yttra, det oskulden icke, för att rättfärdiga sig, upp-
söker öfverflödiga detaljer. Jag hade många förord-
ningar o. s. v. att låta drottnirgen underteckna och
uppläste dem för drottniogen, såsom min pligt var,
hvarvid jag bade att på hennes maj:ts sida besegra
en viss naturlig otålighet — jag bör icke härom säga
mera.
Förordningarne blefvo underskrifna såsom sig bor-
de. Efter ärendernas afslutande förekommo åtskilliga
ämnen, som erfordrade tid. Drottningen gaf mig en
promemoria, hvari en persons förtjenster uppräkna-
des, hvilka drottningen ville belöna med en orden.
Jag erhöll af hennes maj:t en nådebevisning, som,
utan att vara den första, icke var mig mindre dyr-
bar: det var en souvenir för min dotter. Den har
blifvit henne öfverlemnad i närvaro af personer, hvil-
kas vittnesmål jag icke påkallar, ty jag har städse
varit ansedd för en man af heder och sanningskär-
lek; men de skulle kunna bestyrka det, om så erfor-
drades. .
Antagom likväl, att en minister, som hade intresse
af att låta vidtaga en åtgärd, råkade på ett mer el-
ler mindre starkt motstånd; tänkom oss honom be-
gåfvad med nog förnuft och medel att göra sina skäl
gällande, gerom förmågan att uttrycka sina ideer
samt genom lyckan att stundom kunna förlika sina
motståndare med desamma: skulle väl denne minister,
för att få sitt förslag antaget, icke använda diskussionen
och passande argumenter, alltid under förutsättning
att han hvarken aflägsnade sig från moralitet eller
försigtighet. Ar det ej naturligt att han, för att be-
segra motviljan, låter sina skäl gälla? Aldrig, jag
bekänner det, har jag kunnat tänka mig, att det
fanns något annat att göra, utan att företaga sådant
som jag ej ens vill nämna. Man bör äfven taga i
beräkning en annan betraktelse: en man, helt och
hållet utan allt omdöme och all moralitet, som hvar-
ken hyste aktning för sig sjelf eller för sin ställning,
skulle väl ens han tänka på ett våld och det i sam-
ma stund, då han, efter att hafva anmält hvad han
åsyftat, kunde säga: må man dömma huru som
helst om medlen, ändamålet är vunnet. Nå väl! då
detta mål ej finnes, då erfarenheten visar att ett dy-
likt varit i fråga, hvad behöfdes det väl då att an-
vända medel, motsatta de ändamål, man föresatt sig.
Jag ber Hrr deputerade noga besinna detta; jag
ber dem lugat undersöka sina egna samvceten, och de
skola då afgöra, om de skulle hafva begagnat sig af
medel, stridande mot förnuftet, mot egna fördelar och
mot allt det som man trodde sig böra eftersträfva.
(Presidenten antydde här talaren att tiden, enligt
reglementet, icke tillät bonom att nu längre fortsätta
för den dagen.)
Hr Olazagas tal följande dagen finnes nära full-
ständigt sammandraget i fredagsbladet, hvarföre
det här förbigås, och vi öfvergå till Hr Pidais,
hvars val till president i kongressen Olozaga anfört
såsom ett af hufvudskälen till Cortes upplösning. Han
erinrade huruledes hela den nya sakernas ordning
frarogått ur en förbindelse, försoning mellan parti-
erna, huru ministern sjelf varit den förste härolden
för koalitionen, och huru han likväl, till trots af alla
de grundsatser han erkänt, utestutande utvalt sitt ka-
binett ur det parti, hvars extrema medlemmar förut
förnekat bonom, under det han sjelf nu förnekat Mo-
derados ända derhän, att han ville bortjaga kamma-l
ren, emedan den, som valt sina vicepresidenter ur alla
opinionsnyanser, utsett presidenten ur Moderados
parti. Och likväl har denna kammare låtit sig nöja
med den så ensidigt valda ministeren ; likväl har detta
mäktiga parti, som så mycket bidragit till Olozagas
seger, Jofvat understödja detta kabinett, i händelse
man endast öfverhufvud taget lemnade aktning åt dess
parlamentariska ställning, icke helt och hållet tram-
pade det under fötterna, icke ville tillintetgöra det,
eiler sönderslita grundsatserna för partiernas försoning.
Det skulle i sanning hafva varit en excess af ädel-
mod, om detta parti sjelf dömde sig till politisk helo-
tism. Då han (Pedal) blifvit vald till kongressens
president, hade han bedt konseljpresidesten tillkänna-
gifva den timma, på hvilken han fick göra drottnin-
gen sin uppvaktning. Om suveränen i en represen-
tativ stat städse eger valet melian parlamentets ma-
joritet och sitt kabinett, så måste det äfven stå den
fritt att se medlemmarne af parlamentet omkring sig,
likaväl som de af kabinettet. För öfrigt hade han,
såsom sagdt, med denna begäran vändt sig till EHr
Olozaga. hvars minister hela hans parti, och främst
bland detta han sjelf, varit beredd att understödja,
allenast den regerade efter vilkoren för det represen-
tativa systemet. Då, när han befunnit sig i ministerns
kabinett, hade en deputerad hastigt kommit till och
meddelat honom det rykte, som nyss spridit sig bland
allmänheten, att Cortes blifvit upplöste och att dekre-
tet härom blifvit drottningen med våld aftvingadt.:
Anseende det förra såsom absurdt och det sednare
såsom omöjligt, hade han skrattat högt deråt. Snart
derpå hade en hofbetjent kallat honom att ofördröj-
ligen infinna sig hos drottningen, han skulle ge-
past inställa sig, utan att han fick tiMfälle att
byta om kläder. Hennes Maj:t hade då, i sina rum,
med en hänförande enkelhet och öppenhet berät-
tat för honom alla i protokollet intagna omständig-
heter och begärt hans råd i denna kritiska belägen-
het. Jag tillstär (fortfor talaren), att jag blef så
förvånad öfver hvad jag hört, att jag en stund stod
som förstenad. Mitt hjerta sammanpressades, tårar
störtade från mina ögon. Jag var liksom nedergjord,
liksom förvirrad till mina sinnen af den tankan, att
Spaniens monarkinna, arfvingen efter hundrade ko-
nungagenerationer, representanten af vår ära, hon för
hvilken så många offer blifvit hemburna, så mycket
blod blifvit utgjutet, kunnat så behandlas. Men icke
en aning uppstod hos mig, att någon kunde betvifla
det factum- som blifvit mig berättadt — icke ens för
ett ögonblick. Huru kunde jag annat än sätta tro
till dessa ord, uttalade af en ung drottning? Huru
kunde jag tvifla, jag, som såg huru frivilligt och na-
turligt det var, som kom från denna englalika mun,
fremmande för hvarje förställning, så uppfylld af san-
ningens ton, att till och med personer, som grånat i
intriger och bedrägeri, icke ens skulle så kunnat åter-
gifva det, mycket mindre en furstinna, den vi måst
skänka ett år, för att göra henne skicklig att regera.
Jag upprepar det, jag ryste och stod en stund mällös.
Men de första ord jag, sedan jag åter sanstat mig,
yttrade till drottningen voro: Sennora, det gifves icke
en enda Spanior, som icke skulle ge er det rådet att
ögonblickligen afsätta den brottslige ministern. (