(Insändt.)
Underdånig -supplik till polismästaren i Stockholm
Nådi Lagman!
Härom dagen stod jag spänd för en vedkärr
på en af Stockholms gator, i begynnelsen af e1
backe. Jag stod, ty jag kunde icke gå. -Utmärg
lad af långvarig misshandling och usel föda, fela
des mig kraft att draga uppför backen min tung
börda. Åkaren slog mig obarmhertigt. Aggad a
smärtan, van att lida och lyda, gjorde jag fler
försök att gå framåt, men förgälves. Jag ägde e
röst, jag hade ej örd och kunde ej klaga; stun
vred jag min sargade mur undan betslets ryck
ningar, och kastade bönfallande, döende blicka!
på de förbigående. Några af dem fäste flygtig!
en medlidsam blick på mig och — gingo förbi
Jag förblef ensam med min plågare. Denne be-
handlade mig allt grymmare tilldess jag, utom
mig af ångest, gjorde en förtviflad ansträngning
kom: några steg framåt och — stupade. Det ble
min förlossningstimma. Jag fick dö. Folket pi
gatan skockade sig kring min usla kropp.
Bland molnen, som draga omkring i den stor:
rymden, far nu min befriade själ; men jagad a!
minnen irrar den öfver de platser, der jag så
mycket släpat och lidit, och der än i dag så mån-
ga mina kamrater plågas såsom jag. Jag ser dem
dagligen stappla under bördor, utmärglade af hun.
ger, af ålder, af misshandling — — —
Nådi Herr Lagman!
Det har länge gått bland åkarehästarnes sam-
fund en sägen, att i Stockholms stad skulle fin-
nas män, af Gud och Konungen förordnade att
vaka öfver, att intet orätt och intet öfvervåld
måtte ske i staden. Och vi ha sagt oss i våra
eländen: den stund torde väl komma, då man
i barmhertighet tänker på oss, då man ej ser lik-
giltigt på hur menniskor misshandla sina trogna-
ste tjenare,; och vi ha väntat och hoppats, men
hittills förgäfvesl
För mer än två tusen år sedan, uti en stad i
hedningaland, som hette Athän, bodde en vis do-
mare, som skulle döma öfver alla missgerningar,
som begingos i staden. Och vid porten af sitt
hus hade han satt en ringklocka, med snöre hän-
gande utåt gatan, på hvilket de menniskor skulle
ringa, som ville tala med honom i rättsärenden.
Men så god var styrelsen i staden och så stort
dess inflytande, att klocksträngen hängde orörd,
ja, i så många år, alt gräs och krypväxter från
muren snodde sig om repet och höllo det i fast
omfamning. En dag hörde domaren ringas på
denna klocka med häftighet. Han skyndade ut,
öppnade Porten, men såg ingen menniska, endast
en usel, utmagrad häst, som sökte att komma
åt gräset, som från muren växte kring klocksnö-:
ret och derunder kom att draga på detta, så att
klockan ringde. Du har. haft rätt alt kalla på
mig, du arma djurb sade den vise domaren.
Din sak rör mig mycket nära. Ty den husbon-
de, som så vanvårdar sin trogna tjenare, hästen,
har gjort sig skyldig till ett groft fel, och förtje-
nar lagens näpst, så för sin egen skull, som för
efterdömets; och han skall åläggas att väl vårda
och försörja dis till din dödsdag.n