ENN EA
egendom. Men ett annat är min nådiga herrez,
prinsens och thronarfvingens, bemliga angelägen-
heter, hvilken jag måste tjena och lyda, isynner-
het då jag bar den uttryckligaste befallning, at!
äfven förtiga dem inför ers majestät. -
Konungen ville blifva vred, men hans vrede
blef en suck. O, jag lider svårligen, och mar
skulle ieke medelst trots och ohörsamhet öka
mina plågor. — Jag skall icke upplefva denna
afton.
Gud uppehålle ers maj:t! sade jag. Mer
skulle det värsta inträffa, i detta olyckligaste a
alla fall, kan man dock fordra af mig, att jag ta
lar. Och det skall jag, då min tystnad skulle
vara onyttig.
Lyckligtvis plef i detta ögonblick abboten
dominikanerklostret anmäld, och det mig så pi
nande samtalet derigenom afbrutet.
Hastigt befallde konungen att abboten skull
införas, och han emottog den inträdande med d
orden: Högvördige herre! håll er beredd at
jätta mig bädanfäörden från denna verld, och sät
allt i ordning till dess.n
Abboten svarade: ;Kyrkans tjenare skola bist
ers maj:t, så snart ers maj:t behöfver deras tjenst.
Konungen fortfor: Hvarföre är munken änn
icke utlevererad, hvars gårdagsförseelser försat
mina riddare och mina undersåter i sådan oro?
Abboten tycktes slagen: Det är det första or
det, som jag hör derom, sade han, palt ers maj:
fordrar hans utlemnande, och eder önskan skal
på ögonblicket blifva uppfylld, att ers maj:t Mm
förfara med olycksprofeten som det eder täckes.
Haf tack, högvördige herre, för edert villfa
raände,, återtog konungen glad. — Gref Greifen