dagstimman inne! Samlingen kring disken är störst,
ty det är der som den mwrdiska kraften utde-
Jas i jungfrumått, om också icke af jungfruhän-
der. Maten är rörig. — Den fordrar ännu en
sup! — Se huru fruns anlete klarnar för hvarje
rop på bränvin! — Bränvin öfver laget! — Berg-
ström, den bedersplantan, har dragit på sig spen-
derbyxorna! — Han hade också god förtjenst förra
veckan! — Se der en bekant! Den der usla gos-
sen, som vi nyss skänkte några slantar, har nu
redan tagit sin andra sup! — Tonen är ej så jäm-
merlig när ban befalier fram bränvin, som då han
begärde allmosor. Ännu tvenne tiggarebarol —
Flickan kan väl vara 42 och gossen 40 år! —
Det går för långt! taga de icke äfven sin sup? —
Hvad kan vara orsaken, att den der stackars yng-
lingen i vadmalsrocken icke får sin talrick soppa
som han flera gånger begärt? Se hvilken förakt-
lig blick krögarmor sänder honom! Han begär
åter! — Nå nå, min herr nykterhet, folk först!
här skulle en stackare få svälta ihjel på sådana
kunder som han! — Ja så, min gosse! du hör
till nykterheten, ropar en hes stämma. — Då skall
du min själ ha en sup! Ge pojken en dugtig sup!
— Han ska väl bli karl han också en gång! Se
så! gör dej inte till, kyckling! I botten, säger jag
dej. — När jag var så gammal som du, så tog
jag ett qvarter i ett andtag. — Ungdomen artar
sej! Om han bara får vara i så här hederligt lag,
så blir han med tiden tvärsäker! — En sup till,
kära fru, te pilten! — Han ska döfvas! — Nå!
inga krumbugtningar. Rätt som de går! —ibot-
ten! — Nu ser du ut som en ärlig ungdom an-
står! kom inte igen med den der nykterhetsko-
median, det säger jag dej! :
Der kommer en tjensteflicka, för att hemta
mat åt sin matmoder, en gammal enkal — Hör
hvilken chorus uppstämmes! — Stackars flicka!
se hvilka handgrepp som användas mot det arma
barnet. År det väl bland kristna menniskor och
under civilisationens tidehvarf som sådane sed-
ligheten kränkande uppträden skådas? — Men se
madamen som nalkas, med sorgens prägel i pan-
nan och armodets på kläidningen! Hvad söker hon?
— Kära Bergström,, hörs hon snyfta till vår
wohithäter, aspara för Guds skull en tolfskilling un-
dan krogen, till bröd åt de små der hemma! —
De hafva incen ting ätit sedan i går morse — jag
kan sjlf hungra, men att höra de oskyldiga krä-
ken skrika efter bröd och inte ha en smula att
stoppa i munnen på dem, det går genom merg å
ben och kan göra en syndig menniska alldeles
galen! — Kom min gnbbe iilla medan du har en
stylfver qvar af de 8, riksdaler du fick i lör-
dags i aflöning. (Hon blir nu betare!) Frun der
borta kan för den här gången vara nöjd med
hvad bon roffat åt siz- — Hvad f-n säger ma-
dam? jag tror Gud förlåte mina synder att men-
niskan vill öfverfalla en hederlig borgarhustru i
sin sjelfvesta närning! Roffa! roffa! Hon vill visst
roffa, hon, som inte unnar sin man lite dricka! —
Om jaz va söm han, så sknille hon få lära annat
slaz. Vet hon, ett sånt hederligt ställe som mitt
finnes inte på hela norr eller lagålslande å inte
på söder heller. — )Var inte ledsen, gumma lil-
la,, hväser Bergström srmekande till madamen.
pDu vet jag är en krona för äkta männer som
vill lefva å låta lefva. — En kopp kaffe te hu-
stru min! Slå en liten brun i kaffet, det skall ge
gumman korage! — Se så kära mamma lilla! —
Ser du, frun menar inte så illa! — Godt kaffe
bar hon och konjackaren sen — den värmer
bjertat!
Skicka du ut unzarna kring gatorna, så får
di mer brö än som di orkar äta — är lyckan
god så träffar di kanske på den der hederliga fruen
eller mamsellen, som har lofvat ta sej an alla
välvårdade barn! Å? ser du då, kära mor, kan vi
slippa höra dä der olätet från mårån te qväll, å
då kan en stackars arbetare få ta sej en sup iro,
å då kan de också räcka till kaffetåren åt gum-
man med. -
Jaz ser på er, mitt herrskap, att j ären be-
låtne med detta första krogbesök och att j be-
höfven hemta frisk luft, då de förenade spiritvösa
och animala ångorne redan börjat verka på eder.
Tillåt mig nu fråga: är det menskligt och
ädelt bandladt, att låta t. ex. en från landet nyss
kommen, ännu oförderfvad gosse 2 eller 3 gånger
om dagen insupa dessa finkelångor, dessa efterdö-
men? Är det väl billigt, att vi fördöma de otyck-
lige, hvilka, sålunda utsatte för förförelsen, först
till sjetfförsvar och sedermera af böjelse, blifva
Bacchi dyrkare? Bland ulfvar, heter det, måste
man tjuta för att få fred! Vanan blir den andra
naturen.
Vid menniskans öfvergång från ett vildt till ett
hyfsadt och socialt lif, ger civilisationen sig först
tillkänna vid måltiderne. Ingif henne smak för
en trefliz måltid, och hon skall snart med väm-
jelse se tillbaka på den tid, då hon likasom dju-
m