inlunno oss på tiden. En person, som är nära droltningen, tillkännagaf oss då, att det var ett missförstånd; att middagen icke var färdig; att drottningens befallning icke blifvit rätt fattad; att måltiden otvifvelaktigt icke komme att äga rum. Mina kolleger och jag hade visserligen kunnat svara: nåväl, vi få väl en annan dag den nåden att spisa hos Hennes Maj:t; men som jag ganska väi kände till det osannfärdiga i den anledning man ville å drottningens vägnar föregifva, tog jag på mitt ansvar att yttra: vi hafva icke hitkommit i afsigt att taga plats vid det ena bordet mer än vid ett annat; måltiden för oss är af ingen vigt, men väl den nåden som drottningen visat oss, att inbjuda oss till att taga plats vid H. M. bord. Hennes Maj:t skall spisa middag och vi skola åse den. Detta beslut, kort och godt uttryckt, hade den verkan att hvad som oss lofvats blef hället, och händelsen gjorde att man serverade oss en den ymnigaste middag, som under sådane omständigheter kunde skådas. Allt detta kan väl synas vara en tilldragelse a! föga vigt; men då jag åberopar sådana facta, vill jag dermed endast visa, att det kan finnas andra, hvilka jag afhåller mig ifrån att omtala, emedan de icke äro lika oskyldiga. Icke destomindre har jag att andraga facta af en annan natur. Den plägseden hade vunnit inträde, att personer, som icke voro kronans rådgifvare, brukade enskildt med drottningen afhandla frågor, som Hennes Maj:t ansåg tjenliga att upptaga till behandling. Jag ansåg min pligt vara, att såsom minister erinra Hennes Maj:t om hvad jag i en arnan egenskap redan hade underrättat henne om. Jag sade: Den ministere, hvari jag har äran deltaga, kan icke medgilva, att äfven de mest upphöjda personligheter i staten rådpläga i politik med den konstitutionella drotitningen. Denna förklaring har medfört den verkan, som vi borde vänta och som vi väntat. Jag kommer nu till det ögonblick, då kongressen trodde sig böra utnämna till president ena man, hvilkens val jag giliar, hvad hans personiighet beträffar, men som försatte i falsk ställning en ministere, sammansatt af personer hvilka tillhörde det progressiva partiet och hvilka ansetts goda af några, utan att det var möjligt att förutsätta, att sådant då skedde i hopp att af dem göra verktyg för helt andra afsigter. Vihade ingått i ministeren för vår egen del; vi hafva varit der för vår egen del; och vi hafva gått ur den för vår egen del. Valet af president i kammaren hade måhända icke haft någon politisk betydelse, derest det ej inträffat på samma gång med de förtroende-förhållanden som jag nyss antydt. Men Gå vi måste erinra oss att man sagt, de en annan ministere var färdig och att en vink on afskedstagånde gafs från en person, hvilken trodde att detta kunde utöfva inflytande på den ministeri ella kombinationen, och då vi äfven måste erinra os: en hel hop föregående saker, trodde vi att stunder var kommen och att ej blott ett betydelsefullt votun hade blifvit afgifvet emot oss i kongressen, utan äf ven på andra sidan en ministere blifvit uppgjord at intaga vår plats. Om denna ministere hade kunnat i värt begrepp, göra landets lycka, skulle vi hafv: dragit oss tillbaka; men vi trodde motsatsen, och v ville således uppfylla en helig pligt då vi offrade os för landet. Sådan var den tanka, som vållat förslaget att upp. lösa Cortes. Man bör taga i betraktande tvänne ganskö märkliga saker i dekretet derom; angående den en: af dessa skall jag vara fullständig; vid den andras be rörande måste jag gå tillväga varligt, så vida man e skulle vända sig mot mig med ord, som en man a! ära icke kan eller bör fördraga. Hr Olozaga upptog här sjelf en förmodad fråga, huruvida det vore lämpligt att förskaffa sig ett sådant der dekret på förhand; men denna del af talet kar vara öfverflödigt att återgifva. Han kom sedan til sjelfva det öfverklagade sättet, hvarpå drottningens underskrift erhållits, och yttrade härom: Innan jag ingår i detta ömtåliga ämne, bör def tillåtas mig att tillbakavisa några uttryck, som jag icke anser vara framkastade med mogen besinning nemligen att här vore att välja mellan en drottning och en man. Detta är, M. Hrr, en politisk hä delse! Vare det långt ifrån mig att här vilja beskylle elier anfalla någon. Nej, sådan kan icke min afsig vera vid detta tillfälle. Det tillhör utan tvifvel mig mer än någon annan, att säga, det jag vördnadsfulli böjer mitt hufvud inför denna höga person och at jag icke kan medgifva jemförelsen. Iogen kan hyst mera aktning än jag för de nyare folkens frälsandt makt, som, bibehållande den urgamla traditionen: trollkraft (prestige), sammangjuter sig med samtiden behof och framskridande. Jag har den djupaste vörd nad för den samhälls-institution, som seklerna förära oss och som kommande sekler böra ät oss bevara Mine herrar deputerade! Jag vet rätt väl, att jag ä ingenting; ty institutionerna hyila icke på en men niskas hufvud; ingen äger den kraft och den:makt att de tillåta den ringaste jemförelse, hvarken när eller fjerran, med konungamakten. . Ja, mine herrar jag böjer vördnadsfulit hufvudet, icke endast för mak ten, utan äfven inför det bruk, som den dermed be klädda personen kan göra af institutionerna. Jag er bjuder mig villigt såsom ett försoning:offer åt denn: makt; jag är färdig att gifva mitt lif, och med glädj gifva det, för att befästa en makt, som med konsti tutionen skall frälsa fosterlandet. Ja! jag skulle gifva mitt lif såsom offentlig man Men mitt lif, det är ock min heder; det är den in nerliga känslan af godt medvetande, som gjort, at jag städse lefvat lugn och nöjd. (Här utbrast talarer i tårar.) Mitt lif, M. Herr, är jag skyldig en aktnings värd fader! Jag har framlefvat det med en mit bjertas broder! Mitt lif är mina vänners, är de med bröders i konseljen, som alltid ansett mig för en mar af ära, ur stånd att underlåta mina pligter. Se de hela mitt lif, och detta moraliska så dyrbara lif, de kan jag ej offra hvarken åt drottningen, åt Gud sjel eller åt hela verlden. Nej, jag vill och böriställa mi fram, såsom det egnar en man af heder, inför verl dens ögon, vore det äfven på schavottens trappa. (På läktarne: Bra! mycket bra! — Bifall — Man hör äf ven ropen: På dörren!) Ja, M. Hrr! högt förklarar jag, att jag går in p hvarje möjligt offer, utom det, att anses såsom e man, i stånd att begå ett brott, hvars blotta åtank redan väcker min afsky! Jag anhåller, att kongres sen måtte taga i betraktande konungamaktens hög prerogativer, dess upphöjda ställning och allt det god den gör landet. Men må kongressen i denna sak af LO 030 från allt narvtivinne ifrån atla nargnnlighatar