bedöma detta. Men desto värre framträder då det barbariska i. sjelfva Tagen, och det synes vara hög tid, att en billig modifikation deri göres vid nästkommande riksdag, enligt hvad redan vid de föregående i flera motioner blifvit yrkadt. Den ifrågavarande berättelsen följer: Min äktenskapshistoria. För något öfver 9 år sedan gjorde underofficern vid Kongl. Maj:ts flotta, Carl Johan Carlstedt, mig, med otrolig enträgenhet, giftermålsanbud, och bycklade en öm kärlek. Han var frikostig på löften och höll tal öfver de stora inkomster han kommit i åtpjutande af, sedan han blifvit anställd i tjenstgöring vid kronans verkstäder. Han dolde äfven sorgfälligt sitt vanliga sätt att vara och väckte på detta vis kärlekens känsla hos mig. Obekant med försåtliga beräkningar, Jaster och brott, trodde jag hvad mig sades och lät i äktenskap sammanviga mig. Min man sade, att han vid bosättningen för tillfället behöfde litet tillökning till sina egna penningar och jag lånade honom det lilla jag i kontanta medel egde; men sedan jag efter vigseleeremonien skulle inflytta i min nya bostad, fann jag till min öfverraskning intet annat i rummet än 2:ne fjerdingar hvari lågo litet diverse spik, målarefärger, limbitar och mera dylikt. Ehuru missnöjd häröfver, ville jag ej börja äktenskapet med att förebrå min man, utan lånade mig de alldra nödvändigaste möbler och husgeråd. Jag fann snart, att min man haft besynnerliga, ogrundade penningespekulationer vid sitt frieri; då jag förebrådde honom hvarföre han ej före giftermålet omtalat sina inbillningar, eller de oriktiga uppgifter han till äfventyrs hört, så att jag då fått underrätta honom om sanna förhållandet och undvika äktenskapet, blef han uppbragt. Från denna tid insåg jag, att min man betraktade och behabdlade mig sämre än tjenstepiga och ansåg vigselceremonien som en lifstidsstädja gifven i stället för mat och lön åt den olyckliga tjenarinnan, som vid honom i religionens namn blifvit fastsmidd. Genom detta äktenskap erhöll jag till svärmoder skepparevkan Maria Charlotta Carlstedt, med hvars tänkesätt fn sätt att vara jag ej öfverensstämde och hvarigenom min trefnad ej ökades. På detta sätt fortgick tiden och, underdånig min mans vilja, blefvo äfven tvenne ännu lefvande barn sammanaflade; min man brukade sällan komma hem före men väl efter midnatten och då ofta i rusigt tillstånd, hvarvid jag, som vanligen, sedan barnens skötsel borttog tiden från arbeten åt andra, befann mig hungrig, åndfägnades med de spirituösa blandningar, min mans matsmältningsorganer ej mäktade fördraga.! På detta sätt hemkommen en natt år 18-:7, började han svärja öfver att hans broder, tulbe-jenten Fredrik Carlstedt, blifvit mördad. Jag sade att, om han vsste att något mord blifvit på hans broder begånget, borde han söka få sådant uppdagadt, men å dessa flera gånger af mig förnyade framställningar erhöll jag ej några svar. Dagen efter erhöll jag kunskap från andra personer, att min nämnde svåger på något sätt drunknat, ehuru han var god simmare. Det var måhända genom sorg öfver brodrens död som min man från denna tid tycktes bli mera begifven på starka drycker och mer benägen att plåga och misshandla mig; redan före denna tid hade läkare föreställt min man, att min då iråkade sjuklighet Härrörde från hans misshandling, Och uppmanat bonom att ej misshandla mig. Min svärmoder, som, på sält jag nämnt, ej i åsigter öfverenpsstämde. med mig, och således ej gynnat mig, fann Itkväl sin sons uppförande mot mig så dåligt, grymt och orättvist, att hon, utan att vara af mig dertill uppmanad, anmodade kyrkoherden Ramsten föreställa min man det bröttsliga och lastfulta lefnadssätt han förde, På detta sätt blef genom bemälde kyrkoherdes tillgörande den så kallade första varningsgreden utan någon min åtgärd. genomgången och i kyrkoboken inskrifyen. Sådant var mitt äktenskap, då min man. som: i anseende till. sin tjenstgöring: vid kronans verkstäder, var från vaktgöring fritagen, behagade tillbyta sig vaktgöringen natten emellan den 29 och 30 Januari år 1838, blott för att få öfverfalla och förolämpa en bland sina förmän. Jag, som af min mans vilda åtbörder och yttränden erhöll aningar om detta dåd, sökte, ehuru jag ej kände krigslagarne, på ållt sätt genom bönfallan öocH förnuftsskäl förhindra: honom, men undanskuffad, som vanligt, förmådde jag intet uträtta, utan måste med tvänne späda barn afvakta utgången, som blef, att han dömdes till fyra års fästningsstraff och tjenstens förlust för subordinationsbrott. Från denna tid började jag tänka på laglig skilnad i äktenskapet, men som jag ej ville skada min man under den tid han och hans moder sökte Kongl. nåd och ej förstod eller trodde, att Kongl. Maj:ts höga nåd för honom skulle kunna förminska min rätt till äktenskapsskilnad, vidtog jag ingen åtgärd i detta fall förr än min man blifvit benådad i tvänne omgångar, först från 4 till 2 år och se.an från 2 år till 2 månaders fästningsstraff, hvarefter han, lik barnen då de agas, skulle bedja sin förfördelade förman om förlåtelse, för att efter ett års förlopp återfå den honom fråndömda tjensten. , Under den tid min man var på fästning vidtog jag, som jag sedermera erfarit, den oriktiga utvägen, att hos pastorsembetet begära åtgärders vidtagande för min äktenskapsskilnad. Dessa åtgärder kunde (så sade mig kyrkoherden Flodstedt) ej vidtagas förr än min man hemkom från sitt utståndna fästningsstraff, Det enda stöd jag ägde var min åldriga moder (nu:74 år), med hvilken jag bodde tillsammans då min man kom från sitt utståndna fästningsstraff. En afton, då jag hemkom från det arbete, jag till mitt och barnens försörjande mig åtagit, fann jag dörren till detta min moders rum, som hon för sin säkerhet vanligen höll stängd då jag var borta, uppbruten, min moder med blodigt och sönderslaget hufvud. Jag erfor, att det varit min man, som föröfyat dessa gerningar, och hos mig uppstod, måhända orätt, den öfvertygelsen, det min man haft för afsigt att mörda min moder, för att derigenom bringa mig till förtviflan. Vid domstolen .nekade min man för detta våld, och som min moder då var ensam med mina barn, kunde ingen annan bevisning förebringas, än att ingen utom min man och vårå små barn voro närvarande då min moder ropade på bjelp och var blodig när grannarne P hennes rop inkommo i rummegt. Domstolen kunde i följd häraf ej fälla min man till gerningen, och jag bönföll hos min moder att ej i Hofrätten fortsätta saken. Åndtligen, nalkades den dag då vi skulle inställa oss i Kongl. Hofkonsistorium. Min man hade på -:sednare tiden tagit för sed, då han:misshandlade mig; att ropa: sötd gumma, var ej ond, och dylikt, samnt,:då någon inkom, dels. k i ä f i