yttra, det oskulden icke, för att rättfärdiga sig, uppsöker öfverflödiga detaljer. Jag hade många förordningar o. s. v. att låta drottnirgen underteckna och uppläste dem för drottniogen, såsom min pligt var, hvarvid jag bade att på hennes maj:ts sida besegra en viss naturlig otålighet — jag bör icke härom säga mera. Förordningarne blefvo underskrifna såsom sig borde. Efter ärendernas afslutande förekommo åtskilliga ämnen, som erfordrade tid. Drottningen gaf mig en promemoria, hvari en persons förtjenster uppräknades, hvilka drottningen ville belöna med en orden. Jag erhöll af hennes maj:t en nådebevisning, som, utan att vara den första, icke var mig mindre dyrbar: det var en souvenir för min dotter. Den har blifvit henne öfverlemnad i närvaro af personer, hvilkas vittnesmål jag icke påkallar, ty jag har städse varit ansedd för en man af heder och sanningskärlek; men de skulle kunna bestyrka det, om så erfordrades. . Antagom likväl, att en minister, som hade intresse af att låta vidtaga en åtgärd, råkade på ett mer eller mindre starkt motstånd; tänkom oss honom begåfvad med nog förnuft och medel att göra sina skäl gällande, gerom förmågan att uttrycka sina ideer samt genom lyckan att stundom kunna förlika sina motståndare med desamma: skulle väl denne minister, för att få sitt förslag antaget, icke använda diskussionen och passande argumenter, alltid under förutsättning att han hvarken aflägsnade sig från moralitet eller försigtighet. Ar det ej naturligt att han, för att besegra motviljan, låter sina skäl gälla? Aldrig, jag bekänner det, har jag kunnat tänka mig, att det fanns något annat att göra, utan att företaga sådant som jag ej ens vill nämna. Man bör äfven taga i beräkning en annan betraktelse: en man, helt och hållet utan allt omdöme och all moralitet, som hvarken hyste aktning för sig sjelf eller för sin ställning, skulle väl ens han tänka på ett våld och det i samma stund, då han, efter att hafva anmält hvad han åsyftat, kunde säga: må man dömma huru som helst om medlen, ändamålet är vunnet. Nå väl! då detta mål ej finnes, då erfarenheten visar att ett dylikt varit i fråga, hvad behöfdes det väl då att använda medel, motsatta de ändamål, man föresatt sig. Jag ber Hrr deputerade noga besinna detta; jag ber dem lugat undersöka sina egna samvceten, och de skola då afgöra, om de skulle hafva begagnat sig af medel, stridande mot förnuftet, mot egna fördelar och mot allt det som man trodde sig böra eftersträfva. (Presidenten antydde här talaren att tiden, enligt reglementet, icke tillät bonom att nu längre fortsätta för den dagen.) Hr Olazagas tal följande dagen finnes nära fullständigt sammandraget i fredagsbladet, hvarföre det här förbigås, och vi öfvergå till Hr Pidais, hvars val till president i kongressen Olozaga anfört såsom ett af hufvudskälen till Cortes upplösning. Han erinrade huruledes hela den nya sakernas ordning frarogått ur en förbindelse, försoning mellan partierna, huru ministern sjelf varit den förste härolden för koalitionen, och huru han likväl, till trots af alla de grundsatser han erkänt, utestutande utvalt sitt kabinett ur det parti, hvars extrema medlemmar förut förnekat bonom, under det han sjelf nu förnekat Moderados ända derhän, att han ville bortjaga kamma-l ren, emedan den, som valt sina vicepresidenter ur alla opinionsnyanser, utsett presidenten ur Moderados parti. Och likväl har denna kammare låtit sig nöja med den så ensidigt valda ministeren ; likväl har detta mäktiga parti, som så mycket bidragit till Olozagas seger, Jofvat understödja detta kabinett, i händelse man endast öfverhufvud taget lemnade aktning åt dess parlamentariska ställning, icke helt och hållet trampade det under fötterna, icke ville tillintetgöra det, eiler sönderslita grundsatserna för partiernas försoning. Det skulle i sanning hafva varit en excess af ädelmod, om detta parti sjelf dömde sig till politisk helotism. Då han (Pedal) blifvit vald till kongressens president, hade han bedt konseljpresidesten tillkännagifva den timma, på hvilken han fick göra drottningen sin uppvaktning. Om suveränen i en representativ stat städse eger valet melian parlamentets majoritet och sitt kabinett, så måste det äfven stå den fritt att se medlemmarne af parlamentet omkring sig, likaväl som de af kabinettet. För öfrigt hade han, såsom sagdt, med denna begäran vändt sig till EHr Olozaga. hvars minister hela hans parti, och främst bland detta han sjelf, varit beredd att understödja, allenast den regerade efter vilkoren för det representativa systemet. Då, när han befunnit sig i ministerns kabinett, hade en deputerad hastigt kommit till och meddelat honom det rykte, som nyss spridit sig bland allmänheten, att Cortes blifvit upplöste och att dekretet härom blifvit drottningen med våld aftvingadt.: Anseende det förra såsom absurdt och det sednare såsom omöjligt, hade han skrattat högt deråt. Snart derpå hade en hofbetjent kallat honom att ofördröjligen infinna sig hos drottningen, han skulle gepast inställa sig, utan att han fick tiMfälle att byta om kläder. Hennes Maj:t hade då, i sina rum, med en hänförande enkelhet och öppenhet berättat för honom alla i protokollet intagna omständigheter och begärt hans råd i denna kritiska belägenhet. Jag tillstär (fortfor talaren), att jag blef så förvånad öfver hvad jag hört, att jag en stund stod som förstenad. Mitt hjerta sammanpressades, tårar störtade från mina ögon. Jag var liksom nedergjord, liksom förvirrad till mina sinnen af den tankan, att Spaniens monarkinna, arfvingen efter hundrade konungagenerationer, representanten af vår ära, hon för hvilken så många offer blifvit hemburna, så mycket blod blifvit utgjutet, kunnat så behandlas. Men icke en aning uppstod hos mig, att någon kunde betvifla det factumsom blifvit mig berättadt — icke ens för ett ögonblick. Huru kunde jag annat än sätta tro till dessa ord, uttalade af en ung drottning? Huru kunde jag tvifla, jag, som såg huru frivilligt och naturligt det var, som kom från denna englalika mun, fremmande för hvarje förställning, så uppfylld af sanningens ton, att till och med personer, som grånat i intriger och bedrägeri, icke ens skulle så kunnat återgifva det, mycket mindre en furstinna, den vi måst skänka ett år, för att göra henne skicklig att regera. Jag upprepar det, jag ryste och stod en stund mällös. Men de första ord jag, sedan jag åter sanstat mig, yttrade till drottningen voro: Sennora, det gifves icke en enda Spanior, som icke skulle ge er det rådet att ögonblickligen afsätta den brottslige ministern. (