nn
liga indifferens, en känsla just för det som han visade
sig helt oeh hållet hafva förgätit. Hos denna sken-
bart avathiska person var det väl ändock strid ända
till sista ögonblicket af hans lif. ;
Om förmiddagarne var Gustaf Adolph Vid dåligt
lynne och i allmänhet otillgänglig; med dvillen på-
kom honom munterhet, och så tyst han förut om da-
gen varit, så pratsam blef han då, utan alt likväl
någonsin förråda sig eller rättäre sin forntid. Ett
öfverraskande undantag från hans vanl:ga förmiddags-
lynne bevekte honom en dag, att fråga mig om jag
hade lust att göra en tur genom den: af Marknads-
folk uppfyllda staden, då han ville vara min vägvi-
sare; (han gick eljest högst sällan ut.) Jag vägrade
naturligtvis ej, och vi arbetade oss fram mellan mark-
hHadsstånden bland det brokiga hvimlet af ftemlingar
och stadsboar. Dessa sistnämnde fästade aldeles in-
gen vigt vid Konungen, några helsade visst på ho-
nom, men helt vårdslöst; större delen Bingo förbi
utan att lyfta på hatten.
En stund. om qvällarne, sedan Gustaf Adolphs
glada lynne inställt sig, vistades ban vanligen ned i
samtalsrummet, der jag ej dröjde att infinna mig.
Värdens båda döttrar, ett par temligen hygbliga flic-
kor, voro i allmänhet de enda som dervid vbade sig,
ty värdshusets grofkorniga gäster höllo sig Helst i den
egentliga källarsalen, der man drack och rökte, Un-
der dessa parties carrees, tokades man vanligen högst
ogeneradt med den gande och munterhelea, hvari
jag äfven deltog, var det jag egentligen hade att tac-
ka för den förtroligare lot, på hvilken jag lyckades
komma med honom, som, under dessa aftonstunder,
likasom gar på hand på rättigheten att närma sig ho
nom. En afton hade den ena af flickorna NDarrat ho-
AROM att valsa med sig några hvarf, under det systern
spelade. Nu blef det den andras tur, men Ölverstenn
var trött. Der Herr kann wohbl auch tånzen,, sa-
de han och sätte sig till-klaveret. Hade jag ock al-
drig förr valsat, så måste jag det väl nu; Lyckligt-