TULIUUCiUA HJDLLIYL I AINVLYVLUAV PÅ PJ A MINA DIS
de, samt fordrat att drottningen icke skulle lyss-
na till hofimtrigerna, har gjort den gamla gran-
dezzan, d. v. s. den förnäma familjkakan, som än-
nu har bland sig anhängare till Don Carlos, ur-
sinnig; och det finnes icke, såsom väl bekant är, och
har i alla tider icke funnits något medel som hof-
vets intriganter skytt att begagna när det gällt att
försvara egna fördelar, vare sig mot hvarandra el-
Jer på det allmännas bekostnad. Huruvida det nu
kommer att visa sig vid undersökningen att Olo-
zaga verkligen tvungit drottningen att skrifva un-
der, eller att hennes bigtfader, markisinnan Santa
Croz2 och några andra äfventyrare vid bofvet sam-
mansmidt berättelsen och lagt henne den i munnen,
det kan endast framtiden uppdaga; men märkvär-:.
digt är likväl för det närvarande, att icke blott de
festa tidningarne i Madrid, utan äfven nästan he-
la den Pearisiska pressen förena sig att säga, att
ingen menniska, hvarken i Madrid eller Paris tror
på sanningen al drottningens berättelse. Ibland de
många anmärkningar, man nu läser öfver denna
hände!se i alla tidningar, och hvilka vi icke skola
lemna ur siste, synes nedanstående, reproducerad
ur La Scntinelle des Pyrendges särdeles förtjent att
meddelas. Åntagom) säger den, sanningen af
drottningens förklaring, så måste det medgifvas,
att om drottningen icke vore ett barn, så hade
den våldsamhet, hvarom hon nu herättat, varit
omöjlig. Men om, såsom allt hittills ger -anled-
ning att förmoda, barnet endast upprepat en
lexa, som moderantistpartiet och hennes mors
vänner lagt henne i munnen, — denna mor
som redan har sina saker inpackade och väu-
tar alt få afresa till Madrid för att återtaga
tömmarne — hvilket vidunderligt skådespel gil-
ves då åt verlden: ett barn inlärt att ljuga, dres-
seradt till det föraktligaste skrymteri och detta
barn reserar redan öfver en stor nation. Ar det
så, som man inviger henne i konsten att styra?
Om denna konst, såsom en viss skola påstår, ic-
ke består i något annat än att på ett klokt sätt
och under skenets bibehållande, bedraga folket,
så kan Isabella II i sådan händelse icke undgå att
blifva lärd i styrelsevetenskapen.n
Hr O.ozazas tal lyder som följer:
Aldrig, M. Her, torde väl någon befunnit sig i en
obehsgligare ställning än jag; aldrig skulle jag kun-
na på bittre grunder påkalla edert öfverseonde och
den opartiskhet, so.n i kritiska ögonblick bör karak-
terisera spanska folkets representanter. Huru mycket
jag ock kunde bemöda mig att tala så, som alla ön-
ska det, lärer jag ej kunna lyckas; ty det är svårt att
förlika alla de konsiderationer, hvilka jag ej vill miss-
akta, med de pligter som omständigheterna ålägga mig.
Jag bör först erinra kongressen, att det icke är i egenskap
af minister som jag haft den äran, att nyligen vinna
inträde i palatset. Jag befann mig i baskiska pro-
vipserna, då den provisoriska regeringen i Hennes
Maj:ts namn kallade mig till Madrid. Jag åtlydde
kallelsen, men mycket ogerna, emedan jag hade ön-
skat, att ej behöfva hitkomma förr än cortes försam-
lades. ja hvar af eder vet, att jag varit och alltid
skall blifva, framför allt, en parlamentarisk man. Jag
ankom hit; man anmodade mig i vänskapens och fo
sterlandskärlekens namn, att ingå i verksamhet och
jag erhöll en ganska ärofu!l plats hos H. M. drou-
ningen.
De orsaker, som förmått den provisoriska regeringen
att låta mig hitkomma och som äfven besegrat min
egen obenägenhet dertill, grundade sig på ställningar
och förhållanden, som äro nog bekanta, för att här en-
dast behöfva i minnet äterkallas. Regeringen hade
ansett lämpligt, avt antega H. M. drottningens för-
myndares alskedsansökning och ville utse en annan,
utan att för bonom utfärda samma fullmakt, som för
den af cortes utnämnda förmyndaren.
Alla de konstitutionella politiska opinionerna hade
bidragit till lösoingen af den förutgångna krisen. Man
ansåg det ock lämpligt, att representera dessa serskil-
da meningar i de vederbörande statsmyndigheterna.
Den af provisoriska regeringen utnämnde förryndaren
hade kallat till drottningens omgifning personer, som
borde haiva fritt tilkräde till Hennes Maj:t och utöfva
ett väsendtligt inflytande på H. M. Jag ätog mig af
tillgifvenbet och fosterlandskänsla ett svårt värf och
som nästan säkert skulle få en obehaglig utgång för
mig sjelf- Det tillhör icke mig att säga, huru jag
uppfyllt det; men jag bör förklara inför kongressen,
att det förnämsta målet för mina bemödanden, den
tanke so : dag och natt sysselsatt mig, hår varit, atl
follkomna den politiska undervisning, som blef mig
anförtrodd, genom ständiga erinringar derom, att in-
gen konstitutioneit monarkisk styrelse är möjlig, om
regenterna öfverlägga eng. politiken med andra är
de ansvarige rådgifvarne; om de tro sig kunna eller
böra gifva efter för sådane personers åsigter och råd,
hvilka ega ett värde i deras egna ögon, i stället att
följa de mäns rädslag, som landet ställt fram emellan
monarken och folket. Jag tror ej, att mina lärdomar
varit ovyttiga ; tvärtom aaser jag dem hafva slagit rot
i drottningens bjeria, och att det torde blifva svärt
att utrota dem der.
Moen då jag emottog konseljpresidentskapet fun-
nos stora preventioner emot mig. Jag hade på
en gång aut strida mot kastandan och intrigsinnet,
emot hvilka öppenheten och uppriktigbeten nöd-
vändigt skola stranda. Se der de hinder, som
i Så snart jag hade öfvertagit kon-
kapet fann jag genast, att vi hade
omeot menniskor, som voro fiender till
de grun.!saiser, på hvilka hvarje konstitutionell
minister förnämligast bör stödja sig. Man föreslog
mig, att genast samråda med en person, som icke
skulle taga del i ministerens göromål eller ansvar.
Jag svarade, att jag ej kunde åtaga mig ett så-
dant empbete, utan att få njuta den fullkomligaste
fribet, och jag förklarade inför en kög person sjelf,
att om jag åtog mig det, kunde ingen kallas der-
till med större rätt än jag, då jag städse varit en
uppriktig man, som uppoffrat enskild vänskap och
enskilda förbindelser för den representativa sty-
relsens intresse, när ia såg densamma hotad af
c