Vi hafva ej vanslägtats från dessa varma och
hängifaa fosterlandsvänner; jag åberopar som vits-
ord Julirevolutionen 4830. Anfalles Paris, så
skall det, med eller utan fästningsverk, försvara
sig i det yttersta. Men vid detta försvar har man
att välja emellan ett barrikadsrig, emellan anfall
och försvar af hvartenda hus i staden och för-
städerna, och den ordnade, regelbundna, mirdre
kostsamma och blodiga, men mer afgörande stri-
den medelst en befästning, som långt förut är
dertill anlagd. — Problemets blotta uppställning
på detta sätt innefattar dess lösning.
Det brukas nu att yttra sig med hån öfver
verkningarne af folkets enthusiasm under de för-
sta åren af vår revolution. Fastän detta slags an-
fall icke nå målet, kan det ändå ej vara onyttigt
att sammanställa dem med följande ord af mar-
skalk S:t Cyr: ,Kriget emellan 4792 och 4796
är det som jag är mest stolt öfver att hafva del-
tagit uti, emedan det var på samma gång det
mest rättvisa, som Frankrike fört, och det, hvari
Franska folket utvecklat den största kraft, det
största mod och den största ihärdighet.... BE
er min åsigt var det under detta krig, som
Frankrike skördade mest ära, om krigsäran får
uppskattas efter de besegrade svårigheternas mängd
och krigsorsakens rättmätighet.
Jag nalkas gränsen af den undersökning, jag fö-
resatt mig. Om jag ej irrar 1nig, hafva de skäl
jag anfört ledt i bevis, att de ofantliga befäst-
ningsarbeten, som sedan 4844 blifvit verkställda
kring Paris, böra till två fullkomligt olika syste-
mer: att rioymuren, något litet mer fulländad,
skulle göra Paris ointaghgt, utan att innevånarne
hade någonting att befara deraf; men att de iso-
lerade fästena deremot kunna, efter maktens godt-
finnande, blifva ett nästan oemotståndligt medel
till förtryck och tyranni, under det att de i mi-
litäriskt hänseende ej ega annat än ett högst tve-
tydigt värde: samt slutligen, att alla goda med-
borgare böra önska alla dessa fästens förstöring;
med undantag måhända af dem vid St. Denis och
Charenton.
Jag ser ej mer än en utväg att uppnå detta
slutliga ändamål: lagen blott kan upphäfva hvad
lagen skapat. De, som från alla håll ställa sig i
ordning med pelitioner, böra, efter min tanka,
stadna vid att begära en revision af 1844 års lag
angående befästandet af Paris. Denna enkla be-
gäran innefattar, i förhållande till kamrarnes in-
sigter och kraft, alla nödiga bestämmelser som
kunna erfordras ur den dubbla synpunkten af na-
tionens frihet och oberoende. Ingenting hindrar
likväl, att ej petitionärerna tillika må uttrycka
hvad de frukta och önska. Det bästa vore utan
tvifvel en omedelbar förstöring af de detacherade
fästena och användandet af de i dem befintliga
byggnadsämnen, till beklädnad af stadsvallen. Men
kan men väl hoppas ett så kraftigt steg af kam-
rarne? Jag tror det icke. Ordet nedbrytning Iju-
der så oangenämt i en mängd personers öron.
Man hade väl önskat, att dessa fästen icke måtte
hafva blifvit uppförda; man anser dem till och
med ganska vådliga; men likväl innefattar före-
ställningen om deras nedbrytning någonting öfver-
drilfvet, någonting för mycket radikalt. Jag bar
upplyst att den akt, till följd hvaraf bastiljen ble?
nedbruten, var undertecknad af flere nationalför-
samlingens ledamöter, hvilkas radikalism obestrid-
ligt var ganska lindrig — t ex. grefvarne de
Tracy, de la Tour-Maubourg, de Turget, de Cler-
mont-Tonnerre, markisen de Lacoste, hertigen de
Ja Rocbefoucauld. Upplysningen har funnits oförvän-
tad, men den har ej helt och hållet förmått ut-
plåna förutfattade meningar; man får alltså vänta
till dess att sinnena binna vänja sig vid föreställ-
ningen om de nya fästenas nedrifning. Denna
ide skall ej förfela sin verkan Jänpgre fram. För
närvarande är det redan en vinst att få de på-
begynta arbetena inställda och att få bort mur-
beklädnaden från alla de bastioner och bröstvärn
på de detacherade fästena, som äro vända mot
Paris. Öfver dessa fästens bestyckning har jag
redan yttrat mig tillräckligt i mitt första bref.
Innan jag slutar, återstår ännu en punkt, som
påkallar några korta anmärkningar.
Jag Lar träffat betänksamma och välsinnade
män, som, fastän de fullkomligt vidgå att de de-
tacherade fästena måste förr eller sednare komma
att ega ett förderfligt inflytande på fäderneslan-
dets öden, likväl finna dem medföra en viss
nytta för närvarande. Paris,, söga desse män,
vär en allt för stor, allt för rik och folkrik stad.
Detta öfvermått skadar det öfriga Frankrike, och
sjernvägarne skola ytterligare föröka skadan. Den
plifliga och grundade oro, som underhålles genom
,de detacherade fästena, måste deremot hejda huf-
vudstadens redan allt för öfverdrifna och men-
liga utveckling i makt och prakt. Vi skulle
wwviect aktat oss för att begära en så kostsam