vis för min moitige var. det ej första gången. Men
den första var det visserligen, som jag dervid ej hade
en tanka för moitien, utan blott för den speande.
Jag, valsande eter Gustaf Adolphs musik! Hvem
bland mina läsare eller läsarinnor bar väl, ur sina
mer eller mindre rika dans-minnen, något dylikt att
anföra?
Hvar och en af dessa fyra dagar, ja nästan hvarje
tumma af dem, lemnade mig likartade tillfällen till
sammanställniogar och betraktelser af samma djupt
innehållsrika, minnesvärda art. En afton t. ex. hade
jag hört honom lemna sitt rum och i mörkret trefva
utför trapperna. Jag tog mitt ljus och följde honom.
I förstugan nedanför fann jag honom sysselsatt, att
vid en högt på väggen sittande lampett tända sitt en-
da talgljus; han hade dervid tagit ljuset ur lampet-
ten och betedde sig särdeles ovu:et, såsom det i all-
mänhet hände honom äfven i de. enklaste hvardagsbe-
styr. Taigen droppade ned öfver hans fingrar, utan
att det tycktes besvära honom, Det är dock — tänk-
te jag vid mig sjelf — samma kungliga hand, som
redan i vaggan, jemlikt högtidligen utfärdadt ceremo-
niel, af de hvar efter annan framträdande, talarbe-
klädda riksråden i underdånighet kystes; då var den
höljd af siden och brabantska spetsar och seraphimer-
bandet krökte sina vattrade vågor öfver Carl XII:s
sillvervagga, hvari den lille medvetslöst stirrade på de
bugande, brokiga gestalterne, — och nu: den grofva,
luggslitea klädesärmen mottager sin andel af det flot-
tiga, stinkande dopet, och egaren blickar på detta
ungefar lika medvetstöst! I stället för Sverges Konun-
gasalar — en smutsig förstuga på ett eländigt värds-
hus! Svenska kronans stordignitärer äro försvunna,
vid bons sida står en enda Svensk, men som ej ens
vågar vara detta inför sin fordna Konung!
Dea blossande hbäftighet, som i yngre åren lärer ut-
märkt. Gustaf Adolph hade på de sista tiderna nä-
stan- försvunnit, förmodligen i samma mån som hans
själskrafter i gemen förlorat af sin spänstighet. Var