I DCLATCN al tran Krogcens nojen undandraga en del a sitt veckoöfverskott och att i stället för ett förslöande rus köpa ett undervisande söndagsblad, den enda läs ning han har råd att förskaffa sig. Obskurantismer håller här, som alltid, jemna steg med hyckleriet. Sådana ungefär äro de betraktelser, som vederbö Trande inkasserat, jemte de shillingarne, för dett: polismål. — RÖFVERI I SPANIEN. Journal des Debats föl den 22 sistl. Nov. innehåller en skrifvelse från Bayonne, daterad den 20 Nov., från dess hittillsvarande korrespondent i Madrid, hvilken på återvägen blifvit anfallen af röfvare och utplundrad. Berättelsen om detta missöde visar Spaniens tillstånd i en föga glädjande dager. Hr Tanski — så heter korrespondenten — hade i ett bref till Journal des Debats skildrat lagskipningsväsendet och röfvarbanden på halfön i dystra färger, men tänkte väl icke då, att ban snart skulle sjelf erfara, huru dermed stode till och dervid göra bekantskap med Gamla Castiliens ladrones (röfvare), hvilka bildat ett slags högra centern mellan Andalusiens landsvägsriddare, de der anses för de hyggligaste och artigaste, och La Manchas, hvilka gälla för de vildaste och grymmaste. Vi låta Hr Tanski sjelf berätta sina öden: Efter den nya postgångens inrättning mellan Madrid och Bayonne, har posten redan några gånger blifvit anfallen af röfvare, helt nära hufvudstaden. Regeringen måste derföre besluta sig till att låta kavalleriafdelningar eskortera postvagnen ända till Buitrago; äfven mellan Aranda och Burgos äro några ryttareposter uppställda, men dessa åtgärder hafva visat sig otillräckliga; den stora stråkvägen mellan Spanien och Frankrike är och förblir osäker. Två leguas från Aranda, anhölls den postvagn, i hvilken jag hade plats, af röfvare, klockan 8 på aftonen. Två af röfrarne kastade sig öfver den främre postiljonen och läto honom afstiga. Fyra andra, af hvilka en var beriden, närmade sig på båda sidor om vagnen, ropande åt kusken och konduktören, att de skulle stiga ur. Vi voro två i kupten: en ung spansk advokat, hr Mayo, och jag. Postkuriren och en student från Tolosa hade intagit platserna i det inre af vagnen. Vi viile stiga ur, men hindrades derifrån af röfrarne. Ingen af oss var beväpnad; också skulle hvarje motstånd hafva varit fåfängt och farligt; om också en af oss hade velat försvara sig, så skulle de öfriga hafva afhållit honom derifrån, emedan de då alla hade blifvit mördade. Sedan röfrarne bakbundit händerna på konduktören och de begge postiljonerna, togo de hästarpe och mulåsnorna vid tyglarne och förde vagnen öfver fältet, ungefär 500 steg från landsvägen. Nu först måste passagerarne jemte postkuriren stiga ur; händerna bakbundos på oss alla. Imedlertid hade den beridne röfvaren äfven stigit af; han var bandets anförare. På dålig castilianska skrek han till oss: Säg, hvar hafven j edra penningar; annars mörda vi er. Vi svarade mer eller mindre uppriktigt, hvarpå han anställde ett sådant förhör med oss, att den mest erfarne poliskommissarie ej skulle kunnat göra det bättre. Hvem är ni? Hvarifrån kommer ni? Hade olyckan velat, att någon af oss varit hemma på ett ställe, somsej.varit aflägset från röfrarnes hemort, så skulle, de bafva tagit våra lif. För några månader sedan mördades utan barmhertighet en postiljon, som igenkände en af de röfvare, hvilka anföllo honom. De frågade .oss äfven, om vi voro engelsmän eller Amerikaner; i den händelsen hade man helt och hållet afklädt oss, ty röfrarne tro, att alla engelsmän hafva guld insydt i sina kläder. Elfter det genomgångna förhöret måste vi lägga oss ned, med ansigtet vändt mot jorden, hvarpå röfrarne lagade sig till att utplundra vagnen. Då jag såg, att de ville sönderbryta låset för att öppna min koffert, erbjöd jag mig att sjelf öppna den och gifva dem alla de penningar jag hade med mig, om de ville lösa mina händer. Mitt förslag antogs; röfrarne förde mig till kofferten; de penningar de erhöllo syntes icke tillfredsställa dem; sedan de undanskaffat dem, lemnade de mig i en ung röfvares händer, en yngling af omkring tjugu år, som anställde ytterligare undersökningar i min koffert. Oaktadt denne nybörjare i tjufhandtverket vid hvarje ord svor en dugtig ed, tycktes han icke vara elak; man såg att han var nybörjare och kanske för första gången bivistade en sådan expedition; han bar hvarken skjutgevär eller sabel, utan hade blott en lång catalonisk knif i gördeln. Allt hvad han fann i min koffert, huru obetydligt det än var, väckte hans beundran; med naiv nyfikenhet frågade han, hvartill jag begagnade det ena eller andra, Ni är prest? anmärkte han, då några rosenkransar, som jag köpt i Madrid, föllo i hans händer. På mitt nekande svar betraktade han rosenkransarne ännu noggrannare, förde dem till munnen, kysste dem, men försökte likväl att lösrycka de silfyverkors, som hängde vid dem, hvarvid bandet gick sönder, så att kulorna rullade bort; svärjande upplockade han dem från marken, betäckande de upptagna med varma kyssar. Jag trodde mig redan vara i godt förstånd med den unge: röfvaren, då en gammal röfvare plötsligt kom dit och gaf mig ett hårdt slag med bösskolfven. Du ser på honom för att känna igen honom, sade den gamle i uppretad ton, medan han och en annan röfvare ånyo grepo och bundo mig. Jag sade dem, att jag var fremmande i Spanien, hvarpäå de kastade mig bland de andra, hvilka liksom jag lågo bundna på marken. Sedan röfrarne utplundrat allt, anträdde de återtåget. Vi förblefvo ännu någon stund liggande på marken, till dess den ene vostiljonen, bvars band röfrarne lossat före sitt aftåg, visade oss samma tjenst. Vi stego i vagnen och fortatte resan. En annan scen väntade oss i byn Oruillas, en halftimmas; väg från det ställe, der vi blifvit röfvade. Postkuriren och konduktören vände sig, ör att bevisa att de ej voro skuld till uppehållet i vostväskornas befordrande, till byns myndigheter, för tt erhålla ett intyg. Vi begåfvo oss alla in i värdsiwvsets kök; en ung bondflicka uppgjorde eld med uktiga qvistar och rötter, hvilka utbredde en qväfrande rök. Alcaden jemte hans skrifvare (escribano) nkom i värdshuset för att uppsätta protokoll; han ar en sextioårig gubbe, insvept i en gammal trasig nantel, hade ingen skjorta, men bar likväl stolt qvarefvan af en rund hatt, full med hål, på sitt hufvud; krifvaren yar en ung man med förståndigt utseende; an var klädd i bondkappa, men utmärkte sig framför Icaden genom en röd yllehalsduk och en hel hatt. lin reskamrat, studenten Mayo, förtrogen med lanets seder och bruk, visste rätt väl, att den qvasiuridiska åtgärden ej skulle göra ringaste nytta; han ille derför göra saken kort och begärde blott ett helt nkalt intve öfver den händelsa cam unnohällit nosten.