— Hans bustre? Diavolol utropade en röf
Vare, som ; till Julias bädd och betraktat her
ne. Signoraa är visst icke hans hustru, ty on
mina ögon ej bedra miz, så är det grefvinnai
Fondi, som jag hörde hbate blifvit bortröfvad a
-Algiererne eller uppbränd i lågorne, då de satte
eld på slotiet. — Ne, nej, det är intet tvifvel
jag har ofta sett grefvinnan då hon-burit penga
och bröd til de fattige och jag känner godt iger
henne.
— Löjist, bögst löjlist! utropade Landolinz
med ett tilljordt skrot, i det ban sprang fram
till. Julias läser. Stig upp, hustru! tillade han i
det han kastade en fruktansvärd blick på henne
och tillika sneglade på sin dolk. Detta folk villa
påstå att du är gcretvinnan af Fondi. Stig fram
och säg hvem du är!
i — Välan, det viil jag! svarade grefvinnan mo:
digt, i det bon oförmodadt sprang fram och ställde
sig vid röfvaranförsrens sida. Jag är grefvinnar
af Fondi och ställer mig under ert beskydd. Om
ni ger ms dotta, skall ni icke sakna en god
lösepenning. :
— Det gör miz ondt att jag måste tillstå för
er, alt min hustru en tid varit något förryckt
sade Landolina kallt. Högmodsdjefvulen har för-
vridit hennes hufvud, och då nu någon på noarri
nämnt grefvinvan, hvilken hon visserligen något
diknar, så tror hon sig vara densamma.,
— Eländige! utropade Julia häftigt; din fräck-
het skall icke hjelpa dig. Jag bedyrar för-er
fortfor hon, vänd till röfrarne, att jag är Julia
Gonzaga, grefvinna till Fondi. Detta odjur tvang
mig att följa sig, för att icke råka uti algierernes
händer. Ni kan få veta om jag talat sanning.
ifall ni låter hemta hit den första af mina un-
derhafvande ni träffar och frågar den.
— Bara galenskap! inföll Landolina hastigt
Iäll ni låter henne stå der och prata, skall hor
snart nog icke nöja sig med att vara grefvinna
utan tro sig vara drottning, a