TULIUUCiUA HJDLLIYL I AINVLYVLUAV PÅ PJ A MINA DIS de, samt fordrat att drottningen icke skulle lyssna till hofimtrigerna, har gjort den gamla grandezzan, d. v. s. den förnäma familjkakan, som ännu har bland sig anhängare till Don Carlos, ursinnig; och det finnes icke, såsom väl bekant är, och har i alla tider icke funnits något medel som hofvets intriganter skytt att begagna när det gällt att försvara egna fördelar, vare sig mot hvarandra elJer på det allmännas bekostnad. Huruvida det nu kommer att visa sig vid undersökningen att Olozaga verkligen tvungit drottningen att skrifva under, eller att hennes bigtfader, markisinnan Santa Croz2 och några andra äfventyrare vid bofvet sammansmidt berättelsen och lagt henne den i munnen, det kan endast framtiden uppdaga; men märkvär-:. digt är likväl för det närvarande, att icke blott de festa tidningarne i Madrid, utan äfven nästan hela den Pearisiska pressen förena sig att säga, att ingen menniska, hvarken i Madrid eller Paris tror på sanningen al drottningens berättelse. Ibland de många anmärkningar, man nu läser öfver denna hände!se i alla tidningar, och hvilka vi icke skola lemna ur siste, synes nedanstående, reproducerad ur La Scntinelle des Pyrendges särdeles förtjent att meddelas. Åntagom) säger den, sanningen af drottningens förklaring, så måste det medgifvas, att om drottningen icke vore ett barn, så hade den våldsamhet, hvarom hon nu herättat, varit omöjlig. Men om, såsom allt hittills ger -anledning att förmoda, barnet endast upprepat en lexa, som moderantistpartiet och hennes mors vänner lagt henne i munnen, — denna mor som redan har sina saker inpackade och väutar alt få afresa till Madrid för att återtaga tömmarne — hvilket vidunderligt skådespel gilves då åt verlden: ett barn inlärt att ljuga, dresseradt till det föraktligaste skrymteri och detta barn reserar redan öfver en stor nation. Ar det så, som man inviger henne i konsten att styra? Om denna konst, såsom en viss skola påstår, icke består i något annat än att på ett klokt sätt och under skenets bibehållande, bedraga folket, så kan Isabella II i sådan händelse icke undgå att blifva lärd i styrelsevetenskapen.n Hr O.ozazas tal lyder som följer: Aldrig, M. Her, torde väl någon befunnit sig i en obehsgligare ställning än jag; aldrig skulle jag kunna på bittre grunder påkalla edert öfverseonde och den opartiskhet, so.n i kritiska ögonblick bör karakterisera spanska folkets representanter. Huru mycket jag ock kunde bemöda mig att tala så, som alla önska det, lärer jag ej kunna lyckas; ty det är svårt att förlika alla de konsiderationer, hvilka jag ej vill missakta, med de pligter som omständigheterna ålägga mig. Jag bör först erinra kongressen, att det icke är i egenskap af minister som jag haft den äran, att nyligen vinna inträde i palatset. Jag befann mig i baskiska provipserna, då den provisoriska regeringen i Hennes Maj:ts namn kallade mig till Madrid. Jag åtlydde kallelsen, men mycket ogerna, emedan jag hade önskat, att ej behöfva hitkomma förr än cortes församlades. ja hvar af eder vet, att jag varit och alltid skall blifva, framför allt, en parlamentarisk man. Jag ankom hit; man anmodade mig i vänskapens och fo sterlandskärlekens namn, att ingå i verksamhet och jag erhöll en ganska ärofu!l plats hos H. M. drouningen. De orsaker, som förmått den provisoriska regeringen att låta mig hitkomma och som äfven besegrat min egen obenägenhet dertill, grundade sig på ställningar och förhållanden, som äro nog bekanta, för att här endast behöfva i minnet äterkallas. Regeringen hade ansett lämpligt, avt antega H. M. drottningens förmyndares alskedsansökning och ville utse en annan, utan att för bonom utfärda samma fullmakt, som för den af cortes utnämnda förmyndaren. Alla de konstitutionella politiska opinionerna hade bidragit till lösoingen af den förutgångna krisen. Man ansåg det ock lämpligt, att representera dessa serskilda meningar i de vederbörande statsmyndigheterna. Den af provisoriska regeringen utnämnde förryndaren hade kallat till drottningens omgifning personer, som borde haiva fritt tilkräde till Hennes Maj:t och utöfva ett väsendtligt inflytande på H. M. Jag ätog mig af tillgifvenbet och fosterlandskänsla ett svårt värf och som nästan säkert skulle få en obehaglig utgång för mig sjelfDet tillhör icke mig att säga, huru jag uppfyllt det; men jag bör förklara inför kongressen, att det förnämsta målet för mina bemödanden, den tanke so : dag och natt sysselsatt mig, hår varit, atl follkomna den politiska undervisning, som blef mig anförtrodd, genom ständiga erinringar derom, att ingen konstitutioneit monarkisk styrelse är möjlig, om regenterna öfverlägga eng. politiken med andra är de ansvarige rådgifvarne; om de tro sig kunna eller böra gifva efter för sådane personers åsigter och råd, hvilka ega ett värde i deras egna ögon, i stället att följa de mäns rädslag, som landet ställt fram emellan monarken och folket. Jag tror ej, att mina lärdomar varit ovyttiga ; tvärtom aaser jag dem hafva slagit rot i drottningens bjeria, och att det torde blifva svärt att utrota dem der. Moen då jag emottog konseljpresidentskapet funnos stora preventioner emot mig. Jag hade på en gång aut strida mot kastandan och intrigsinnet, emot hvilka öppenheten och uppriktigbeten nödvändigt skola stranda. Se der de hinder, som i Så snart jag hade öfvertagit konkapet fann jag genast, att vi hade omeot menniskor, som voro fiender till de grun.!saiser, på hvilka hvarje konstitutionell minister förnämligast bör stödja sig. Man föreslog mig, att genast samråda med en person, som icke skulle taga del i ministerens göromål eller ansvar. Jag svarade, att jag ej kunde åtaga mig ett sådant empbete, utan att få njuta den fullkomligaste fribet, och jag förklarade inför en kög person sjelf, att om jag åtog mig det, kunde ingen kallas dertill med större rätt än jag, då jag städse varit en uppriktig man, som uppoffrat enskild vänskap och enskilda förbindelser för den representativa styrelsens intresse, när ia såg densamma hotad af c