REVY AF TIDNINGARNA.
Utan att man rätt kan förklara anledningen
har Sv. Minerva meddelat och Sv. Biet reprodu
-cerat följande berättelse om den händelsen, at
en regent af sina embetsmän får försäkring oa
ett stort välstånd, der stor nöd är förhanden, oct
om den mindre vanliga, att en man al folket få
tillfälle att för fursten upptäcka den officiella o
sanningen. Minervas berättelse lyder som följer
Ifrån en provinsstad i Mark-Brandenburg berät
tas, uti Triers tidnirg, följande karakte:sdrag om nu
regerande konungen af Preussen. — Under hästom
bytet talade HI. M. med den högsta magistatspersoner
på stället; och frågade efter den ställning, hyarut
staden befann sig. Borgmästaren svarade, att unde
H. Maj:ts ärorika spira kunde det icke gå stader
annorlunda än väl; den behöfde ingenting, och had
ingenting att önska; den blomstrade, sade han, ut
det blomstrande Preussen, och han utgöt sig i er
ström af dessa talesätt, med hvilka regenter så ofta
föras bakom ljuset. Men borgerskapets förman föl
härvid borgmästaren i talet, och utbrast med häftig
het: Jag ber om förlåtelse; det är icke sannt! H.
M. steg genast ur vagnen och lät borgerskapets för-
man gå in med sig uli ett sershilt rum. Här begär-
des närmare utredning af förbållandet. Förmannen
beviste med den nogaste sakkännedom, att stadens
belägenhet var mera nödställd, än uti någon annan
preussisk stad. Konungen tackade honom med myc-
ken rörelse, gick hand i hand med honom till vagnen,
utan au bevärdiga de kringstående magistratsperso-
nerna med ett ögonkast, och ropade vid aäfresan far-
väl! endast till borgerskapsörmannen. Staden erhöll
sedan 4000 rår till skänks, hvarmed den, såsom en
helt Hiten stad, blifvit betydligen hulpen, och tunnat
nedsätta räntan på stadsskulderna från 3 till 3, pro-
cent, emedan den genom de 4000 rdr var i stånd att
göra uppsägning. — Huru ofta fyllas icke konungars
öron på enahanda sätt med behagliga o:anningar;
och huru sällan är en redlig man til hands, som har
det modet att träda fram och säga: Jag ber om för-
låtelse det är icke sannt! j
Om en sådan förman här i landet skulle för-
söka att så der ge dementi åt en borsmästares
underdåniga Ioqväden öfver det stiende väl-
ståndet, så skulle han rätt och slätt iörklaras
för en skiikhals,, och borgmästaren få en vase
eller en nordstjerna, om staden vore så stor. I
Preussen gick det den gången icke på det sättet,
och det är verkligen rätt märkvärdigt. Men icke
mindre märkvärdig är Minervas reflexior, att ko-
nungars öron ofta på enahanda sätt fyllas med
behagliga osanningar och att sällan en redlig
man är tillhands, som har mod att säga: jag ber
om förlåtelse, det är icke sannt Då vi taga för
afgjordt, att Minerva gjort denna reflexion i ali
menlöshet och är alltför försigtig atl tala om rep
...-.y Se Vi icke heller något, som bör hindra
henne att en vacker dsg utreda, hvarföre det
förra; eller fyllandet af konungars öron med be-
hagliga osanningar, förekommer så ofia, och det
sednare, el!er att en redlig och modig man är
tillhands, så sällan.
Märkligare än denna Minervas reflexion är må-
hända ändå Biets kurage att aftrycka alltsamrman,
reflexionen inräknad. Man skulle eljest nästan
misstänke, att Minerva velat gilva sin kollega i
Biet detta lilla pulfver till lifs, för att om möj-
ligt stäfja det bättiva flöde, hvarmed Biet i dess
dagar sök tilldämma vederbörandes öron mot
allmänbetens omdömen öfver beslutet i Ilalländ-
ska kyrkohemmansfrågan. Minervas ofta ådaga-
lagda klokhet, att vid vissa vederbörandes ohjelp-
liga förplumpelser bevara tystnaden, då hon visst
icke har lust alt agera den redlige, och pmodige
mannen, har hon ock visligen iakttagit i nyss-
nämnde fråga, och det är således icke osannolikt,
att hon velat lifet pipa kamraten, som icke har
vett att hålla munnen. Men för detta ändamål
fordras något starkare dosis.