EN ÄKTA MANXY).
AF GREFVINNAN DASH.
VI.
Knappt hade herr de Laliere farit till marki-
sinnans landthus, förr än Eugenie:begaf sig till
grefvinnan de Cerzoles. Hennes. oro målade sig
i hennes anletsdrag.
— Gode Gud! hvad går åt er, min vän? frå-
gade grefvipnan.
— Jag borde vara lycklig, min fru, ty bim-
len har beskärt mig den nåden att återge mig
min man, jag vet inte bvarför det är mig omöj-
ligt att lugna min inbillning. ... Vietor har farit
till Auteuil.
— Nå väl ... hvad menar ni då?
— Det är för sista gången; de säga nu hvar-
andra ett evigt farväl ...
— De säga hvarandra ett evigt farväl! Mitt
barn hör mig; ni bar ett öfvernaturligt mod, ni
bar hittills ådagalagt oerhörda prof: ni bör såle-
des icke bedragas: om de nu säga hvarandra ett
evigt farväl, skola de återse hvarandra i morgon.
Ni har ingen erfarenhet Om passionerna, eljest
skulle ni veta att det icke finnes något annat
evigt farväl än det man icke säger hvarandra.
Ni måste derföre beväpna er med tålamod, ännu
är det icke slut.
— Men ban har svurit mig det! Hon har skrif.
vit det till honom! .
— Allt det der är mycket möjligt men Ja
svarar er endast: de skola träffas!
— Tror ni Victor i stånd att bedra mig?
— Nej, han bedrar sig sjelf. Han har res
härifrån i redligt uppsåt; fullkomligt öfvertygad
att han aldrig mer skulle återse fru de Vilmorin
i förtviflan öfver denna skiljsmessa och troende
sig stark emot sig sjelf och emot henne. Vic
första anblicken a? hvarandra hafva de glömt allt
— QO min Gud! ban älskar henne då mycket
— Han älskar såsom man älskar. Litet mel
eller litet mindre — blifva likväl resultatern:
alltid lika, det är endast varaktigbeten som de
skiljer på och här beror allt på omständighetern:
7 ge Å.B. J 264, 265, 266, 967, 268, 269, 272, 273
De
9735 och 277.