OM KONUNG KARL DEN TIONDE GUSTAF (Slut fr. Lördagsbl.) Karl Gustaf var af ett stolt och högstämdt lynne. Ju flere fiender, desto rikare ära, brukade ban säga. Fordna oförrätter glömdes ädelmodigt. En svensk hög herre hade ifrigt motarbetat Karl Gustafs tronföljd, så att denne sednare en gång i vredesmod ihjelsköt den höga herrns gunstlingshund ). Sedan Karl Gustaf bestigit tronen, sökte några af den höga herrns fiender att reta konungens hämndlystnad; men Karl Gusta! svarade: hvad man förbrutit sig mot pfaltsgrefven, del ämnar konungen icke hämnas. På en gång stolt och häftig till sinnes, tålde han ej gerna motsägelser, hvarken i fältet eiler rådkammaren. Han ägde i sådant fall en stor förmåga at! med djerfva och träffande ord afvisa hvarje försök; och i rådsprotokollen finner man högst sälJan spår af något motstånd. Med sådana tänkesätt var han en kraftig försvarare af konungaväldet, af sin egen magt; och det mot både folkväldet och fåväldet. Hans fordna anhängare, Bengt Skytte, framkastade en gång några ord mot Kristinas sjelfrådiga regeringssätt och bemödande att sarsla all magten i sin egen hand. . Karl Gustaf svarade: min kära Skytte! deri var drottning Eristina en ganska klok och förståndig fru, och jag vore deremot en stor narr, om jag trod. de mig kunne regera ett demokratiseradt folk Jag ämnar icke låta saken komma derhän; tt första följden blefve, ot mina trogna undersåtar ansåge milt konungadöme öfverflödigt och jag sjelf finge flugs packa tR Och resa min väg. — En annan gång talade samma Bengt Skytte med mycket beröm om grekernas tider och rezeringssält. Konungen svarade: de der grekiska republikerna åto upp hvarandra. Aldrig voro de lugna, aldrig lyckliga, utom för en hop oroliga — ) Måhända var det en Axel Oxenstjernas hund, som kallades Stygger.