siano, sade Julia häftigt. Skall jag genast vid in-!
trädet i mitt hus väcka obehagliga tankar hos
min man? Är det kanbända icke nog, att vår
förbindelse blifvit afslutad alldeles som en affär,
utan att hjertat fått någon del deri? Skall jag
väl utan all nödvändighet, och då jag fast besiu-
tit att uppfylla mina pligter, gifva honom orsak
att redan första dagen förbanna denna förening?
Nej, Beatrice, ditt råd kan vara välment, men
klokt är det inte.
— Det rätta är iogenting annat än rätt, an-
tingen det vinner klokhetens bifall eller ej, sade
Beatrice med fasthet. Jag ger imedlertid efter
för din vilja och vill icke längre öfvertala dig
att gå in på min mening: det enda jag önskar,
är, att det icke måtte vara Landolina som bestämt
detta ditt handlingssätt.
Väninnan ville tala vidare, men riddaren kom
just i detsamma gången framåt och tillkännagat
med vördnadsfulla och vänliga ora, att mulås-
norna, hvilka skulle bära portcehäsen, redan voro
förspända, och att resan nu kunde fortsättas.
———
Fondi var vid den tid, hvarifrån vår berättelse
är bemtad, ett stort, plomstrande grefskap med
välmående innevånare. Den katastrof som skulle
öfvergå det, och hvarefter det allt intill våra da-
gar icke återsemtat sig, hade ännu icke inträffat.
Staden låg på en vidsträckt slätt, bvilken prun-
kade af den yppigaste vegetation, af fruktträdgår-
dar, der tusen guldglödande oranger framtittade
mellan löfven, der fikon- och mullbärsträden blan-
dade sina grenar och vinrankorna klungo frår
stam till stam upp emot kullarne, hvilka högst
upp voro betäckta med olivskog,
Det ansågs för en af den unge grefvens mångs
besynnerligheter att han icke, liksom hans före-
trädare och sjelfva hans fader, bebodde det med
furstlig prakt inredda slottet i Fondi, utan till
gin. bostad utkorat en förfallen borg, belägen på