——rr H—-(Ä——— —K VR — — 2 UV VV
å beklämdt. Jag lefverl sade han så smärtsamt;
utt ingen kunde neka honom sitt medlidande.
— Ja, du lefver, sade konungen, och bar att
derför, näst Gud, tacka denna underman.
— Tacka? ropade den gamle förtviflad. Tac-
ka? upprepade han hånskrattande. Så tackar jag
Gud! — Hörvid ville han rycka upp förbindnin-
sarne, men fremlingen förekom honom, höll fast
hans händer och kufvade med obetydlig ansträng-
nig den svage gubben, som efterf några vanmäk-
tiga försök till motstånd nästan andlös gaf med sig.
— Olycklige, frågade konungen, hatar du ett
lif, soma allmakten genom de mest underbara skic-
kelser låter dig behålla? Detta ljus, denna luft
äro de icke att fördraga framför den mörka fuk-
tiga griften?
Men likasom ett vansinne flög igenom den gam-
les lemrirar; högt skrikande höjde han sin stäm.
ma: Förhannad detta syndaklots luft, gift blifvc
den och pes:, spetälska, förruttnelse! Förbannad
vare ljuset! Strömmen neder, solstrålar, koker
glödande upp menniskoblodet till afsky värda, ona
turliga lustar, så att dottern mördar fadern, soner
skändar modern. Jordens mark blifve ödlor, gro
dor, ormar, som spy gift öfver allt lill — Mer
du, förbannade plåstermakare, fortfor han, skäran:
de tänderna mot fremlingen, i helvetets djupastt
kloak med dig och alla de dina! Och tjutet oci
veklagan der vare välljud och musik emot ede
förtviflan, och den eviga fördömelsens pina oci
sträckbänksqval skolen i anse som afundsvärd lin:
dring. Ve, vel afbröt han sig sjelf gråtande; ja:
kan ej förbanna, min tillvaro är förbannelsens för
bannelse. Han störtade vanvettig och rasande der
ifrån.