dessa toner äro ej uttryck af smärtan, utan af den själsadel, som är oåtkomlig för de stormar, hvilka krossa en med blott vanliga krafter utrustad natur. Detta lugna majestät, mildradt genom uttrycket af den ännu alltid lika varma ömheten för den otrogne maken — detta är den svåra uppgift, som det efter utseendet så enkla sångstycket frarastälter. M:il Lindlade en glödande lidelse i sin sång, och förfelade derigenom karakteren. — Vi äro imedlertid öfvertygade, att M:l Lind, genom ett allvarligt studium af de klassiska mästarne, väl skulle lyekas att intränga i deras anda, och vi anse detta för ett roål, värdigt en så rikt begåfvad natur att eftersträfva, att hinn2. — Recitativet och allegrot af grefvinnans aria i 3:2 akten sjöng Mill Lind med ett djup i känslan, en energi, hvaraf endast hon är mäktir, och vi erkänna gerna vår öfvertygelse, att hennes berösada medtäflerska, Mille Nissen, som förliden sommar härstädes föredrog samma nummer, i detta afseende ej uthärdar jewmförelsen med henne. Afven bör nämnss, att M:ll Lind i andanrten af samma aria uteslöt ett par icke dithörande driller, som förr vanligtvis anbringades. — I ensemblesakerna var M:ll Lind utmärkt. — Herr Belletti lyckades såsom Figaro ganska wäl uti arian i sista akten, och äfven i cavatinan uti första akten inlade han förtjenst; derjemte underlät han i sistoämnde nummer ett par mindre lämpliga tillägg, dem han anbragte då operan gafs under förra saisongen. Deremot kunna vi nu, lika litet som då, gilla hans föredrag af arian: ,Säg farväl, lilla fjäril, i hvilket man saknar den godsinta ironi, den lätta humor, som ligga 1 kompositionen. I ensemblesakerna lyckades han bättre, ehuru han äfven här var något stel. M:lle Fundin (Cherubino) utförde sitt parti ej utan förljenst; imediertid hade vi, efter de vackra prof hon gifvit på sin talang såsom lyrisk sångerska, väntat mera af henne såsom dramatisk. — I heunes aria i första akten intonerade hon stundom något för högt: i synnerbet, märk värdist nog, erundtonen Es. Onskligt vore derjemte, att M:ile Fundin bortlemnade några tillägg ur cavatinan i 2:dra akten, hvilka vanställa den musikaliska meningen. — Hr Habieht gaf sitt korta parti (Don Curzio) med en ganska lycklig komik. De öfrige medverkande utförde sina partier berömligt. i Tempi träffas i denna opera ej alltid lyckligt, någon gång rätt olyckligt, såsom t. ex. i ouverturen. Det är här ej mera den ädle, modige hippogryfen, som förer oss utöfver alldaglighetens krets — det är en förvildrad skenkamp, som ventre å terre rusar öfver berg och dal, och man får anse det såsom en synmerlig grace af ödet, om firåen aflöper utan olycka. — Äfven Figaros cavatina i första akten: om ni vill dansa, bästa herr grefve, etc. togs alltför fort: ett sådant tempo utesluter all karakteristik, alla nyanser, och buru violinpassagerna kunna hinna med, är verkligen en gåta för OSS. Man har anmärkt, att Figaros bröllop, saknar romantik, hvilken dock ej borde felas i en skildring från det på detta element så rika Spanien. Men i tredje aktens final har Mozart nedlagt en rik skatt af romantik: här träda de grefliga personerna — det modernt sociala lifvets representanter i stycket — tillbaka, och folklifvet inträder med sina nationellt utpräglade drag, sina som helgedomar förvarade minnen. Detta final breder öfver handlingen en fantastisk skymning, ur hvilken gestalter från en längesedan förfluten tid hemligheisulit fraroskymta. Fandangon tillbakatrollar oss till de Mauriska drottarnes romantiska tidehvarf — till det underfulla Alhambra! här vandra vi än under lejongårdens gyllne arkader, än hvila vi i Zoraydas dunkla orangelundar, der den nattliga tystnaden endast afbrytes af alabasterfontänernas sakta plaskande — allt djupare söfvas vi i den ljufva drömmen, allt klarare uppenbara sig för vårt inre öga den försvunna fornverldens herrliza under! Hvilken sann, hvilken egen kolorit hvilar ej öfver denna etheriska väfnad! och med hvilken djup beräkning har Mozart ej valt just denna moment! till att anbringa den! Man kan här ej borttaga, ej tillägga det ringaste, utan att förstöra det fulländade mästerverket. Imedlertid påstår man, att intet menskligt verk är fullkomligt, och äfven Mozart har funnit sina förbättrare — funnit dem hos oss: likasom genom ett trollslag ryckas vi ur den romantiska sagoverlden och försättas till Kgl. operahuset i Stockholm — och detta genom ett par slagdängor, som man inlagt omedelbart efter fandangon, således då illusionen var på sin EKTLKOT APTT DRIATINSETSEYSE TATT FENG SLA TASTE ES SENTITRTEE ERT OM KONUNG KARL DEN TIONDE GUSTAF (Slut fr. Lördagsbl.)