langifvelsen mot Jonsson föregick dennes arrestering.
Jag har således, i denna punkt, blifvit angifven och
åklagad för något, som tcke ägt rum, — samt dömd
att mista tjensten och aldrig få den åter, icke för det
jag underlåtit, utan för det jag fullgjort min skyl-
dighet!!1 — —
Efter hvad ofvan anfördt är, vågar jag till E. M:ts
visa bepröfvande hemställa: huruvida Kongl. krigs-
hofrätten rättvisligen dömt, äfven om Jonsson skuile
hafva blifvit insatt innan angifvelsen skedde —! helst
då utgången bevisade att han verkligen var skyl-
dig —? Till E. M:ts stora kännedom af menniskor
och förhållanden tror jag mig med trygghet kunna
öfverlemna att bestämma: huruvida det vore möjligt
för någon — ja, för någon, äfven af de domare, som
mig nyss dömt och medgifvit tillämpoiogen af Krigs-
artiklarnes 2 Kap. 335 , att, i egenskap af kommen-
dant, vidmakthålla lugn och ordning, så som E. M.
det äger rätt att fordra, bland fångar förvarade in-
om fästning, om, för iakttagande af försigtighetsmät-
tet, att på skälige anledningar, insätta en redan förut
fånge varande, förbrytare i serskild cell, kommendant
skulle få dömas att mista tjiensten och aldrig få den
åter — 2?! , i
Andra punkten säger: beträffande den Jonsson den
9 Januari ålagda bestraffning, 30 dagg och 40 dygn
mörk cell, att denna bestraffning blifvit Jonsson
ädömd för det ! an, efter stöldens erkännande, icke
velat lemna nödige ansedde upplysringar om det
stulnan. — Så säger det mig fällande utslag, oak-
tad berättelsen till fångvårdsstyrelsen af den 4 April
upplyser att det icke var blott derföre — oaktadt
den af platsmajoren förda straffrulla ordagrannt inne-
håller (se det här vidfogade utdraget Litt. D), att
den nu ifrågavarande bestraffningen ålades för tju-
aktighet, andras förförande och derigenom vållunde
lill ucras olycka, löynaktliga uppgifter, trilskenhet au
ej lemna upplysningar för det stulnas tilrättafåen-
de, oakladt han bekänt stölden — och genom allt
detta åstadkomna oredor.
Såsom ofvan anfördt är, innehåller K. krigshofrät-
tens utslag, oaktadt jag mig redan under den 27
Maj, som E. M. nådigst af handlingarne täcktes inse,
i denna punkt tilliyllest förklarat.
Af straffrullan synes tydigt att agan, Jonsson åla-
des, icke endast och allenast för trilskenheten au ej
lemna upplysningar om det stulna.
Emot mig har icke blifvit åberopadt någol lagrum
eller någon författning, som förbjuder agande vid så
beskaffadt. fall som det nu ifrågavarande. Funnes
ett så beskaffadt stadgande, bade det nog nu blirvit
framdraget!
Uti denna punkt har jag således tfcke handlat
emot lag.
Säkerligen skulle ingen af dem, hvilka mig angi-
vit, åklagat eller dömt, finna att lagen vore tillfyl-
Jestgörande och rättvisa fullgjord, om från någon ar
dem blilvit stulet något, som för dem vore af värde,
och som de ovilkorligen skulle ersätta så framt det
icke återfanns, t. ex. 4000 Rdr. Säkerligen skulle
ban, som förlusten gjort, finna sig mer än illa belå-
ten, om den ertappade tjufven väl bekände att han
tagit summan, men tillika sade: döm mig citer lag,
men hvarest jag gjort utaf penningarne, det fån J
icke vetan — och på sådant tjufvens tredskande in-
gen vidare ätgärd följde! — Månne icke då med skäl
klagan kunde föras öfver den embetsman, som vore
med polismyndighet beklädd, men den ej begagnade?
Då stöld blifvit begången måste återfäendet al det
stulna vara hufvudsaken, helst om, såsorå nu, stölden
var begången hos fattig man, för hvilken det stulna,
om ock i sig sjelft litet värdt, dock var af värde.
Au då tjuf bäde blifvit öfverbevisad och bekänt sitt
prott, han ändock fortfar att vägra säga hvar han
gjort utaf det stuina, vägrar att bidraga till äterfägo-
det — det enda sätt, hvarpå han kan visa god vilja
au godtgöra det onda han gjort — sådant visar o-
tvilvelaktigt så stor förhärdelse, att den säkerligen är
näpst värd, och icke utan aga kan förbältras. Vägras
dertill upplysningarne med trot-ighet och mot befäl-
!hatvande, i närvaro och framför fronten af de i fäst-
niugen förvarade, uppställde öfriga fånga ne, såsom
I Jonsson det gjorde, då han af mig sista gången till-
frågades; så antager vägrandet en ännu värre bety-
uelse genom den tillkomna disciplinärförbrytelsen, och
skulle o elbart, om det opåtaldt och onäpst finge pas-
sera. gifva anledning till andras brottslighet, svära
följder och uppträden. Den kommendant, som vid
sådant tillfälle blett tvekar att begagna sin extra-
judiciella bestrallningsrätt — den har missbrukat sin
I makt och myndighet.
Hvarken för denna 2:dra eller påföljande 3:dje
I puckt uttalar K. krigshofrättens utslag serskild straff-
bestämmelse, utan yrkar vid slutet straff i ena bot.
47 (Siutet fojjer.)
ons
i DD PDA RAR ANIFE DAFICKSGA RK ER
