— EEE ERE
han nu missnöjd eller förtretad, kunde väl ett pa
bäftiga ord undfalla honom, men följdes af tvärtyst
nad och endast ett surmulet utseende förrådde ban:
sinnesstämning. Man måste göra värden på Hvite
Hästen och hans omgifning den rättvisa, att de fo.
gade sig efter hans små nycker och anfall af vresig-
het — och sådana inträffade ofta — med aktning och
undseende, om de ock just aldrig bemötte honom med
någon vördnad. Denna känsla kunde. också Gusta,
Adolph endast genom sin olycka och tankan på hvad
ban varit ingifva, icke genom SIN Dersonlighet. —
Föga besvärlig gäst var han i alla fall, ty hans an
språk voro ringa och med Sina medmenniskor hadt
han ogerna något att skaffa, Utom På de timmar di
hans lynne var upprymdt; då gycklade han sjelf och
kunde till en viss grad tåla att Man gycklade mec
bonom tillbaka.- Men detta lypne Var icke hans nå
turliga; det var genom konst framkalladt. Här vill
jag gerna tigande förbigå något, SOM det dock är hälf
dens rätt att känna, en pligt att UPPenbara; vördna
den för en stor olycka måste vika för sanningen
Ensam på sitt ödsliga rum sökte Gustaf Adoiph —
måhända förjaga smärtsaräma minnen, måhända och
blott tillfredsställa ett oädelt behof; nog af, i sin en
samhet anlitade han mer än lofligt flaskan, och de
fluidum han valt var det lägsta af alla — bränvinet
Aldrig såg jag honom egentligen öfverlastad och der
till lärer det, enligt utsago på stället, sällan kommit
men upprymd och ibland något mera, var han hvarj
eller nästan hvarje qväll. Det var denna munterhet
bvarpå jag här flerstädes anspelat, SOM gjorde honon
tillgänglig, men som på ett så skärande och, jag skull
pvästan vilja tillägga, sorgligt sätt afbröt. mot han
slappa dysterhet, skygghet och fåordighet den förste
delen af dagen. rg N
Gustaf Adolph vande sig småningom vid min, lik
väl alltid försigtiga efterhängsenhet, och då jag, qväl
len före min afresa, tog afsked af bonom, uttryckt
hans farväl till och med en slags välvilja; han vill