Ka alvorder, som andra mMennIiskKOor plaga naiva. Kar len har sedan tillbjudit henne mat, men som hon der. till nekade, ty tackade han henne och följde henne åt; hvarefter hon åter lika såsom farit i vädret, och kom efter en liten stund till porten igen, vid pass klockan 40. TImedlertid voro en boper gamla silfyverskedar lagde på en hylla i stugan, och fann min hustru dem, då hon andra dagen stökade i vråarne, kunnandes förstå, att de af vettret voro ditlagde. Att detta så i sanning är skedt, vittnar jag med mitt namns undersättande. Ragunda d. 42 April 1674. Petrus Rahm. — Uppfinnaren af den så kallade atmosferiska jernvägen, herr Clegg, samt hans kompanion, herr Samuda, hafva skickat en agent till Berlin med för:slag att för den nederschlesiska jernvägen, deras uppfinning måtte användas. Som man i Berlin velat se något säkert bevis på utförbarheten af en sådan jernväg, hafva bemälde herrar anhållit, att få anlägga en atmosferisk jernväg från Berlin till Charlottenburg (1 tysk mil), förbindande de sig att dertill, utan vidare underlag, begagna halfva bredden at den mellan dessa orter redan anlagda chaussn, samt att med tvänne lokomotiver om 36 hästkrafter, bestrida hela transporten och åstadkomma en hastighet af blott 4 elier 5 minuter för denna väglängd. Häröfver hafva de ännu intet svar erhållit. — Engelska briggen Lord Byron, som i September detta år var på resan från Westindien till Liverpool, sprang oförmodadt och farligt läck, så att den måste gå tillbaka till Jamaica och lossa sin last, då vid undersökning af botten befanns, att läcka blifvit gjord af en Svärdfisk. Svärdet eller fiskens nosben hade ingått genom kopparförhydningen, snedt igenom bordläggningen till 5 tums bredd och derefter inträngt 8 å 10 tum uti fasta resningen på kölen, lemnande på ömse sidor en öppning stor nog för en -barnhand. En bit af svärdet, som kaptenen förvarat, är 6 tum lång och 4!,, tum tjock, solid af fint ben, men ett längre stycke förblef qvar i kölen. Svärdfiskens styrka måste vara utomordentlig, och kan hafva förorsakat många olyckshändelser. (Najad.) — POLISMÅL OM SABBATSBROTT I ENGLAND. Tråkigheten al en engelsk Söndag har blifvit ett ordspråk. Den fariseiska öfverdriften i sabbatens helgd -börjar likväl, som så mycket annat, att röna påkänningar från allmänna tänkesättet, och nyligen förekom ett polismål i Liverpool, som väckt allmän skandal och föranledt till åtskilliga upplysande diskussioner i tidningarne. Polismål afdömas i de stora städerna vanligen af lordmayorn sjelf; lordmayorn i Liverpool är mr Gladstone, handelsministerns bror. Inför honom inställdes en ibland :stadens mindre bokhandlare, mr Sheppard, och tilltalades för det att han sålt tidningar på Söndagen. Den anklagade nekade ej för tillvitelsen, men anmärkte, att brefdragare kringföra tidningar om Söndagarne i de förnäma husen och taga betalning derför, utan att någonsin klandras; och han hade i sjeliva verket ej gjort någonting annat. Hela skilnaden var, att hans kunder bestodo af sådant folk, som ej hade råd att anlita brefdragare. Likaledes höllos läskabinetterna opåtaldt öppna, den dagen som alla andra; han nämnde uttryckligen två, Lyceum och Atbhbeneum, som talrikt besöktes af personer hörande till den bättre societeten. Der voro samma tidningar att tillgå, som han sålt, och man betalade för inträdet. Han kunde ej inse hvarföre han, en mindre förmögen näringsidkare, skulle anklagas för en handling, som mot de stora läskabinetternas egare icke föranledde något åtal, om meningen ej vore, att blott de rika, som hade råd att besöka läskabinetterna, skulle få se tidningarne, men icke de fattiga, som köpte dem för dagen. Det vore väl sannt, att lagen förbjuder hvarje. näringsidkare, handtverkare, daglönare och andra personer, att på Söndagen utöfva sitt vanliga näringsfång; men bland dessa andra personer, kunde man ej undgå att hänföra de förnämes och rikes betjening, hvilka 0nekligen bedrefvo sitt näringsfång äfven på Söndagarne, emedan de äfven för sådane dagar hade sin lön. Åklagaren uppställde häremot sina motskäl, enligt hvilka läskabinetternas innehafvare, samt brefdragare och enskildas tjenare, icke borde förstås bland de andra personernax, som lagen åsyftar och han yrkade alltså, att den tilltalade måtte pliktfällas för sabbatsbrottet. Mr Sheppard gick nu ett steg vidare och framställde en formlig anklagelse för sabbatsbrott, på de grunder han anfört, icke blott emot tre inn:hafvare af läskabinetter, dem han åtog sig öfverbevisa om hvad han angivit mot dessa kabinetters innebafvare i allmänhet, utan speciellt emot Lordmayorns egen kusk, hvilken kört för Hans Herrlighet samma söndag, som Sheppard sålt tidningar. Han förmodade att Hans Herrlighet genast skulle finna föremålet för den sistnämnda anklagelsen så notoriskt, att några vittnesförhör ej behöfdes i den delen, och att om han, Sheppard, blefve fälld, de öfrige ej heller kunde undgå att fällas. Lordmayorn, som här till en del dömde i egen sak, biträdde helt och hållet åklagarens tanka om lagbudets olämplighet på läskabinetternas innehafvare, och fann att någon anledning till anklagelse mot dem icke ägde rum. Hvad åter Hans Herrlighets kusk anginge, så förklarade Hans Herrlighet, i likhet med den svenske lagläsaren i en bekant saga, att det vore en helt annan.sak, och att kusken så mycket mera gjort allenast sin, skyldighet, som han endast kört för Hans Herrlighet till kyrkan, der Hans Herrlighet, såsom stadens förste embetsman borde infinna sig, för att föregå den stora stadens öfrige innevånare med godt exempel på gudsfruktan. På denna grund blef alltså äfven kusken frikänd. Men Sheppard dömdes att plikta 5 shilling sterling för sabbatsbrottet. flela proceduren väckte mycken munterhet hos de talrika åhörarne, och man anmärkte genast att Nordamerikanerna, som äro likaså bigotta, likväl tillämpa lagen mera rättvist, derigenom att de med slagbomMar stänga gatorna under gudstjensten. I fallsamma bruk hade ägt rum i Liverpool, så skulle det icke legat i Hans Herrlighets makt att utsätta sin kusk för vådan af ett sahhatchratt: H. H. hade då nödgats art