I DCLATCN al tran Krogcens nojen undandraga en del a
sitt veckoöfverskott och att i stället för ett förslöande
rus köpa ett undervisande söndagsblad, den enda läs
ning han har råd att förskaffa sig. Obskurantismer
håller här, som alltid, jemna steg med hyckleriet.
Sådana ungefär äro de betraktelser, som vederbö
Trande inkasserat, jemte de shillingarne, för dett:
polismål.
— RÖFVERI I SPANIEN. Journal des Debats föl
den 22 sistl. Nov. innehåller en skrifvelse från Ba-
yonne, daterad den 20 Nov., från dess hittillsvarande
korrespondent i Madrid, hvilken på återvägen blifvit
anfallen af röfvare och utplundrad. Berättelsen om
detta missöde visar Spaniens tillstånd i en föga gläd-
jande dager. Hr Tanski — så heter korrespondenten
— hade i ett bref till Journal des Debats skildrat lagskip-
ningsväsendet och röfvarbanden på halfön i dystra färger,
men tänkte väl icke då, att ban snart skulle sjelf er-
fara, huru dermed stode till och dervid göra bekant-
skap med Gamla Castiliens ladrones (röfvare), hvilka bil-
dat ett slags högra centern mellan Andalusiens lands-
vägsriddare, de der anses för de hyggligaste och arti-
gaste, och La Manchas, hvilka gälla för de vildaste
och grymmaste. Vi låta Hr Tanski sjelf berätta sina
öden: Efter den nya postgångens inrättning mellan
Madrid och Bayonne, har posten redan några gånger
blifvit anfallen af röfvare, helt nära hufvudstaden.
Regeringen måste derföre besluta sig till att låta ka-
valleriafdelningar eskortera postvagnen ända till Bui-
trago; äfven mellan Aranda och Burgos äro några
ryttareposter uppställda, men dessa åtgärder hafva vi-
sat sig otillräckliga; den stora stråkvägen mellan
Spanien och Frankrike är och förblir osäker. Två
leguas från Aranda, anhölls den postvagn, i hvilken
jag hade plats, af röfvare, klockan 8 på aftonen. Två
af röfrarne kastade sig öfver den främre postiljonen
och läto honom afstiga. Fyra andra, af hvilka en var
beriden, närmade sig på båda sidor om vagnen, ro-
pande åt kusken och konduktören, att de skulle stiga
ur. Vi voro två i kupten: en ung spansk advokat,
hr Mayo, och jag. Postkuriren och en student från
Tolosa hade intagit platserna i det inre af vagnen.
Vi viile stiga ur, men hindrades derifrån af röfrarne.
Ingen af oss var beväpnad; också skulle hvarje mot-
stånd hafva varit fåfängt och farligt; om också en af
oss hade velat försvara sig, så skulle de öfriga hafva
afhållit honom derifrån, emedan de då alla hade blif-
vit mördade. Sedan röfrarne bakbundit händerna på
konduktören och de begge postiljonerna, togo de hä-
starpe och mulåsnorna vid tyglarne och förde vagnen
öfver fältet, ungefär 500 steg från landsvägen. Nu
först måste passagerarne jemte postkuriren stiga ur;
händerna bakbundos på oss alla. Imedlertid hade
den beridne röfvaren äfven stigit af; han var bandets
anförare. På dålig castilianska skrek han till oss:
Säg, hvar hafven j edra penningar; annars mörda
vi er. Vi svarade mer eller mindre uppriktigt,
hvarpå han anställde ett sådant förhör med oss, att
den mest erfarne poliskommissarie ej skulle kunnat
göra det bättre. Hvem är ni? Hvarifrån kommer
ni? Hade olyckan velat, att någon af oss varit
hemma på ett ställe, somsej.varit aflägset från röf-
rarnes hemort, så skulle, de bafva tagit våra lif. För
några månader sedan mördades utan barmhertighet
en postiljon, som igenkände en af de röfvare, hvilka
anföllo honom. De frågade .oss äfven, om vi voro
