UCcCPNece MyYCKOL VDALLIGC HNUdlUt, UVI DUSpel lny
kunde användas antingen att pensionera flere be-
höfvande krigsmän, hveraf det finnes Gudi nog
der, såväl som i andra klasser, ty nöden står för
dörren eller är inne i stugan på många ställen;
eller ock kunde det anslås till något annat nyttigt.
Det är således till öfverflöd tydligt, att både
staten och invaliderne skulle vinna på en för-
ändring, sådan som den här föreslagna. Hvad de
sednare beträffar, vore deras vinst dubbel i det
afseendet, att de, inackorderade på landet, kunde
emellanåt sysselsätta sin tid med något arbete,
lämpligt för deras ålder och krafter, och deruti
ägde ett tidsfördrif, i stället att de nu för det
mesta hela dagen gå fåfänga, se på hvarandra och
bafva ledsamt, hvilket allt fätt kan leda till be-
gärelse att fördrifva ledsnaden med bränvin.
Alia dessa skäl hafva, såsom vi redan nämnt,
mer än en gång förut blilvit förebragta, men all-
tid lika förgäfves. Hvad kan då orsaken vara
till den förkärlek, hvarmed man håller så på in-
rättniogens förblifvande i dess närvarande skick?
Detta kunde förtjena ett serskildt premium att
utgrundas. Förmodligen är meningen, att ett så-
dant invalidhospital skall utgöra en af tillhörig-
heterna till monarkiens glans och äran af våra
vapen. Men, himmelske fader! hvilken glans och
hvilken ära kan väl skördas derat? Ar det icke
snarare en parodi, att se en utlefvad man, midt
under fredlig tid, bära pliten vid sidan, då han
för ålderdom och kraftlöshet nätt upp ännu or-
kar stå på egna ben, hvilket är förhållandet, åt-
minstone med en stor del af Ulriksdalarne. Detta
bör för öfrigt visst icke läggas någon af dem till
last, emedan det hör till vår Herres anordning
att man blir gammal och bräcklig med åren;
men det synes rent af omöjligt, att Konunga-
dömet, skall kunna hemta någon tillfredsställelse,
än mindre styrka af en sådan corps, andan der-
ibland må för öfrigt vara så förträfflig som helst.
Skulle man dessutom döma efter andra dylika in-
rättningar, så tjena gamla invaliders kasernerande
alldeles icke till att åstadkomma några utomordent-
liga moraliska frukter. Den, som skritver dessa
rader, har sjelf för några år sedan talat vid en
af föreståndarne för det Engelska marinhospitalet
i Greenwich, en de aristokratiska Britternes mest
storartade celler kanske rättare skrytsammaste in-
rättningar, der gamla sjömän vid Engelska flot-
tan äro serdeles väl underbållna och plägas med
stora grötfat och biffstekar, men som dctkså kosta
fyra gånger mer än som behöfdes, för att få de gamle
krigsmännen födda hos enskilda. Denne förestånda-
re yttrade, alt man icke kan föreställa sig en svårare
samling af menniskor att hålla reda på, än dessa
invalider, ehuru nära hälften af-dem mistat nå-
gon arm eller ben. T allmänhet saknande all
bildad uppfostran, fatta de inom kort tid, sedan
de kommit dit, de öfverdrifnaste begrepp om sina
förtjenster mot fäderneslandet, hafva anspråk utan
all gräns, blifva högmodiga, ränkfulla och afund-
sjuka mot hvarandra samt ställa till tusen led-
samheter, blott för det de hela Guds långa dagen
hafva ingenting att göra.
Imedlertid kan dock den dyra inrätiningens
vid Greenwich underhållande låta förklara sig
dels såsom ett offer åt nationaläran, emedan in-
gen annan lärer komma dit, än denssom bivistat
någon sjöbatalj, dels ock såsom en uppmuntran
åt yngre personer att egna sig åt den Engelska
sjötjensten; men vi tvifla att en enda ung per-
son här i landet genom åsynen af invaliderne på
Ulriksdal skall gripas af någon martialisk håg att
taga värfning.
Emot hvad vi nu anfört torde väl invän-
das, att underhålissunmman i sig sjelf icke är
så betydlig, att det lönar mödan göra sig nå-
got nytt besvär för att vinna en besparing af
7800 Rdr. Det må väl vara, om man betraktar
denna inrättning för sig; men det är genom den
stora mängden af dylika onötiga utgifter åt flere
håll, som statsbudgeten sväller från riksdag till
riksdag, medan vederbörandes organer ändå klaga
öfver Ständernas njugghet, och det förevarande är
blott ett, men visserligen karakteristiskt exempel.
Det är ingen fråga om, att det ju ieke finnes till-
räckligt många hål för statens pengar; om man
endast vill öka på utan återvändo.
Vi påstå icke heller, att det ligger någon syn-
nerlig statsk!okhet uti, att endast spara och draga
in utan urskillning; ty dels är tjenaren sin lön
värd, statens såväl som den enskildes, och dels
vore det en dårskap att icke vilja lägga ut en
riksdaler, om jag har den, der jag säkert vet mig
kunna få två igen. Men just deruti består väl
en regerings skicklighet och kraft, ty annars be-
gripe vi ej hvad dessa ord skola betyda i fråga
om förvaltning att kunna och att vilja bespara
hvarenda skilling, der den användes utan ända-
mål, elier öfver verkliga behofvet, för att i stäl-
let nedlägga den der, hvarest den gör en afgjord
nytta; och huruvida vi icke här vidröra en af
de svagaste punkterna i vår förvaltnings historia,
derom torde större delen af allmänheten redan
hafva stadgat sitt omdöme.
a————
SKANDINAVISKA SAMFUNDETS ANDRA MÖTE
I KÖPENHAMN, DEN 21 NOV.
Omkring 170 nya ledamöter intogos och de öfriges
— sällskapet har nu öfver 700 — talrika närvaro
synes lofva, att samfundets möten betraktas såsom fe-
ster, hvilka ingen vill, utan giltigt förfall, försumma.
Sedan en sång blifvit afsjungen, som af Hemch för-
fattats i anledning af skandinaviska naturforskarnes