(Insändt.) Underdånig -supplik till polismästaren i Stockholm Nådi Lagman! Härom dagen stod jag spänd för en vedkärr på en af Stockholms gator, i begynnelsen af e1 backe. Jag stod, ty jag kunde icke gå. -Utmärg lad af långvarig misshandling och usel föda, fela des mig kraft att draga uppför backen min tung börda. Åkaren slog mig obarmhertigt. Aggad a smärtan, van att lida och lyda, gjorde jag fler försök att gå framåt, men förgälves. Jag ägde e röst, jag hade ej örd och kunde ej klaga; stun vred jag min sargade mur undan betslets ryck ningar, och kastade bönfallande, döende blicka! på de förbigående. Några af dem fäste flygtig! en medlidsam blick på mig och — gingo förbi Jag förblef ensam med min plågare. Denne behandlade mig allt grymmare tilldess jag, utom mig af ångest, gjorde en förtviflad ansträngning kom: några steg framåt och — stupade. Det ble min förlossningstimma. Jag fick dö. Folket pi gatan skockade sig kring min usla kropp. Bland molnen, som draga omkring i den stor: rymden, far nu min befriade själ; men jagad a! minnen irrar den öfver de platser, der jag så mycket släpat och lidit, och der än i dag så många mina kamrater plågas såsom jag. Jag ser dem dagligen stappla under bördor, utmärglade af hun. ger, af ålder, af misshandling — — — Nådi Herr Lagman! Det har länge gått bland åkarehästarnes samfund en sägen, att i Stockholms stad skulle finnas män, af Gud och Konungen förordnade att vaka öfver, att intet orätt och intet öfvervåld måtte ske i staden. Och vi ha sagt oss i våra eländen: den stund torde väl komma, då man i barmhertighet tänker på oss, då man ej ser likgiltigt på hur menniskor misshandla sina trognaste tjenare,; och vi ha väntat och hoppats, men hittills förgäfvesl För mer än två tusen år sedan, uti en stad i hedningaland, som hette Athän, bodde en vis domare, som skulle döma öfver alla missgerningar, som begingos i staden. Och vid porten af sitt hus hade han satt en ringklocka, med snöre hängande utåt gatan, på hvilket de menniskor skulle ringa, som ville tala med honom i rättsärenden. Men så god var styrelsen i staden och så stort dess inflytande, att klocksträngen hängde orörd, ja, i så många år, alt gräs och krypväxter från muren snodde sig om repet och höllo det i fast omfamning. En dag hörde domaren ringas på denna klocka med häftighet. Han skyndade ut, öppnade Porten, men såg ingen menniska, endast en usel, utmagrad häst, som sökte att komma åt gräset, som från muren växte kring klocksnö-: ret och derunder kom att draga på detta, så att klockan ringde. Du har. haft rätt alt kalla på mig, du arma djurb sade den vise domaren. Din sak rör mig mycket nära. Ty den husbonde, som så vanvårdar sin trogna tjenare, hästen, har gjort sig skyldig till ett groft fel, och förtjenar lagens näpst, så för sin egen skull, som för efterdömets; och han skall åläggas att väl vårda och försörja dis till din dödsdag.n