterskepet, men, för hvilka dominium står bestämdt antecknadt tillhöra kronan, är det då icke ganska troligt, ja nästan säkert, att i dessa anteckningar kan finnas sanning, eller möjligen osanning; och hvarföre skal då ej rätta förhållandet få utredas? Men huru kän detta ske bättre och mera öfverensstämmande med svensk lag än just på det lagenliga sätt Rikets Ständer begärt; detsamma sätt som i allmänhet finnes af Sveriges Konungar fordom stadgadt för utredandet af kronans rätt, och ,som, hesynnerligt nog, i sjelfva den för insändaren. så dyrbara danska recessen finnes stadgadt; der. det tv ex. i 34 ålägges skyrkans försvar (stichtet)att om nåvon jord, eller ezendom fråntsgits den, genom ransakning och dom söka densamma återvinnan. Men vi hafve ännu mer att hemta för vår åsigt i denna af pinsändaren så högt beprisade recess. 54 börjar således: Jorder, som äro gifna från bondgårdarne till kyrkan, skola de bönder, från hvilkas gårdar samma jorder gifne äro, behålla för landtgille, som plägar deraf utgå af gammalt. Dock skola de vara pligtige, arfvingar elter annan, alt (städja) fästa samma jorder af kyrkans försvar, på kyrkans vägnar, för en skälig Feste, till en Kjendelse då den dör som jorden sist hafver. Besinnar man nu hvad vi redan visat angående beskaffenheten af de så kallade )KircHe-gårdar, eller kyrkohemman, nemligen att de blott betala en viss årlig renta, landtgitlen, till kyrkan och presterskapet, samt om naturen af de i sistnämnde nämnde donerade Jorder, hvaröfver sålunda gifvaren afsagt sig all rätt, så kommer det väl temligen besynnerligt före, att kyrkohemmansåboerna skulle vara underkastade godtycklig uppsägning eller af lokala kyrkostyrelsen och presterna ålagda städjor och deras arfvingar drifvas ifrån fädrens jord, under det att man betryggat de rent af till kyrkan bortskänkta jordarnes gifvare, att deras arfvingar endast skulle få feste desamma, samt endast af dessa fick begära en skälig) Feste, såsom ett bevis att den förre innehafvaren dött. Det synes nästan klart framstå af detta, att Christian IV:s mening aldrig kunnat vara, att de staekars kyrkohemmansåboernes efterkommande i en framtid skulle fördrifvas från hemmanen, för det de ej kunde utgöra ständigt förhöjda arrenden, hvilka utpressas efter den vackra statsmannateorien patt en åbos inkomst utöfver tarflig bergning är i strid med äganderätten. Men om således den af insändaren, så lofordade Christian IV icke med ett ord i sin recess antydt, att de slags hemman, som blott erlade till kyrkor och presterskap landtgille eller andel deri; skulle tillhörå dessa, eller af dem bortstädslas, utan deremot bestämdt synes hafva fastställt, att då städsmål ifrågakom, (till. och med af Jorder)) det skulle ske af; verldsliga styrelsen (Stichtet), är det ännu märkvärdigare, att denne konung, i sitt bref-d. 29 Juni 4633, om just ett så kaliadt kyrkohemman (Karup) kallar hemmansåboerne Våre och Chronones Bönder, hvilket denne konung äfven gör i den förordning, hvarigenom, han nedsätter rentan för kyrkohemmanen. Insändaren kan ju göra sig besvär, att i kammarcollegium efterse ofvannämnde bref, der det finnes; och vid samma tillfålle torde han af våra kameralister, oaktadt han anser dem så okunniga, kunna få upplysning om, att kyrkohemmansåboerne i afkastningslängderna, i kongskattsräkenskaperna, i förmedlingslängderna, åtminstone för åren 1645—1663 (längre hafva vi ej ansett oss behöfva efterse det) burit det betydelsefulla namnet kronobönder; ja, att presterskapet sjelf i kungockattcräkninsarna 4R 17 unc sfvar hemmanen vara