—— Öi—— — — —— SS
och -jag måste dock hafva en fadder åt mitt
barn, ty på jorden förmår jag dock föga för de
minas lycka, och skulle en gång himmelens port
blifva tillsluten för dem, så skola de med rätta
förbanna fardtren, som dem har aflat.. Men mina
grannar vilja i inbjudningen blott se en förevänd-
ning att aftruga dem en faddergåfva.. Men du,
som arm och armare är än jag, du kan. ej
fatta någon dylik misstanke. Alltså bjuder jag
dig utan omständigheter till fadder åt mitt barn,
och frisäger dig på förhand från hvarje fadder-
gåfva.n
Hvarföre skulle jag icke vara din fadder ?
sade Döden. pJag är alla dödligas guffar, de kal-
hs ju upp efter mig. Men vet, alt eviga lagar
binda. andarna, der j vilkorligt handlen. efter ära
och sed. En. faddergåfva kan du icke undan-
draga dig, och den, skall göra dig rik och lycklig.n
Hvad!, ropade jag, full al förvåning, du har
att gifva bort rikedom och lycka?
Ja, ty hvad så kallas, äro mina gåfvor.
Så vore det nu slut med min nöd och mina
sorger ? frågade jag, tviflande på min lycka.
Du skall blifva rik och lycklig, sade döden,
soch. lycka och rikedom, skola förmå dig att
älska mig, under det du i jemmer och sorg ha-
tade mig.,
Vid detta glada förespeglande störtade glädje-
tårar ur mina ögon. Ack, jag hade ju genom-
lefvat armodets lott i. alla dess stadier på det
nogaste, och lycka och rikedom hade åtminstone
för mig. pybetens behag. Ännu månget betänk-
ligt ord talade väl Döden, men jag bar hvarken
förstått eller minnats det, min själ svindlade i
löftet om lycka och rikedom.
Vi framkommo till kojan. Mina bari sofvo
redan på den stora mossbädden, och barnsängs-
hustrun med dibarnet vid bröstet öppnade för
oss. Vid anblicken af den spöklika faddern upp-
gaf hon ett gällt skri.
Du kan lätt föreställa dig, o konung, alt an-
blicken af denna ande icke hade något älskli.t
eller inbjudande, och äfven mig hade dess första
varseblilvande väldigt oroat och genomskakat.
Hade jag icke af hopp och glädje varit likasom
berusad, skulle jag hafva förutsett detta och der-