bedöma detta. Men desto värre framträder då
det barbariska i. sjelfva Tagen, och det synes vara
hög tid, att en billig modifikation deri göres vid
nästkommande riksdag, enligt hvad redan vid de
föregående i flera motioner blifvit yrkadt. Den
ifrågavarande berättelsen följer:
Min äktenskapshistoria.
För något öfver 9 år sedan gjorde underofficern
vid Kongl. Maj:ts flotta, Carl Johan Carlstedt, mig,
med otrolig enträgenhet, giftermålsanbud, och byck-
lade en öm kärlek. Han var frikostig på löften och
höll tal öfver de stora inkomster han kommit i åt-
pjutande af, sedan han blifvit anställd i tjenstgöring
vid kronans verkstäder. Han dolde äfven sorgfälligt
sitt vanliga sätt att vara och väckte på detta vis kärlekens
känsla hos mig. Obekant med försåtliga beräkningar,
Jaster och brott, trodde jag hvad mig sades och lät i
äktenskap sammanviga mig. Min man sade, att han
vid bosättningen för tillfället behöfde litet tillökning
till sina egna penningar och jag lånade honom det
lilla jag i kontanta medel egde; men sedan jag efter
vigseleeremonien skulle inflytta i min nya bostad, fann
jag till min öfverraskning intet annat i rummet än
2:ne fjerdingar hvari lågo litet diverse spik, målarefär-
ger, limbitar och mera dylikt. Ehuru missnöjd här-
öfver, ville jag ej börja äktenskapet med att förebrå
min man, utan lånade mig de alldra nödvändigaste
möbler och husgeråd. Jag fann snart, att min man
haft besynnerliga, ogrundade penningespekulationer vid
sitt frieri; då jag förebrådde honom hvarföre han ej
före giftermålet omtalat sina inbillningar, eller de o-
riktiga uppgifter han till äfventyrs hört, så att jag då
fått underrätta honom om sanna förhållandet och und-
vika äktenskapet, blef han uppbragt. Från denna
tid insåg jag, att min man betraktade och behabdla-
de mig sämre än tjenstepiga och ansåg vigselceremo-
nien som en lifstidsstädja gifven i stället för mat och
lön åt den olyckliga tjenarinnan, som vid honom i
religionens namn blifvit fastsmidd.
Genom detta äktenskap erhöll jag till svärmoder
skepparevkan Maria Charlotta Carlstedt, med hvars
tänkesätt fn sätt att vara jag ej öfverensstämde och
hvarigenom min trefnad ej ökades.
På detta sätt fortgick tiden och, underdånig min
mans vilja, blefvo äfven tvenne ännu lefvande barn
sammanaflade; min man brukade sällan komma hem
före men väl efter midnatten och då ofta i rusigt till-
stånd, hvarvid jag, som vanligen, sedan barnens sköt-
sel borttog tiden från arbeten åt andra, befann mig
hungrig, åndfägnades med de spirituösa blandningar,
min mans matsmältningsorganer ej mäktade fördraga.!
På detta sätt hemkommen en natt år 18-:7, började
han svärja öfver att hans broder, tulbe-jenten Fre-
drik Carlstedt, blifvit mördad. Jag sade att, om han
vsste att något mord blifvit på hans broder begånget,
borde han söka få sådant uppdagadt, men å dessa fle-
ra gånger af mig förnyade framställningar erhöll jag
ej några svar. Dagen efter erhöll jag kunskap från
andra personer, att min nämnde svåger på något sätt
drunknat, ehuru han var god simmare. Det var måhända
genom sorg öfver brodrens död som min man från denna
tid tycktes bli mera begifven på starka drycker och mer
benägen att plåga och misshandla mig; redan före
denna tid hade läkare föreställt min man, att min då
iråkade sjuklighet Härrörde från hans misshandling,
Och uppmanat bonom att ej misshandla mig. Min
svärmoder, som, på sält jag nämnt, ej i åsigter öfver-
enpsstämde. med mig, och således ej gynnat mig, fann
Itkväl sin sons uppförande mot mig så dåligt, grymt
och orättvist, att hon, utan att vara af mig dertill
uppmanad, anmodade kyrkoherden Ramsten föreställa
min man det bröttsliga och lastfulta lefnadssätt han
förde, På detta sätt blef genom bemälde kyrkoherdes
tillgörande den så kallade första varningsgreden utan
någon min åtgärd. genomgången och i kyrkoboken in-
skrifyen. Sådant var mitt äktenskap, då min man.
