vitsorda annat, än det är berömligt och enom prestman värdigt, har med bekymmer funnit, att Tit. genom sina skrifters offentliggörande utmärkt sig genom grundsatser och meningar, hvilka äro stridande mot den rena evangeliska läran, sådan den af hvarje Svensk prest, enligt hans ed och Kyrkolagens stadganden, jemförd med sedermera utkomne påbud, bör förkunnas. De satser, Tit. genom sina arbeten utspridt och naturligtvis hyllar såsom sin öfvertygelse, äro så i strid med de af hvarje prest besvurne Symböliska Böckerna, att, om de lades til! grund för det offentliga lärandet eiier utom läran gjorde sig gällande, nästan allt det, som utgör Evangelisk-Lutherska kyrkans lärosystem, skulle upplösas. Följderna häraf kunna Jätt inses, alldenstund, då 9:ne partier så väl inom som utom läroståndet uppkomma, oberäkneliga oredor och strider skola uppstå och såmedelst, när den ene motpredikade den andre, menigheten bringas i ovisshet om hvad den skall antaga, bekänna och tro såsom sanning. Tit. system är ett angrepp emot Kyrkans fundamental-artiklar, hvilka, sådane de äro bestämda genom den Heliga Skrift och de Symboliska Böckerna, det tillhör Svenska presten icke blott att följa och främja, utan ock såsom bestående lärogrund lemna oantastade. De menliga följder, som häraf kunna uppstå för Tit. sjelf, behöfver Consistorium icke omnämna; men då Consistorium i dag fö rekallat Tit.. fullgör Consist. sin i lag föreskrifna pligt, då det förmanar Tit. att betänka innehållet af sin prested och således använda både sin lärdom och forskningsnit på ett sätt, som icke störer eller rubbar den läro-ordning, vår Evangeliskt-Lutherska kyrka följer och som hvarje dess prest måste hålla i helgd. Denna förmaning, broderligt gifven, skall Tit icke -missförstå, såsom låge deri någon egentlig bestraffoing eller varningsgrad. Const. vill endast förebygga de för Tit. sjelf svåra påföljderna af ett vidare framgående på den hittills beträdda väg, der Tit., förmedelst sina afvikelser från Kyrkans lärosystem, gör sig oberättigad till. den beforåran, hvarpå Tit. annars med sin grundliga lärdom och hedrande vandel kan göra anspråk. Consist. uppmanar Tit. att göra en evangelisk predikants verk, äfven såsom skriftställare, öfvertygad att det är battre bålla andans enhet genom fredens band, än att i underhållen strid med de-sekelgamla dogmerna, sådane de med bibelordet enige, inom vår kyrka gälla, söndersplittra det hela och derigenom borttaga stödet för de i Christo cenfaldiges tro. Consist. önskar Tit. Guds nåd till bebjertande af dessa nu gifna föreställningar, glädjande sig i den förhoppning, att i Tit. återvinna en medhjelpare för det Guds rike, som Christus stiftat, och för hvilket han är grunden icke blott genom sina verk, utan ock hufvudsakligast genom sin färsonings död till syndernas förlåtelse.n Hr I. svarade härpå följande: Till svar på den af Högvördiga Stadskonsistoriam mig gina förmaningen i anledning af mina utgifna skrifter, får jag ödmjukast genmäla, att jag vördar Högv. Stadskonsistorii vaksamhet och nit för den eyvangeliska lärans renhet. Men just för samma evangeliska läras renhet, för dess fortsatta rening, bar äfven jag sökt verka i min ringa mån. På samma Heliga Skrifter, hvilka våra kyrkliga konstitutioner och Symboliska Böcker åberopa sig såsom den enda norm och domare i tressaker, stöder mig äfven jag. Tryggt kan jag derföre åberopa mig vår store reformators, Luthers, ord: här står jag och kan intet annat. Jag återkallar heller intet. Man vederlägge mig med klara bevis ur den Heliga Skrift. Till bokstafven — jag menar den form som den christna sanningen antog i enlighet med den tidens seder och föreställningar — afviker jag visserligen från de vidreformationerna uppställda dogmerna; men icke till syftet och 2ndan. Men bokstafven dödar; blott andan Bör lefvanden. Då jag imedlertid af Högy. Consistorium blifvit beskylld för afvikelser från vår rena Eyangeliska lära, så anhåller jag, att visas måtte, hvaruti dessa afvikelser bestå. Skulle beskyllningen kunna ledas i bevis,. så underkastar jag mig gerna det ansvar, som lagen stadgar... Men intilldess detta blifvit bevisadt och styrkt blifvit, att de af mig i skrift uttalade äsigter icke äro hvad de gifva sig ut för att vara, en konseqvent utveckling af just de grundåsigter, som genom reformationen framträdde, bestrider jag Hvarje tillvitelse för afvikelse från vår Evangeliska låra. G45 7 A