CO—— ——— Er Ke ro
ingifvelse dagligen och. stundligen i tålamod och
kärlek fortkämpade lifvets sega kamp, skall känna
glädjens sötma, innan jag gör honom rik och
lycklig.n .
Då jag hörde döden sålunda tala med den för-
klarade, fattade mig en oändlig hänryckning; hela
mitt innersta jublade at fröjd, och sil der vin-
kade ett benrangels toma bufvudskalle emot mig.
ty som jag trodde, var det icke döden, utan en
pelares skelett. Det sade: Du lefver jordisk och
i kött och ben, derföre tillkommer dig ej en så-
dan ,hänryckning.n
Men jag hörde Döden säga till den förklarade:
Denna fattige dödlige har vågat förebrå och för-
akta miz, och har berömt sig af den hud, i hvil-
ken hans ben gömmas. Derför vill jag i dag up-
penbara mig för honom; jag vill det, och har
min vilja! Han skall ännu i dag lära förakta
sin hud, eller vill jag icke heta Död!
Så gör din pligt! sade den glänsande uppen-
barelsen. — Och Döden svingade sin lia — då
lät en ringning höra sig; men denna var, som
om hela verldens alla klockor ljudade. Lulten
darrade af öfyersvinnelig klang och tonrikedom,
det berusade örat drack blott ur det, som tyck-
tes det ljufvast, och alla hvalf uppfylldes af Iy-
sande uppenbarelser. O, huru beskrifva, hvad jag
der hörde och såg! Ty jag såg icke med ögo-
nen; min hela kropp var öga, och bländades icke
af Jjuset, som var mycket skarpare, än middagssolen.
Jag hörde icke med öronen; min hela kropp var
öra, och tonfloden, vwäldigare än tordönet, bedöf-
vade ej, den smekte och hänförde, som ville den
förvandla mig till glädjetårar.
Döden lät sin lia sjunka — då visade sig mån-
gahanda gestalter: rädda och mörka. Dessa voro
nyss aflidna, och hans mäktiga lia hade befriat dem
från den sista kampen. De hade ängsliga åtbörder,
blickade vildt omkring sig och slogo händerna till-
sammans, som hade något förskräckligt och oer-
hördt skolat tima. Derjemte hade deras väsende