som: i anseende till. sin tjenstgöring: vid kronans verk-
städer, var från vaktgöring fritagen, behagade tillbyta
sig vaktgöringen natten emellan den 29 och 30 Ja-
nuari år 1838, blott för att få öfverfalla och föroläm-
pa en bland sina förmän. Jag, som af min mans vil-
da åtbörder och yttränden erhöll aningar om detta
dåd, sökte, ehuru jag ej kände krigslagarne, på ållt
sätt genom bönfallan öocH förnuftsskäl förhindra: ho-
nom, men undanskuffad, som vanligt, förmådde jag
intet uträtta, utan måste med tvänne späda barn af-
vakta utgången, som blef, att han dömdes till fyra
års fästningsstraff och tjenstens förlust för subordina-
tionsbrott. Från denna tid började jag tänka på lag-
lig skilnad i äktenskapet, men som jag ej ville skada
min man under den tid han och hans moder sökte
Kongl. nåd och ej förstod eller trodde, att Kongl.
Maj:ts höga nåd för honom skulle kunna förminska
min rätt till äktenskapsskilnad, vidtog jag ingen åt-
gärd i detta fall förr än min man blifvit benådad i
tvänne omgångar, först från 4 till 2 år och se.an från
2 år till 2 månaders fästningsstraff, hvarefter han, lik
barnen då de agas, skulle bedja sin förfördelade för-
man om förlåtelse, för att efter ett års förlopp återfå
den honom fråndömda tjensten. ,
Under den tid min man var på fästning vidtog jag,
som jag sedermera erfarit, den oriktiga utvägen, att
hos pastorsembetet begära åtgärders vidtagande för
min äktenskapsskilnad. Dessa åtgärder kunde (så sade
mig kyrkoherden Flodstedt) ej vidtagas förr än min
man hemkom från sitt utståndna fästningsstraff, Det
enda stöd jag ägde var min åldriga moder (nu:74
år), med hvilken jag bodde tillsammans då min man
kom från sitt utståndna fästningsstraff. En afton, då
jag hemkom från det arbete, jag till mitt och bar-
nens försörjande mig åtagit, fann jag dörren till detta
min moders rum, som hon för sin säkerhet vanligen
höll stängd då jag var borta, uppbruten, min moder
med blodigt och sönderslaget hufvud. Jag erfor, att
det varit min man, som föröfyat dessa gerningar, och
hos mig uppstod, måhända orätt, den öfvertygelsen,
det min man haft för afsigt att mörda min moder,
för att derigenom bringa mig till förtviflan. Vid
domstolen .nekade min man för detta våld, och som
min moder då var ensam med mina barn, kunde in-
gen annan bevisning förebringas, än att ingen utom
min man och vårå små barn voro närvarande då min
moder ropade på bjelp och var blodig när grannarne
P hennes rop inkommo i rummegt. Domstolen kunde
i följd häraf ej fälla min man till gerningen, och jag
bönföll hos min moder att ej i Hofrätten fortsätta
saken. Åndtligen, nalkades den dag då vi skulle in-
ställa oss i Kongl. Hofkonsistorium. - Min man hade
på -:sednare tiden tagit för sed, då han:misshandlade
mig; att ropa: sötd gumma, var ej ond, och dylikt,
samnt,:då någon inkom, dels. k i ä f i