vitsorda annat, än det är berömligt och enom prest-
man värdigt, har med bekymmer funnit, att Tit. ge-
nom sina skrifters offentliggörande utmärkt sig genom
grundsatser och meningar, hvilka äro stridande mot
den rena evangeliska läran, sådan den af hvarje Svensk
prest, enligt hans ed och Kyrkolagens stadganden,
jemförd med sedermera utkomne påbud, bör förkun-
nas. De satser, Tit. genom sina arbeten utspridt och
naturligtvis hyllar såsom sin öfvertygelse, äro så i
strid med de af hvarje prest besvurne Symböliska
Böckerna, att, om de lades til! grund för det offent-
liga lärandet eiier utom läran gjorde sig gällande,
nästan allt det, som utgör Evangelisk-Lutherska kyr-
kans lärosystem, skulle upplösas. Följderna häraf
kunna Jätt inses, alldenstund, då 9:ne partier så väl
inom som utom läroståndet uppkomma, oberäkneliga
oredor och strider skola uppstå och såmedelst, när
den ene motpredikade den andre, menigheten bringas
i ovisshet om hvad den skall antaga, bekänna och
tro såsom sanning. Tit. system är ett angrepp emot
Kyrkans fundamental-artiklar, hvilka, sådane de äro
bestämda genom den Heliga Skrift och de Symboli-
ska Böckerna, det tillhör Svenska presten icke blott
att följa och främja, utan ock såsom bestående läro-
grund lemna oantastade. De menliga följder, som
häraf kunna uppstå för Tit. sjelf, behöfver Consisto-
rium icke omnämna; men då Consistorium i dag fö
rekallat Tit.. fullgör Consist. sin i lag föreskrifna
pligt, då det förmanar Tit. att betänka innehållet af
sin prested och således använda både sin lärdom och
forskningsnit på ett sätt, som icke störer eller rubbar
den läro-ordning, vår Evangeliskt-Lutherska kyrka
följer och som hvarje dess prest måste hålla i helgd.
Denna förmaning, broderligt gifven, skall Tit icke
-missförstå, såsom låge deri någon egentlig bestraffoing
eller varningsgrad. Const. vill endast förebygga de
för Tit. sjelf svåra påföljderna af ett vidare framgå-
ende på den hittills beträdda väg, der Tit., förme-
delst sina afvikelser från Kyrkans lärosystem, gör sig
oberättigad till. den beforåran, hvarpå Tit. annars
med sin grundliga lärdom och hedrande vandel kan
göra anspråk. Consist. uppmanar Tit. att göra en
evangelisk predikants verk, äfven såsom skriftställare,
öfvertygad att det är battre bålla andans enhet genom
fredens band, än att i underhållen strid med de-se-
kelgamla dogmerna, sådane de med bibelordet enige,
inom vår kyrka gälla, söndersplittra det hela och der-
igenom borttaga stödet för de i Christo cenfaldiges
tro. Consist. önskar Tit. Guds nåd till bebjertande
af dessa nu gifna föreställningar, glädjande sig i den
förhoppning, att i Tit. återvinna en medhjelpare för
det Guds rike, som Christus stiftat, och för hvilket
han är grunden icke blott genom sina verk, utan ock
hufvudsakligast genom sin färsonings död till synder-
nas förlåtelse.n
Hr I. svarade härpå följande:
Till svar på den af Högvördiga Stadskonsistoriam
mig gina förmaningen i anledning af mina utgifna
skrifter, får jag ödmjukast genmäla, att jag vördar
Högv. Stadskonsistorii vaksamhet och nit för den eyv-
angeliska lärans renhet. Men just för samma evan-
geliska läras renhet, för dess fortsatta rening, bar äf-
ven jag sökt verka i min ringa mån. På samma
Heliga Skrifter, hvilka våra kyrkliga konstitutioner
och Symboliska Böcker åberopa sig såsom den enda
norm och domare i tressaker, stöder mig äfven jag.
Tryggt kan jag derföre åberopa mig vår store reforma-
tors, Luthers, ord: här står jag och kan intet annat.
Jag återkallar heller intet. Man vederlägge mig med
klara bevis ur den Heliga Skrift. Till bokstafven
— jag menar den form som den christna sanningen
antog i enlighet med den tidens seder och föreställ-
ningar — afviker jag visserligen från de vidreforma-
tionerna uppställda dogmerna; men icke till syftet
och 2ndan. Men bokstafven dödar; blott andan
Bör lefvanden. Då jag imedlertid af Högy. Consisto-
rium blifvit beskylld för afvikelser från vår rena Ey-
angeliska lära, så anhåller jag, att visas måtte, hvar-
uti dessa afvikelser bestå. Skulle beskyllningen kun-
na ledas i bevis,. så underkastar jag mig gerna det
ansvar, som lagen stadgar... Men intilldess detta blif-
vit bevisadt och styrkt blifvit, att de af mig i skrift
uttalade äsigter icke äro hvad de gifva sig ut för att
vara, en konseqvent utveckling af just de grundåsig-
ter, som genom reformationen framträdde, bestrider
jag Hvarje tillvitelse för afvikelse från vår Evangeli-
ska låra. G45 7 A