uppmärksamhet i anspråk på ett ämne, som möj-
ligen förefaller mången oförväntadt, och säkerli-
gen mindre behagligt; — de fatt:ge och fattighu-
set, det är ju saker som man önskar glömma,
de angå hvarken vetenskap, konst, eller nöjen,
utan blott den menskliga skröpligheten, det mensk-
liga eländet. Dock — vid första påseendet —
hvad obehagliga taflor kan väl en Upsalabo vänta
sig häraf? Vi ega ju ett prydligt stenhus att
hysa de fattige uti, ojemförligt med alla fattig-
stugor på landet, stora kontributioner betalas der-
till — de sägas uppgå till mellan Tre och Fyra
Tusen Rdr Bko årligen; 4000 Rdr säges för sista
året blifvit öfver; vi se dessutom i Tidningarne
hvilka rikliga frivilliga sasmmanskott årligen ske,
vi läsa himmelens rikligaste välsignelse ex officio
nedkallad öfver de ädelmodiga gifvarne, å de fat-
tizes vägnar: — fattighuset har en direktion,
hvari församlingens vice Pastor är ledamot, en
lönad läkare, en vaktmästare, vårdare af ordning
och rätt; — de vackraste officiella och icke-offi-
ciella berättelser kunna och böra ju således ske
om denna i sig ledsamma och kinkiga saks vår-
dande i Upsala! — Nåväl, under sådana förhål-
landen ega vi rätt att vänta en så angenäm och
tillfredsställande känsla, om vi inträda i denna
den orkeslösa ålderdomens och de värnlösa bar-
nens boning, som anblicken af ett sådant föremål
kan gifva betraktaren; vi ega förhoppning att der-
vid möta — låt ock vara den tarfligaste snygghet
och trefnad; — låt ock vara den anspråkslösaste
belåtenhet och förnöjdhet. Men sådant är ju för
hvarje menniskovän, för hvarje känslofuil varelse
en glädje och tillfredsställelse. Vill således läsa-
ren med mig våga en vandring genom det stora
husets salar, blott för att se några af de taflor,
dessa förete; vill han höra ett par eskisser af dess
innevånares historia, så välan!
Vi inträda först till barnen — låt oss göra det
vid middagen — de äro något öfver tjugu i ett
rum, de ilesta med ytterst bleka kinder, men
röda och en och annan med utslag kring ögonen,
många med så stor mage, att kläderna ej gå igen,
åtskilliga trasiga och barfota; dörrar och fönster
drypa af fukt, och vi se imman af andedrägten
nästan lika väl som ute; skålar med uräten sop-
på stå här och der bland trasiga klädespersedlar
och dito sängar; barnen äta på sina fattigbullar.
Fattigvården betalar vaktmästaren för kött, po-
tates, gryn och mjöl till denna soppa, samt dess-
utom 4 Rdr i månaden för hvart barn, till smör,
fisk och dylikt såsom frukost och qväll; — den
betalar bagaren på ackord för bullarne. Kan du
upptäcka något kött i soppan? Nej; möjligen i
någon enda portion en knappt synbar potales-
bit. — för öfrigt vatten och gryn. Likväl får
vaktmästaren dagligen betalning för, om jag ej
bedrar mig, 4, kappe potates och motsvarande
kött till ungefär 70 portioner. — Får ni aldrig
bättre soppa, små barn? Jo, de dagar, då man
vet att direktionen besöker oss. — Hvad äta ni
till frukost och qväll? Intet, utan ibland en
eller två gånger i veckan litet smör till brödet.
— Vi vända oss nu till barnens gamla sköterska:
räcker ej 4 Rdr till mer än smör 3—6 gånger i
månaden; säg mig dessutom, hvarföre är här så
kallt, så smutsigt, så oordentligt? — Jag kan
derpå intet svara — fråga vaktmästaren. Men
hvad tror madam? Det törs jag intet säga,
svarar hon med tårar i ögonen, jag blir då ut-
körd eller får stryk af vaktmästaren — jag är
fattig och gammal, — Men vi lemna frågorna,
och jag vill blott nämna hvad jag med mycket
besvär kunde leta ur barnen och madamen: der
skall eldas två gånger om dagen — men sker
hvardera gången blott med några stickor; der
skall vara ordentligt, men intet skåp eller kista
att ställa eller lägga undan något uti finnes; att
somlige af barnen hafva så stora magar, har vakt-
mästaren sagt beror på supanmaten — den enda
mat de få att ätal — att de hafva utslag kring
ögonen, kommer af fluss — doktorn åter har ej
sett det — emedan han sällan besöker stället;
och barnen och deras madam töras ej fråga ho-
nom, när han någon gång är der; det skall vakt-
mästaren göra. Hvad annat som skall vara och
ej är, kan läsaren finna af det föregående. De
barn, som hade he!a eller yllna kläder, sade sig
fått dessa af sina lärare, Magistrarne Oldberg och
Landgren; — de andra skulle gå i skolan med
sina ofta trasiga plagg, och stodo nu barfota. på
det kalla smutsiga gollvet.
Vi begifva oss nu in till gubbarne. — Den rys-
ligaste stank mötte i dörren, för öfrigt samma
fuktighet och smuts. Vill du se ett lefvande
skelett, blott med skinn utanpå de toria benen:
ett lik, som du har svårt att känna igen vara
menniska, hvars armar och ben du lätt med en
hand kan fatta om — men som dock lefver —
så vänd dig till höger i rummet till en gammal
man, som heter Redlig. Han har varit soldat;
och sedan en lång tid bjelpkarl åt en rik Hand-
lande här i staden; — och är nu här. — Han
har legat sjuk sedan Midsommar, under hvilka
sju månader han sade doktorn hafva besökt ho-
nom — två gånger, men båda gångerna uttryck
ligen sagt honom, att intet är att göra, lika li-
tet som vid ett gammalt träd, der den ena deler
efter den andra dör borrt; detta har han tillsag
den döende mannen, och sedan Jåtit honom vara
Han plågas af beständig diarrhe och kan ej håll:
rent i sin säng, emedan han ej orkar gå upp, d
behofvet kräfver; — men har lika litet som d
andra några lakan att byta om, blott en madrass
från hvilken orenligheten någon gång skrapas -