dessa toner äro ej uttryck af smärtan, utan af
den själsadel, som är oåtkomlig för de stormar,
hvilka krossa en med blott vanliga krafter utru-
stad natur. Detta lugna majestät, mildradt ge-
nom uttrycket af den ännu alltid lika varma öm-
heten för den otrogne maken — detta är den
svåra uppgift, som det efter utseendet så enkla
sångstycket frarastälter. M:il Lindlade en glödande
lidelse i sin sång, och förfelade derigenom karak-
teren. — Vi äro imedlertid öfvertygade, att M:l
Lind, genom ett allvarligt studium af de klassi-
ska mästarne, väl skulle lyekas att intränga i de-
ras anda, och vi anse detta för ett roål, värdigt
en så rikt begåfvad natur att eftersträfva, att
hinn2. — Recitativet och allegrot af grefvinnans
aria i 3:2 akten sjöng Mill Lind med ett djup i
känslan, en energi, hvaraf endast hon är mäktir,
och vi erkänna gerna vår öfvertygelse, att hennes
berösada medtäflerska, Mille Nissen, som förli-
den sommar härstädes föredrog samma num-
mer, i detta afseende ej uthärdar jewmförelsen
med henne. Afven bör nämnss, att M:ll Lind i
andanrten af samma aria uteslöt ett par icke dit-
hörande driller, som förr vanligtvis anbringades.
— I ensemblesakerna var M:ll Lind utmärkt. —
Herr Belletti lyckades såsom Figaro ganska wäl
uti arian i sista akten, och äfven i cavatinan uti
första akten inlade han förtjenst; derjemte underlät
han i sistoämnde nummer ett par mindre lämp-
liga tillägg, dem han anbragte då operan gafs un-
der förra saisongen. Deremot kunna vi nu, lika
litet som då, gilla hans föredrag af arian: ,Säg
farväl, lilla fjäril, i hvilket man saknar den god-
sinta ironi, den lätta humor, som ligga 1 kompo-
sitionen. I ensemblesakerna lyckades han bättre,
ehuru han äfven här var något stel.
M:lle Fundin (Cherubino) utförde sitt parti ej
utan förljenst; imediertid hade vi, efter de vac-
kra prof hon gifvit på sin talang såsom lyrisk
sångerska, väntat mera af henne såsom dramatisk.
— I heunes aria i första akten intonerade hon
stundom något för högt: i synnerbet, märk värdist
nog, erundtonen Es. Onskligt vore derjemte, att
M:ile Fundin bortlemnade några tillägg ur cava-
tinan i 2:dra akten, hvilka vanställa den musika-
liska meningen. — Hr Habieht gaf sitt korta parti
(Don Curzio) med en ganska lycklig komik. De
öfrige medverkande utförde sina partier beröm-
ligt. i
Tempi träffas i denna opera ej alltid lyckligt,
någon gång rätt olyckligt, såsom t. ex. i ouver-
turen. Det är här ej mera den ädle, modige
hippogryfen, som förer oss utöfver alldaglighetens
krets — det är en förvildrad skenkamp, som
ventre å terre rusar öfver berg och dal, och man
får anse det såsom en synmerlig grace af ödet,
om firåen aflöper utan olycka. — Äfven Figaros
cavatina i första akten: om ni vill dansa, bästa
herr grefve, etc. togs alltför fort: ett sådant tempo
utesluter all karakteristik, alla nyanser, och buru
violinpassagerna kunna hinna med, är verkligen
en gåta för OSS.
Man har anmärkt, att Figaros bröllop, saknar
romantik, hvilken dock ej borde felas i en skil-
dring från det på detta element så rika Spanien.
Men i tredje aktens final har Mozart nedlagt en
rik skatt af romantik: här träda de grefliga per-
sonerna — det modernt sociala lifvets represen-
tanter i stycket — tillbaka, och folklifvet inträ-
der med sina nationellt utpräglade drag, sina som
helgedomar förvarade minnen. Detta final breder
öfver handlingen en fantastisk skymning, ur hvil-
ken gestalter från en längesedan förfluten tid hem-
ligheisulit fraroskymta. Fandangon tillbakatrol-
lar oss till de Mauriska drottarnes romantiska ti-
dehvarf — till det underfulla Alhambra! här van-
dra vi än under lejongårdens gyllne arkader, än
hvila vi i Zoraydas dunkla orangelundar, der den
nattliga tystnaden endast afbrytes af alabasterfon-
tänernas sakta plaskande — allt djupare söfvas
vi i den ljufva drömmen, allt klarare uppenbara
sig för vårt inre öga den försvunna fornverldens
herrliza under!
Hvilken sann, hvilken egen kolorit hvilar ej
öfver denna etheriska väfnad! och med hvilken
djup beräkning har Mozart ej valt just denna mo-
ment! till att anbringa den! Man kan här ej bort-
taga, ej tillägga det ringaste, utan att förstöra det
fulländade mästerverket. Imedlertid påstår man,
att intet menskligt verk är fullkomligt, och äfven
Mozart har funnit sina förbättrare — funnit dem
hos oss: likasom genom ett trollslag ryckas vi
ur den romantiska sagoverlden och försättas till
Kgl. operahuset i Stockholm — och detta genom
ett par slagdängor, som man inlagt omedelbart
efter fandangon, således då illusionen var på sin
EKTLKOT APTT DRIATINSETSEYSE TATT FENG SLA TASTE ES SENTITRTEE ERT
OM KONUNG KARL DEN TIONDE GUSTAF
(Slut fr. Lördagsbl.)