engelsmän eller Amerikaner; i den händelsen hade
man helt och hållet afklädt oss, ty röfrarne tro, att
alla engelsmän hafva guld insydt i sina kläder. Elf-
ter det genomgångna förhöret måste vi lägga oss ned,
med ansigtet vändt mot jorden, hvarpå röfrarne la-
gade sig till att utplundra vagnen. Då jag såg, att de
ville sönderbryta låset för att öppna min koffert, er-
bjöd jag mig att sjelf öppna den och gifva dem alla
de penningar jag hade med mig, om de ville lösa
mina händer. Mitt förslag antogs; röfrarne förde mig
till kofferten; de penningar de erhöllo syntes icke
tillfredsställa dem; sedan de undanskaffat dem, lem-
nade de mig i en ung röfvares händer, en yngling af
omkring tjugu år, som anställde ytterligare undersök-
ningar i min koffert. Oaktadt denne nybörjare i
tjufhandtverket vid hvarje ord svor en dugtig ed,
tycktes han icke vara elak; man såg att han var ny-
börjare och kanske för första gången bivistade en så-
dan expedition; han bar hvarken skjutgevär eller sa-
bel, utan hade blott en lång catalonisk knif i gör-
deln. Allt hvad han fann i min koffert, huru o-
betydligt det än var, väckte hans beundran; med
naiv nyfikenhet frågade han, hvartill jag begagnade
det ena eller andra, Ni är prest? anmärkte han,
då några rosenkransar, som jag köpt i Madrid, föllo
i hans händer. På mitt nekande svar betraktade han
rosenkransarne ännu noggrannare, förde dem till mun-
nen, kysste dem, men försökte likväl att lösrycka de
silfyverkors, som hängde vid dem, hvarvid bandet gick
sönder, så att kulorna rullade bort; svärjande upploc-
kade han dem från marken, betäckande de upptagna
med varma kyssar. Jag trodde mig redan vara i godt
förstånd med den unge: röfvaren, då en gammal röf-
vare plötsligt kom dit och gaf mig ett hårdt slag
med bösskolfven. Du ser på honom för att känna
igen honom, sade den gamle i uppretad ton, medan
han och en annan röfvare ånyo grepo och bundo mig.
Jag sade dem, att jag var fremmande i Spanien,
hvarpäå de kastade mig bland de andra, hvilka liksom
jag lågo bundna på marken. Sedan röfrarne utplun-
drat allt, anträdde de återtåget. Vi förblefvo ännu
någon stund liggande på marken, till dess den ene
vostiljonen, bvars band röfrarne lossat före sitt aftåg,
visade oss samma tjenst. Vi stego i vagnen och fort-
atte resan. En annan scen väntade oss i byn Or-
uillas, en halftimmas; väg från det ställe, der vi blif-
vit röfvade. Postkuriren och konduktören vände sig,
ör att bevisa att de ej voro skuld till uppehållet i
vostväskornas befordrande, till byns myndigheter, för
tt erhålla ett intyg. Vi begåfvo oss alla in i värds-
iwvsets kök; en ung bondflicka uppgjorde eld med
uktiga qvistar och rötter, hvilka utbredde en qväf-
rande rök. Alcaden jemte hans skrifvare (escribano)
nkom i värdshuset för att uppsätta protokoll; han
ar en sextioårig gubbe, insvept i en gammal trasig
nantel, hade ingen skjorta, men bar likväl stolt qvar-
efvan af en rund hatt, full med hål, på sitt hufvud;
krifvaren yar en ung man med förståndigt utseende;
an var klädd i bondkappa, men utmärkte sig framför
Icaden genom en röd yllehalsduk och en hel hatt.
lin reskamrat, studenten Mayo, förtrogen med lan-
ets seder och bruk, visste rätt väl, att den qvasi-
uridiska åtgärden ej skulle göra ringaste nytta; han
ille derför göra saken kort och begärde blott ett helt
nkalt intve öfver den händelsa cam unnohällit nosten.
