VU UVI VR 00 hn nn
yttrat sig vm, huru det ansåg landsortspresseu
böra inrätta sig för att uppSylla sin bestämmelse,
och detta y.trande var något helt annat än det
ofvanståvnde. Det anfördes nemligen då, att vi
ansågo landsortstidningarna kunna erhålla ett ökadt
värde, om de icke så uteslutande, som dittills
varit vanligt, sysselsatte sig med att blott aftryc-
ka Stockh mstidningarnas notiser, utan äfven med-
delade hvad som kunde vara intressant eller an-
märkningsvärdt inom deras egen provins, eme-
dan detta naturligtvis närmast intresserade deras
egen publik. Till någon insinuation eller vink att
de borde afbålla sig ifrån den politiska diskussio-
ven, fanns deremot intet spår i Aftonbladets ar-
tikel; och det är klart, att ett sådant råd hade
varit rakt stridande mot hela oppositionspressens
och deribsnd äfven vårt eget intresse, emedan
ingen kan annat än önska, att de åsigter och
grundsa:ser, man förläktar, må understödjas genom
opinionsyttringar ifrån så många håll som möj-
ligt. Hvad bar nu erlarenheten i detta afseende
sedermera visat? Jol att i samma mån som
landsortspressen utvecklat sig, i samma mån haf-
va också redaktionerna funnit det förenligt så väl
med sin egen som sin publiks fördel, att taga
notis al det som passerar i provinsen och hos
dess auktoriteter; och långt ifrån att detta in-
skrä kt landsortspressens fria verksamhet, såsom
grefve Frölich förmenat att det skulle : göra, har
det iveriom utvidgat densamma. Så förhåller det
sig med den saken.
Pag. 43 lemnar grefve Frölich om Aftonbladets
förlägvare L. J. Hjerta den nya och ganska öf-
verraskande upplysningen, att man hört honom
pså ofta och öppet lörklara sig utledsnad vid tid-
pningsväsendet och önskande att få resa sin väg till
pFrankrikes hufvudstad, att denna hotelse förtjenar
upptazss och offentligen undersökas, likasom då en
pfurste hotar all nedlägga spiran Denna strof har
icke undvått att väcka en bflig uppmärksamhet i
Svenska Biet, som redan flera gånger deröfver an-
ställt sin: funderingar, och vill Gud, ännu troligen
kommer ait hålla ut dermed någon tid. Hela detta
yttrande kunde väl lämpligast blifva ett föremål
för skämtet, och gerna här förbigås, såsom röran-
de blott person, om icke det använda uttrycket
hotelse, j-viie den derpå följande liknelsen tilläl-
ventyrs kunde hafva den verkan, att framställa
IL. J. Hjeria inför publiken såsom uppfylid af en
narrakivs inbilskhet; och det må väl vara förlåtligt,
em man icke gerna vill utan skäl utsättas för en
sådan misstanka, synnerligast då vi skulle våga
tro, att bvilka lyten man än må tillägga Alton-
bladet och dess red;ktion, någon obehörig högdra-
genhet elier öfverdritven egenkärlek ändock må-
ste blilva de sista. Men detifrågavarande yttran-
det har äfven en annan märkvärdighet i dubbelt
afseende först och främst den, att grefve Frölich
här icke dragit i betänkande att begå samma fel,
för hvilket han rätt bittert apostroferat den gam-
le bekante, nemligen att framdraga inför publiken
hvad som hunnat sägas i ett enskildt samtal e-
mellan fyra ögon; och sedermera att alldeles emot
sanna förhålandet citera hvad som dervid före-
fallit. D-t är ganska troligt, och vi vilje äfven
påminna oss, att L. J. Hjerta någongång yttrat,
att det skulle mycket intressera honom, att om
tillfälle dertiil yppade sig, få tillbringa ett el-
ler par år i Englands och Frankrikes hufvud-
städer, för att der på närmare håll lära känna
och studera dessa länders institutioner. Men att
ett sådant yttrande endast lösligen kan hafva fallit
såsom en önskan och utan någon utsigt till dess
realiserande för en person med temligen betydliga
och flerariade göromål af den natur, att de icke
äro lätta att på längre tid öfvergifva, det lä-
ter utan svårighet inses. Så väl det af grefve
F. föregilna motivet till en sådan önskan, nemli-
gen ulledsnad vid lidningsväsendet, som det märk-
värdiga uttrycket om hotelsen samt det tredje:
alt resa sin väg, hvilket ungefär skulle betyda
detsamma som att vilja rent af öfverge fädernes-
landet, äre teremot alla — grefven får förlåta oss
det — en upplisning ur hans egen fatabur, som
vi icke kunna anse annat än såsom ännu en frukt
af det humör, som emellanåt frambryter i brochy-
ren i antedning af den tillfälliga konflikten emel-
lan honom och Aftonbladets förläggare. Vi ämna
icke här hålla någon sådan faderlig föreläsning för
grefven, som den han behagat gifva oss mer än
en gång i sin brochyr; men vi hemställe likväl,
om det är så fullkomligen grefligt eller ens helt
och helt och hållet z;entlemanlike, att sålunda
af en den mest lofliga och oskyldiga önskan, som
visserligen är naturlig hos hvarje offentlig Person,
hvilken intresserar Sig att få skåda in i samhäl-
lenas machineri, formera ett yttrande, som i dess
nuvarande ordställniog, om den förbigicks med
tystnad, svärligen kunde undgå att blifva föremål
för tvetydiza tolkningar, om icke rent af för åt-
löjet. I fall detta sätt att polemisera skall utgö-
ra någon utmärkande egenhet i den nya politiska
kosan, som hr grefven säger sig hafva tagit sedan
sista riksdag, så tycke vi, uppriktigt sagdt, att det
vore rätt så godt att hålla sig Qvar vid den gamla.
På ett annat ställe, i en not pag. 35, bar gref-
ve Frölich, utan att namngilva personen, likväl
på ett sätt, att man lätt kan se hvem som me-
nas, inryckt ett utdrag af ett bref till grelven,
som då vistades i Paris, ifrån en tidningsredak-
tör härstädes, angående den af grefven då nyli-
gen på fransyska utgifna politiska brochyr om
vissa förhållanden emellan de europeiska staterna:
hvilket bref innefattade några yttranden af tidnings-
redaktören om samma brochyr. iemte ett löfte