UCcCPNece MyYCKOL VDALLIGC HNUdlUt, UVI DUSpel lny kunde användas antingen att pensionera flere behöfvande krigsmän, hveraf det finnes Gudi nog der, såväl som i andra klasser, ty nöden står för dörren eller är inne i stugan på många ställen; eller ock kunde det anslås till något annat nyttigt. Det är således till öfverflöd tydligt, att både staten och invaliderne skulle vinna på en förändring, sådan som den här föreslagna. Hvad de sednare beträffar, vore deras vinst dubbel i det afseendet, att de, inackorderade på landet, kunde emellanåt sysselsätta sin tid med något arbete, lämpligt för deras ålder och krafter, och deruti ägde ett tidsfördrif, i stället att de nu för det mesta hela dagen gå fåfänga, se på hvarandra och bafva ledsamt, hvilket allt fätt kan leda till begärelse att fördrifva ledsnaden med bränvin. Alia dessa skäl hafva, såsom vi redan nämnt, mer än en gång förut blilvit förebragta, men alltid lika förgäfves. Hvad kan då orsaken vara till den förkärlek, hvarmed man håller så på inrättniogens förblifvande i dess närvarande skick? Detta kunde förtjena ett serskildt premium att utgrundas. Förmodligen är meningen, att ett sådant invalidhospital skall utgöra en af tillhörigheterna till monarkiens glans och äran af våra vapen. Men, himmelske fader! hvilken glans och hvilken ära kan väl skördas derat? Ar det icke snarare en parodi, att se en utlefvad man, midt under fredlig tid, bära pliten vid sidan, då han för ålderdom och kraftlöshet nätt upp ännu orkar stå på egna ben, hvilket är förhållandet, åtminstone med en stor del af Ulriksdalarne. Detta bör för öfrigt visst icke läggas någon af dem till last, emedan det hör till vår Herres anordning att man blir gammal och bräcklig med åren; men det synes rent af omöjligt, att Konungadömet, skall kunna hemta någon tillfredsställelse, än mindre styrka af en sådan corps, andan deribland må för öfrigt vara så förträfflig som helst. Skulle man dessutom döma efter andra dylika inrättningar, så tjena gamla invaliders kasernerande alldeles icke till att åstadkomma några utomordentliga moraliska frukter. Den, som skritver dessa rader, har sjelf för några år sedan talat vid en af föreståndarne för det Engelska marinhospitalet i Greenwich, en de aristokratiska Britternes mest storartade celler kanske rättare skrytsammaste inrättningar, der gamla sjömän vid Engelska flottan äro serdeles väl underbållna och plägas med stora grötfat och biffstekar, men som dctkså kosta fyra gånger mer än som behöfdes, för att få de gamle krigsmännen födda hos enskilda. Denne föreståndare yttrade, alt man icke kan föreställa sig en svårare samling af menniskor att hålla reda på, än dessa invalider, ehuru nära hälften af-dem mistat någon arm eller ben. T allmänhet saknande all bildad uppfostran, fatta de inom kort tid, sedan de kommit dit, de öfverdrifnaste begrepp om sina förtjenster mot fäderneslandet, hafva anspråk utan all gräns, blifva högmodiga, ränkfulla och afundsjuka mot hvarandra samt ställa till tusen ledsamheter, blott för det de hela Guds långa dagen hafva ingenting att göra. Imedlertid kan dock den dyra inrätiningens vid Greenwich underhållande låta förklara sig dels såsom ett offer åt nationaläran, emedan ingen annan lärer komma dit, än denssom bivistat någon sjöbatalj, dels ock såsom en uppmuntran åt yngre personer att egna sig åt den Engelska sjötjensten; men vi tvifla att en enda ung person här i landet genom åsynen af invaliderne på Ulriksdal skall gripas af någon martialisk håg att taga värfning. Emot hvad vi nu anfört torde väl invändas, att underhålissunmman i sig sjelf icke är så betydlig, att det lönar mödan göra sig något nytt besvär för att vinna en besparing af 7800 Rdr. Det må väl vara, om man betraktar denna inrättning för sig; men det är genom den stora mängden af dylika onötiga utgifter åt flere håll, som statsbudgeten sväller från riksdag till riksdag, medan vederbörandes organer ändå klaga öfver Ständernas njugghet, och det förevarande är blott ett, men visserligen karakteristiskt exempel. Det är ingen fråga om, att det ju ieke finnes tillräckligt många hål för statens pengar; om man endast vill öka på utan återvändo. Vi påstå icke heller, att det ligger någon synnerlig statsk!okhet uti, att endast spara och draga in utan urskillning; ty dels är tjenaren sin lön värd, statens såväl som den enskildes, och dels vore det en dårskap att icke vilja lägga ut en riksdaler, om jag har den, der jag säkert vet mig kunna få två igen. Men just deruti består väl en regerings skicklighet och kraft, ty annars begripe vi ej hvad dessa ord skola betyda i fråga om förvaltning att kunna och att vilja bespara hvarenda skilling, der den användes utan ändamål, elier öfver verkliga behofvet, för att i stället nedlägga den der, hvarest den gör en afgjord nytta; och huruvida vi icke här vidröra en af de svagaste punkterna i vår förvaltnings historia, derom torde större delen af allmänheten redan hafva stadgat sitt omdöme. a———— SKANDINAVISKA SAMFUNDETS ANDRA MÖTE I KÖPENHAMN, DEN 21 NOV. Omkring 170 nya ledamöter intogos och de öfriges — sällskapet har nu öfver 700 — talrika närvaro synes lofva, att samfundets möten betraktas såsom fester, hvilka ingen vill, utan giltigt förfall, försumma. Sedan en sång blifvit afsjungen, som af Hemch författats i anledning af skandinaviska naturforskarnes