såsom elaka och dalhga, hvarelter de ohöoraa tör
en tid vräkas ut, mista sin matportion eller sät-
tas i straffrum.
Skall jag omtala en liten berättelse, i hvars
detaljer alla gubbarne instämde! — Här dog för
åtta dagar sedan en -gammal man. Han låg i
dödskamp tvenne dagar, under hvilken tid ingen
var vid hans säng, ingen gaf honom ens en drop-
pa vatten! läpparne sprucko i blod af torrhet och
hetta; i dödsarbetet låg han med hufvudet och
fötterna på hvar sin sida om sängen, stel af
kramp. Så fick han ligga tills mot slutet. Lä-
karen tillsades och köm sista qvällen; sade intet
vara att göra och gick. Direktionen var samma
dag tillsammans, förhållandet anmältes för den:
Landshöfdingen — men ej Presten — såg på den
sjuke och tillsade om läkare åt honom.
Jag skulle uttrötta läsaren med flera detaljer, med be-
rättelse om allt, hvari dessa fattiga sade sig lida minsk-
ning och brist; det anförda torde vara mer än tillräckligt.
Det factiska af hvad jag här uppgifvit har jag sett — hvar
och en kan dessutom lätt öfvertyga sig om dess san-
ning. Hvad åter angår de berättelser jag återgifvit
efter de fattige sjelfva, så, lit uck vara, att de äro
öfverdrifna, jag tror, att de fattiga äro otåliga, i sina
fordringar obilliga ; låt vara detta! och det återstår
dock alltid tvenne saker, vid hvilka man måste fästa
sin uppmärksamhet.
De fattige sjelfva tro och lefva i den öfvertygelse,
att de blifva hårdt, obilligt och orättvist behandlade.
Men hvilka medborgare uppfostrar man åt samhället
i dessa barn, som från sin första ålder se eller inse
sig orättvist behandlade, sin knappa andel minskad
och förhållen och blott händelsevis och understundom
ersatt genom enskildt ädelmod; de anse de lägre em-
betsmännen bedraga de högre, se liknöjdhet och försum-
melse i uppfyllande af pligter; höra sig vara sjuka
och förstörda till helsan af det enda de få att äta;
— ty att tigga är förbjudet och dessutom för dessa
trasiga och barfota varelser omöjligt i kölden? —
Med ett ord, hvad begrepp om mensklighet och riätt-
visa; hvad pligtkänsla, att sjelfva vare rättrådiga; hvad
kärlek till fåderneslandet; och jag kunde väl tillägga.
hvad tro på gudomlig styrelse och barmhertighet sko- ;
la de få, då de sesig ufom lagarne och blott genom
nåd kunna erhålla de rent nödvändiga behofven? —
Med hvad känslor skola dessa åldriga tillbringa sina
sista stunder, dagar eller år, som s2 eller anse sig be-
handlade sämre än djur, öfvergifna af andlig och le-
kamtig tröst och hjelp? Hvad gör man för att mil-
dra det bittra af sjukdom, plågor och död, när pre-
sten aldrig, läkaren sällan ser till dem, och då detta
pågon gång sker, blott säger dem: du är ohjelplig, vid
dig är intet att göra, o. s. v. så sade de sig ha för-
stått hans ord. Låt vara, att så är, låt vara, att in-
ga läkemedel mera hjelpte dem; behandla vi så nå-
gon menniska, för hvilken vi det minsta intressera oss
— och detta böra vi ju göra för alla? hjelpte det ej
än, att gifva dem något lindrande och döfyande, bor-
de man ej gifva dem mat, då de-säga sig hungra,
men ej förmå äta det torra, sura brödet, af matthet
och sjukdom, att tillse det de finge vatten, då de sä-
ga sig törsta; det deras bädd åtminstone lindrade plå-
gor af sår och värk? Det är ju enkla läkemedel, och
som hjelpa alla! Huru mycket göra vi ej för andra,
rikaro förnämare, blott för att tillfredställa inbillade
behof, om de verkliga ej kunna hjelpas: till dessa åter
säger man, att de äro utdömda, ungefär som vore de
slagtboskap, de få ligga i smuts och brist och hafva
under sex, sju månaders sjukdom eller under åratal
af skröplighet god tid, att eftertänka, hvad barmher-
tighet dem vederfarits; — en sådan tid kan räcka
till många betraktelser. Någon upplysning och kraft
af Guds ord, någon förhoppningsfull blick i en ljusa-
re verld, från sin öfvergifvenhet, sitt elände, få del
under tiden cj; väl är jet befalldt, att bön skalll
hållas — af de döende, sjuka och gamla sjelfva —
men sker det? — O, jag fruktar, att vi här hafva en
Pariakast midt ibland oss.
Detta — de fattiges åsigter vid sitt inträde i lifvet
och sin död, om sin behandling, om den menskliga
barmhertigheten, var den ena punkten, hvarpå jag
ville fåsta uppmärksamheten. Jag påstår ej, att dessa
åsigter hos dem äro sanna, jag påstår ej att detär så,
som de fattige försäkrat mig; men hvarje menniskas.
åsigter äro ju hennes verld, hennes lycka eller olycka. —
Det andra är möjligheten att de äro sanna dessa å-
sigter, att så verkligen sker, som de fattiga tycka, då
mycket vid den närvarande organisationen af fattighu-
set och dess styrelse härstädes återstår. Ty vaktmäö-
staren — en man, som förut varit fånggevaldiger —
är på en gång den, som emottar penningar för att
laga mat, hälla rent och ordentligt och vårda de fat-
tige; och tillika den, som skall tillse att allt går or-
dentligt till; d. v. s. vaktmästaren skall kontrollera sig
sjelf. Men hvad intresse skall väl han hafva, att an-
mäla sin egen försumlighet? Bagarn bakar på beting,
för en på förhand uppgjord summa; läkaren sköter
de fattiga ock för ett årligt arfvode, och endast vakt-j
mästaren skall se till, hvilka som behöfva läkarevård
och anmäla det; presten mottar gåfvorna, redovisar
för det cmottagna, men ej för huru utdelningen ge-
nom honom eller vaktmästaren skett.
Det vill säga: inga kontroller finnas; ty att direk-
tionen några gånger om året är tillsammans — hyvil-
ket på förhand är kändt när det inträffar — ock att
en eller annan af dess ledamöter understundom tittar
in, måtte väl hvar och en se ej vara tillräckligt. Skul-
le det då ej gå an, att direktionens ledamöter vore
förbundna, att hvar sin termin dagligen se till, huru
allt tillgår, hvilket vid en sådan in:ättning så väl be-
höfves; — ifall det är för kostsamt att löna en sysslo-
man —? Skulle det vara för stort besvär? Man kun-
de ju invälja ett större antal direktörer!
Mycket vore att säga om hela organisationen af
fattigvården och af dess styrelse, samt de rika med-
lens användande: derom kanske något en annan gång.
Det föregående har blifvit framställdt till begrundan-
de för detta samhälles till de fattiga kontribuerande
medlemmar för anropande af deras barmhertighet, som
vilja och kunna genom en ringa gåfva lindra de mest
hungrande och nödlidandes behof.. Sådant vore ju ej
så svårt eller dyrt, synnerligen om flere sloge sig till-
stmmans.
P. 8. Sedan det föregående skrefs hade gubben Red-
llig i går aflidit. Jag hade för ett par dagar sedan
I besökt honom och af honom sjelf i vaktmästarens när-
varo hört berättelsen om, huru han blifvit vårdad.
Först i förrgår, sedan han varit sjuk i sju månader,