al om riksdagsmäns afsändande äfven ifrån kapella-
perna, då prosten öfver detta nyhetsmakeri så för-.
bittrades, att han röck sin kalott från hufvudet och
slog den med bäftighet i brädspelet. Häraf blef dock
ingen svårare påföljd, alldenstund prostinnan på ett
behändigt sätt kalmerade gubben, ordnade de af för-
skräckelse om hvarandra hoppande brickorna samt
satte igen den oförskyldt förkastade prydnaden på be-
börigt ställe. Men värre blef det, då jag helt öppen-
hjertigt förklarade, det prostgubbarne, vid sina riks-
dagsmansvaval ej röjde den riovgaste sjelfständighet: att
de gingo och grubblade på biskopens möjliga tanke;
att de hardt nära ansett som ett brott emot sin em-
betsed att förbigå konsistorium; att de omöjligen kun-
de bestämma sig, förrän några ord i saken inhemtats
från kontraktsprosten o, s. Vv. Det var olja i elden.
Vredenes käril flödade öfver sina bräddar. Med för-
dubblad styrka grep min uppbragte principal ånyo
sin kalott, och innan jag hann göra cn undvikande
rörelse till höger, var vapne: slungadt mig midt i an-
sictet så förderfligt. att den hårdnade svettkanten träf-
fade ganska illa mitt venstra öga. Jag har således
blifvit en slags matr för de liberala åsigterna, och
hoppas derföre att med det snaraste ihågkommas med
en Apotheos el deras store beskyddare, H. H. Afton-
bladet:
Det är allt hvad jag har att hoppas. Förmod-
ligen blifva mina medbröder vid det gamle. De
lemna statens bestyr åt herrar kyrkoherdar och
sitta för öfrigt i ro, såvida ej någon liten politisk
skärmytsling e:er rum på ett eliet annat bond-
kalas. Emederiit vore någon rörelse i lägret
utan tvivel vederqvickande. Jag hemställer der-
före (hvad vårt stt arbelaugar) om ej herrar pu-
blicister i Weterås, Faslun- och Örebro ville nå-
got allvarsammare behandla ämnet. Kanske kun-
de åtminstone en teckning af de förra riksdags-
männens politiska åtgöranden, äfvensom en skil-
dring af förmodade riksdagskandidaters karakter
och tänkesätt icke vara Ovigtig, särdeles som pre-
sterskapet derigenom kunde vinna någon ledning
för sitt omdöme eller åtminstone göras uppmärk-
samiöa på viztn af deras val och beskaffenheten
af de personer, som afsändas till riksdagen. Det
tyckes v.scerligen, som skulle stiftsbröderna dess-
förinnan känna hvarandra; men antingen är för-
hållanset icke sådant eller öfverlemnar man sa-
ken ielt och bålet åt sitt öde. Jag åberopar för
riktigheten af detta mitt omdöme en mängd före-
gående riksdazsmaenneval, Hafva ej — — — dock
— exempla sunt odiosa. Jeg vill blott önska nå-
gon nytuir diversiop, något aktgifvande på tidens
tecken. nåson sjel:ständighet i beslut, någon kraft
i handling. Jas vill med ett ord: att det vördiga
prestershepet, äfvensom alla stånd, söka sig idel
riksdags ulimäktige, som icke blott se på sitt och
sitt stånds bästa, utan ock uppå andras, uppå fo-
sterlandets gemensamma. Min mening är dock ej
alt predika nå. rabulism, Nej, jag hatar den
jag sitter ej dor de bespottare sitta: jag frågar ej
om manen hör tl högra eller venstra sidan,
men encast om han förmår bilda sig en öfverty-
gelse och tölja den.- Det är ett klart uppfattande
och ärligt utförande af dess kall, som jag förnäm-
ligast skattar hos riksdagsmannen, likasom hos
hvarje annan med offentligt förtroende beklädd:!
medborvere; och denna min öfvertygelse uttalar
jag, i Lotts af alla kalotter, så länge ännu en a-
pothekares salvelse förmår rädda mitt öva.
HH Sacellanus Non Pastorandus.
(L. 8